Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger / 541-542 (1896) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aldrig hos kolerasjuka funnits derstädes), dels
också deri att de så lätt dödas af syror. Man
antager derför också, att digestionsrubbningar,
åstadkommande en abnorm, neutral beskaffenhet af
magsaften, disponera för smittämnets införande i
tarmkanalen. I renodlingen utvecklar bakterien giftiga
ämnen, hvilkas resorption man antager vara orsaken
till de svåra kolerasymtomen. Bakterien har funnits
i vatten och kan lefva någon tid i detta. Någon
sporbildning är ej med säkerhet känd. I allmänhet
uppträder den i kolerauttömningarna endast såsom
afbrutna delar af en spirill, hvarför den också af
Koch på grund af sin likhet med komma-tecknet kallades
kommabacill; i renodlingen uppträder den ofta såsom
fullt utvecklad bacill.

Fig. 27.

Rekurrensspirillen (se fig. 27)
förekommer alltid i blodet hos sjuka, som lida
af rekurrent tyfoidfeber. Den förekommer i stor
mängd under feberanfallet; när febern är borta, äro
spirillerna försvunna, men de återkomma, när febern
återkommer. Man har ej lyckats renodla densamma,
men är ändock förvissad om, att den är orsaken till
den rekurrenta tyfoidfebern dels till följd af
ofvan omtalade sakförhållanden, dels också, emedan
man genom att på apor öfverföra spirillhaltigt blod
från rekurrensfebersjuka menniskor hos dessa djur
lyckast framkalla sjukdomen.

Till de pleomorfa bakteriernas grupp hör, såvidt
man för närvarande känner, blott en patogen bakterie,
nämligen den s. k. strålsvampen (actinomyces),
som ofta förekommer hos nötkreatur och åstadkommer
hos dem från käkarna utgående tumörer. Man antager,
att smittämnet införts med fodret. Hos menniskan,
hos hvilken den mindre ofta förekommer, uppträder
den dels å käkarna, dels i inre organ och har ofta
ett olyckligt förlopp. Svampen har renodlats och
öfverförts på djur med positivt resultat (se vidare
Aktinomykos. Suppl.).

Smittämnen hörande till urdjuren l. protozoerna
torde ej vara sällsynta, men i fråga om endast några
få hafva någorlunda bestämda bevis angående deras
verkliga natur kunnat åvägabringas. I några former
af elakartade svulster har man inne i cellerna
funnit bildningar, hvilka man tydt såsom koccidier
(en grupp af protozoerna), och som man antagit hafva
varit sjukdomens orsak. Äfven i en icke elakartad
svulstbildning i huden, molluscum contagiosum,
som är smittsam, förekomma sådana bildningar. Den
vigtigaste upptäckten på detta område är Laverans år
1880 gjorda iakttagelse, att konstant i alla fall
af malaria (frossa) förekomma i de sjukes blod små
egendomliga amoeba-liknande parasiter inne i de röda
blodkropparna, hvilka af dem förstöras, under det att
svart pigment, härrörande från de röda blodkropparnas
hemoglobm, uppträder i blodet. Förrän blodkropparna
förstörts, hafva dessa amoebaliknande kroppar bildat
egendomliga strålformigt anordnade segment, hvilka
man antager utgöra deras sporer; vid blodkroppens
död lossas dessa sporer från hvarandra och uppträda
fritt i blodet. Sporerna växa till igen och blifva
i sin ordning parasiter i ännu ej förändrade röda blodkroppar, och
förloppet af denna segmenteringsprocess har man funnit
motsvara feberanfallens inträdande i malarian. Då
kina gifves de sjuke och frossanfallen derigenom
upphäfvas, finner man dessa parasiter försvinna ur
blodet; blod från malariasjuka, innehållande dessa
parasiter, har öfverförts på friska och hos dem
åstadkommit malaria. Till följd af deras utseende
och den skildrade segmenteringsprocess, som de
under sin utveckling genomgå, har man räknat dem
till sporozoerna. Alla försök att renodla dessa
väsenden hafva misslyckats. Laverans uppgifter
hafva fullständigt bekräftats af senare undersökare,
t. ex. Marchiafava och Celli (se Malaria) samt Golgi.
W–s.

Bakterioskopi (af Grek. skopein, undersöka),
mikroskopisk undersökning af bakterier. Se
Bakteriologi. Suppl., sp. 516.

Bakteroider (af bakterie och Grek. eidos, utseende,
likhet), bot., i upplösningstillstånd varande
bakterier i de på ärtväxternas och några få andra
växters rötter sittande knölformiga utväxterna. Se
Assimilation. Suppl. G. A.

*Baku. 1. Ryskt guvernement i Kaukasus,
omfattar sydligaste delen af den ryska kusten
vid Kaspiska hafvet och begränsas för öfrigt
af Dagestan, Jelisavetpol och Persien. Areal
39,306 qvkm. Omkr. 820,000 innev., de fleste
tatarer. Ryssarna äro ganska fåtaliga och äro
till största delen raskolniker, i synnerhet
molokaner. I södra kusten gör Kisilagatj-viken
med en mängd öar en djup och bred inskärning;
längre norrut skjuter halfön Absjeron långt
ut i hafvet. Norra delen af B. uppfylles af
Kaukasuskedjan och hennes förgreningar; södra
gränsen bildas af Talysj-bergen. Mellersta delen är
ett lågt slättland, genomflutet af Kura, som der
upptager Aras och Bolgary, medan de från Kaukasus
nedrinnande floderna förgrena sig till sjöar och
träsk, men ej nå hufvudströmmen. Söder om Kura
ligga Mugan- och Sjirimkumstepperna. Hufvudnäringar
äro jordbruk och, företrädesvis, boskapsskötsel
samt tillgodogörandet af de stora tillgångarna på
petroleum (se nedan). Guvernementet genomskäres
af Baku–Tiflis-jernvägen (237 km.) med åtskilliga
bibanor. — 2. Hufvudstad i nämnda guv. på södra
sidan af halfön Absjeron, vid en vik, som äfven vid
de häftigaste stormar bildar en säker ankarplats. I
det mest skyddade hörnet ligger en stor mekanisk
verkstad med torrdockor. På vestra sidan om vikens
mynning ligger den kaspiska flottstationen
Bailov med kaserner, verkstäder m. m. och på
motsatta sidan Tjernijgorod (»Svarta staden»),
medelpunkt för petroleumindustrien. Staden, som
har flere kyrkor och museer, realgymnasium och
uppfostringsanstalt för flickor, har i allmänhet
ett asiatiskt utseende med trånga gator och hus med
platta tak. På en höjd ligga artilleriarsenalen och
ruiner af ett af Abbas II bygdt slott. Folkmängden
uppgår åtminstone vissa tider af året till 100,000
pers. och deröfver. Industrien omfattar 23 petroleum-
och 6 smörjoljefabriker, 11 ångqvarnar samt flere
svafvelsyre- och tobaksfabriker. Klimatet är sundt;
årstemperaturen 14,3°, medeltemperaturen för Juli
25,8°, för Januari 3,4°; dock faller temperaturen
stundom ned till — 10°. Nederbörden är ringa, om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>