Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Balaneion ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem drog sig vid barbarernas angrepp i 3:dje
årh. s. om Donau till Mesien (Bulgarien) samt utbredde
sig på halfön, der de nu finnas i östra Serbien,
Dobrudsja, Bulgarien, vestra Macedonien och Tessalien
(tsintsarer), t. o. m. i Albanien och Dalmatien. I
I halföns nordvestra del bodde illyrerna. Under
medeltiden trängdes de mot s. af invandrande slaver,
så att de nu bo i landet s. om Montenegro till
Korintiska viken och äfven på Peloponnesos. Det
är de s. k. albaneserna (se d. o. Suppl.). Af de
under medeltiden invandrade folken hafva slaverna
och turkarna haft den största betydelse för
halfön. Den största afdelningen af de förre äro de
till sydslaverna hörande serberna och bosniakerna,
mellan hvilka skillnaden har sin grund mindre i
språket än i historiska förhållanden. Det af serberna
bebodda området begränsas i s. ungefär af en linie
från Skutarisjön till Timoks förening med Donau;
dessutom bor en del serber på den centrala platån. Den
andra afdelningen af slaverna äro bulgarerna,
ursprungligen ett finskt folk, som under tidernas
lopp fullständigt slaviserats. Utom i Bulgarien
bo de öfver nästan hela Rumilien (Östrumilien och
Tracien) och i några trakter af Macedonien. Efter
några mindre inflyttningar på korstågens tid af
franker och venezianer, från hvilka sistnämnda många
af de italianiserade namnen härstamma, följde den
på halföns historia djupt ingripande invandringen
af de osmanske turkarna. Sedan de 1357 gjort sin
första eröfring i Europa (Gallipoli), utbredde de
sig efter Konstantinopels eröfring (1453) öfver
hela halfön, men på grund af sitt ringa antal
besatte de dock företrädesvis endast de vigtigaste
punkterna. Deras antal är nu endast omkr. 1 1/2 mill.,
spridd öfver hela det omedelbart turkiska området,
dit de numera till större delen dragit sig från de
nordligare trakterna. Bland andra mindre folkgrupper
må nämnas armener, som finnas i de större städerna,
judar (både polska och spanska) samt zigenare. De
senare åren hafva invandrat politiska flyktingar,
såsom polacker till Tempedalen, nogaiska tatarer från
Ryssland till bl. a. Dobrudsja och flere Kaukasusfolk.
B. har egentligen aldrig bildat en enhet som stat,
ehuru det två gånger varit samladt under ett
välde. Under kejsaretiden var det i sin helhet en
del af Romerska riket, men under folkvandringen sleto
de nordvestra delarna sig lös, och under medeltiden
bildade sig efter hand i det inre egna slaviska riken,
så att det Östromerska riket mest var inskränkt till
kustlanden vid Arkipelagen. Senare lyckades det
osmanerna att samla hela halfön under sitt välde
(endast Joniska öarna hafva aldrig tillhört dem),
ja de utbredde sig långt utöfver halföns norra
gräns. Men från freden i Karlovics (1699) började
det osmanska rikets tillbakagång. Först inskränktes
det till sjelfva halfön genom krig med Österrike och
Ryssland i 18:de årh.; derpå lösslet sig Grekland i
början af 19:de, och slutligen har Berlinfreden 1878
alldeles tillintetgjort B. som politiskt begrepp.
Folkmängden utgör, som nämnts, omkr. 15 mill. (hur
mycket deraf kommer på hvarje folk är omöjligt
att uppgifva). På hvarje qvkm. land komma endast
32,7 pers., ej fullt så många som på Pyreneiska halfön
och i Europa i dess helhet.
Med sin bördiga jord, särskildt i östra delen, och
sina i allmänhet gynsamma klimatiska förhållanden
kunde halfön säkerligen föda dubbelt så stor
folkmängd. Emellertid kan man i de på senare tid
från den turkiska förvaltningen lösta områdena,
såsom Bosnien och särskildt Bulgarien, märka
en ansenlig tillväxt af befolkningen och en
icke mindre ökning i produktion och välstånd,
medan den bergiga vestra delen (Albanien) väl
ännu länge kommer att stå på en låg kulturgrad,
en följd såväl af etnologiska förhållanden som
äfven af landets öfvervägande bergiga och
otillgängliga natur. Den mera tillgängliga östra
delen med sina breda, bördiga dalar har af gammalt
dragit handeln mera till sig, och på senaste
tid har man sökt höja landets utvecklingsförmåga
genom jernvägsanläggningar. Af Rumanien hör till
den egentliga B. endast den 64 km. långa linien
Tsjernavoda-Köstendje (Constantsa), som är af stor
vigt för den rumanska spanmålsexporten. Af största
vigt är linien Belgrad–Niš–Zaribrod (341 km.) i
Serbien, till hvilken linie ansluta sig sträckan
Zaribrod–Sofia–Mustafa Pasja (361 km.) i Bulgarien och
den turkiska linien Mustafa Pasja–Konstantinopel
(354 km.). Dessa linier bilda tillsammans den
direkta förbindelsen mellan Vest-Europa och
Turkiets hufvudstad. Banor af sekundär betydelse
äro den östrumiliska Trnovo–Jamboli–Burgas samt
den serbiska Niš–Vranja, hvilken utgör början af
den turkiska banan öfver Uskilb till Saloniki, den
vigtigaste hamnen i Turkiet näst Konstantinopel,
och bildar en led af den stora genomgångslinien
Hamburg–Berlin–Breslau–Budapest–Belgrad–Saloniki,
på hvilken i framtiden måhända den indiska posten
kommer att befordras.
*Balkh. 1) Landskap, utgör en del af Afganistan.
*Balkåkra, socken i Ljunits och Herrestads
kontrakt. 1,042 har. 760 innev. (1894).
Ball [bål], John, irländsk naturforskare och
reseskildrare, född 1818 i Dublin, studerade
matematik och naturvetenskaper vid Cambridges
universitet, vände sig derefter till juridiken
och var 1846–52 verksam medlem af den irländska
fattiglagstiftningskommissionen. 1852 invaldes
han i underhuset såsom liberal kandidat för
irländska grefskapet Carlow, och 1855–57 var han
undersekreterare för kolonierna i lord Palmerstones
kabinett. Slagen vid parlamentsvalen 1858, drog
han sig ifrån politiken för att egna sig åt resor,
förnämligast i Schweiz, och botaniska studier. Död
1889 i London. B. utarbetade en omfattande Alpine
guide (3 bd, 1860–65), A tour in Morocco and the
great Atlas (1879, med Sir J. D. Hooker) och på det
botaniska området Spicilegium florae moroccanae,
bidrag till norra Patagoniens och Andernas flora
(B. reste i Syd-Amerika 1882), den märkliga af
handlingen Origin of the flora of the european alps
m. m., hvarförutom han skrifvit om glacierer och andra
geologiska äfvensom fysiska ämnen. Han var medlem af
Royal society.
Ball [bål], Sir Robert Stawell, engelsk astronom
och skriftställare, f. i Dublin 1840, vardt 1874
professor vid dervarande universitet och 1892
professor i astronomi vid Cambridges universitet
samt föreståndare för observatoriet derstädes. Han
invaldes 1873 i Royal Society och adlades 1886.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
