Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bank ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kreditföreningar och hypoteksbanker. Kolonialbanken
Javasche bank i Batavia är hufvudsakligen en
sedelbank.
Italien, som numera eger 3 sedelutgifvande banker,
hade ännu 1892 6 sådana, nämligen Banca nazionale
(i Rom, förut i Genua; med ett kapital af 150
mill. lire), Banca romana, Toskanska nationalbanken,
Toskanska kreditbanken, Banco di Napoli och Banco
di Sicilia. De mottogo inbördes hvarandras sedlar
i omedelbart utbyte (riscontrata). Men Banca romana
sammanstörtade 1893 till följd af försnillningar,
och genom en s. å. antagen lag förenades Banca
nazionale med de två toskanska sedelbankerna till
Banca d’Ita1ia. S. å. funnos utelöpande sedlar
till 1,212 mill. lire och metallisk betäckning
till 561 mill. Sedlarna hafva karakter af lagligt
betalningsmedel, och inga å lägre belopp än 25 lire
fä utgifvas. Den italienska allmänheten betjenas
dessutom af en mängd kooperativa kreditbolag och
folkbanker (1895: 759), sparkassor, kreditanstalter,
privatbanker, landtbrukskreditanstalter m. m.
I Ryssland är den 1860 inrättade Statsbanken
(Gosudarstvennyj bank) en ren statsanstalt, den enda
sedelutgifvande; med den förenades 1885 Polska banken,
som hade egt bestånd sedan 1828. Ryska statsbankens
kapital hålles uppe vid summan 25 mill. rubel och
reservfonden vid 3 mill. rubel. Statsbanken har
hufvudkontor i Petersburg och afdelningskontor
å mer än 100 orter. Sedlarna (å lägst 1 rubel)
äro oinlösbara, alltså ett rent pappersmynt med
tvångskurs. Mot en sedelstock af 780 mill. rubel egde
banken 1894 en metallisk valuta af 212 mill. rubel
i nästan idel guld. Den obetäckta sedelmassan
är att betrakta såsom ett statens räntefria lån
till banken. Vinsten inflyter i statskassan, sedan
kapitalet och reservfonden fått sina erforderliga
andelar. Finansförvaltningens lediga penningmedel
öfverlemnas till banken i löpande räkning, och
banken sköter för statens räkning kuponginlösen,
räntebetalningar, teckning af lån m. m. samt lemnar
statskassan förskott. Derjämte tjenstgör den såsom
handelsbank. Från 1864 hafva uppkommit öfver 30
privata handelsbanker i form af aktiebolag, af hvilka
de förnämsta finnas i Petersburg, Moskva och Riga.
I Schweiz, der sedelutgifningen utöfvas af flere
banker, men sedan 1881 är enhetligt ordnad, beslöts
genom ett referendum 1891 inrättandet af en central
förbundsbank med monopol på sedelemissionen.
Spaniens enda sedelutgifvande bank är Spanska banken
med säte i Madrid och en mängd filialer i landet. Dess
utelöpande sedelmassa (som enligt lag måste vara
metalliskt betäckt till 1/3) steg 1874–94 från 72 ända
till 935 mill. pesetas.
Tysklands sedelbankrörelse ordnades enhetligt för
riket genom banklagen d. 14 Mars 1875. Reichsbank
i Berlin, hvilken 1876 trädde i stället för den af
Fredrik II 1765 inrättade Preussiska banken, är den
vigtigaste af de tyska sedelbankerna. Den är ett
aktiebolag, bildadt med ett privatkapital af 120
mill. mark, hvilket är fördeladt på 40,000 stamaktier
å 3,000 mk. Riket har tillsynen öfver och ledningen
af riksbanken. Tillsynen utöfvas af rikskansleren
och 4 andra kuratorer, ledningen af rikskansleren och under honom
af ett riksbanksdirektorium, hvars ordförande och
öfriga 7 medlemmar efter förbundsrådets förslag
utnämnas på lifstid af kejsaren. Aktieegarna deltaga
i förvaltningen hufvudsakligen genom ett af och
bland dem valdt centralutskott, som regelbundet
erhåller kännedom om rörelsens gång, och från
hvilket utlåtanden skola inhemtas i afseende på
flerehanda vigtiga beslut. Bankovinsten delas
emellan riket, aktieegarna och reservfonden efter
ganska invecklade bestämmelser. Tyska riksbankens
totalomsättning utgjorde 1894 öfver 110 milliarder mk
och sedelstocken något öfver 1 milliard mk, af hvilket
belopp 93 procent voro metalliskt betäckta. Banken
har en stor mängd (267) filialer af olika rang
och beskaffenhet. — Före banklagen af 1875 funnos
i Tyskland 33 sedelutgifvande banker, men numera
(1895) endast 8, inberäknadt riksbanken. Sedlarna,
få ej lyda å lägre belopp än 100 mk. I riket funnos
1891 dessutom 95 kreditbanker och 31 hypoteksbanker,
för att icke tala om sådana kreditanstalter som de
hundratals Schulze-Delitzschska folkbankerna och
Raiffeisenska låneföreningarna.
Österrikisk-ungerska banken
(Österreichisch-ungarische bank), den enda
sedelutgifvande i dubbelmonarkien, inrättades 1816
och har nyligen fått sitt privilegium utsträckt
till Bosnien och Herzegovina. Sedan 1848 är
tvångskurs åsätt dess sedlar. Aktiekapitalet utgör
90 mill. gulden. Högsta ledningen och tillsynen
eger generalrådet, som består af guvernören, 2
vice guvernörer samt 12 andra medlemmar, och hvars
verkställande organ är generalsekreteraren. Guvernören
utnämnes af kejsaren på gemensamt förslag af den
österrikiske och den ungerske finansministern; den
ene viceguvernören föreslås af den österrikiske,
den andre af den ungerske finansministern,
hvaremot de öfriga »generalråden» väljas af
aktieegarna. Bankens nettovinst delas lika
mellan aktieegarna och statsförvaltningen, såvidt
som den öfverstiger 7 procent af det inbetalta
aktiekapitalet. Af statens vinsthälft tillfalla 70
proc. Österrike och 30 proc. Ungern. Denna andel
likasom ock afgälder utbetalas icke, utan afskrifves
på statens ouppsägbara och räntefria skuld till
banken (80 mill. gulden). Sedlarna få lyda å lägst
10 gulden; de tryckas på ena sidan med tysk och på
den andra med likalydande magyarisk text. Förutom 2
hufvudkontor, i Wien och Budapest, har banken en massa
afdelningskontor (200 år 1894). Dess utelöpande sedlar
representerade 1892 ett värde af 455 mill. gulden,
af hvilka 222 mill. voro metalliskt betäckta. Med
banken är sedan 1856 förenad en relativt sjelfständig
hypoteksbank.
I Nord-Amerikas Förenta stater var sedelbanksrörelsen
från början fri och föga kontrollerad, hvilket hade
till påföljd att under 1800-talets förra hälft och än
senare bankfallissemang af fruktansvärd utsträckning
inträffade. Så blefvo 195 banker bankrutt åren
1811–20; 1837 måste alla banker i unionen inställa
sina betalningar, 1839–43 voro liknande olycksår,
och 1857 tvungos genom en ny krach alla banker,
från Canadagränserna till Mejikanska viken, till
betalningsinställelse. Slutligen fann man nödigt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
