Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bakterierna i mycket vexlande mängder. Luften öfver
hafven långt ifrån land och luften å berg öfver
snögränsen är bakteriefri eller innehåller ytterst få
bakterier; likaså är öckenluften beskaffad. Luften
öfver odlad mark innehåller bakterier, och deras
antal är stort i stadsluften samt i allmänhet störst
i bebodda rum. Regnet rensar luften från bakterier
genom att föra dem med sig till jordytan; äfven efter
en längre tids torka blir luften bakteriefattigare,
emedan bakterierna af torkan dödas. Ett ställes
halt af bakterier i luften ökas genom vindar
från ställen, hvilkas luft innehåller flere
bakterier, och minskas genom vindar, som komma
från bakteriefattigare lufttrakter. Grundluften
är bakteriefattig eller bakteriefri till följd af
markens bakteriefiltrerande egenskap. De qvantitativa
luftbakterieundersökningsmetoderna äro många, men
utgå alla från den principen att låta hvarje särskild
bakterie föröka sig isolerad och derigenom kunna
komma till observation och räknas.
Nästan alla bakterier sakna klorofyll, hvilket är af
fundamental betydelse för deras lifsverksamhet. De
kunna således ej, såsom växterna, af oorganiska
ämnen uppbygga sin organism och ur kolsyran i
luften afskilja kolet, utan äro hänvisade att
som parasiter lefva på redan färdiga organiska
ämnens bekostnad. Under detta parasit-tillstånd
sönderdela de de organiska ämnen, hvilka, oftast
genom en mängd mellanleder af ämnen som ega starkt
giftiga egenskaper, åter öfverföras till oorganiska
ämnen af enkel sammansättning. De bilda derigenom
en komplettering till växt- och den af växtverlden
lefvande djurverlden, i det de återföra de i hög
grad sammansatta organiska ämnen, som af växter och
djur bildats, till enkelt sammansatta oorganiska,
och de utgöra derföre en nödvändig länk i materiens
kretslopp.
Denna deras betydelsefulla lifsverksamhet
visar sig dels i form af förmultning, dels som
förruttnelse. Förmultningen utgör en sönderdelning af
de organiska ämnena under ohindrad tillförsel af syre,
och vid denna syrsättes alltså kolet till kolsyra,
vätet till vatten och qväfvet till salpetersyra,
hvilken sistnämnda med tillstädesvarande baser bildar
nitrat, salpetersyrade salter. Om svafvel finnes
i de förmultnande organiska ämnena, öfverföres
detta till svafvelsyra, som med baser förenar sig
till sulfat. Flere olika bakterier ega förmågan att
bilda nitrat, men ej alltid sker ens vid fullständig
syretillgång en oxidation till nitrat, utan lägre
oxidationsprodukter bildas, undersalpetersyrade
eller salpetersyrliga salter.
Vid förruttnelsen och jäsningen sker en sönderdelning
af de organiska ämnena under inflytande af
bakterierna och vid otillräcklig tillgång på
luft. Studiet af förmultnings-, förruttnelse- och
jäsningsprocessernas åstadkommande af bakterier
har ledt Pasteur till indelandet af bakterierna i
aëroba (af Grek. aer, luft, och biun, lefva) och
anaëroba (af Grek. nekande an). De förre behöfva
med nödvändighet luftens syre för sin utveckling,
de senare kunna utveckla sig oberoende deraf. Som
de likaledes för sin existens behöfva syre, ega de
förmågan att afskilja detta ur organiska ämnen och
verka således reducerande på dessa. Dervid blir under
ämnenas sönderdelning väte fritt, och detta verkar
i sin ordning reducerande: samtidigt uppträda vätesvafla, kolväten,
ammoniak m. m. vid dessa processer, som kallas
förruttnelseprocesser, och som från förmultningen
skilja sig bl. a. derigenom att de äro förenade med
utvecklingen af stank, beroende på illaluktande gasers
utveckling. Bland dessa gaser spelar vätesvaflan en
hufvudrol. Vid förruttnelsen bildas utom nämnda
enklare ämnen genom bakteriernas reducerande
egenskaper en mängd andra ämnen, som kallas ptomainer
(se d. o.) i vidsträcktaste mening. I inskränktare
mening förstår man med ptomainer en del af dessa
vid förruttnelsen nybildade ämnen, hvilka ega många
kemiska egenskaper gemensamma med alkaloiderna och
derför också kallats förruttnelsealkaloider. En
stor mängd af dem bland dessa, som man hittills
lyckats framställa rena, eger mer eller mindre ofta
starkt giftiga egenskaper, och man har varit benägen
antaga, att de sjukdomsfall, ofta med dödlig utgång,
hvilka orsakas af ruttna födoämnen, t. ex. ruttet
kött (oftast i korf), rutten fisk, rutten ost, äro
beroende på dessa giftiga ptomainer. Riktigheten af
denna åsigt betviflas dock, emedan åtminstone för en
del af dessa fall antagligt är, att de förorsakats
af med födoämnen införda lefvande smittämnen.
Äfven vid jäsningsprocessen spelas hufvudrollen af
anaeroba bakterier; dessa äro också ofta verksamma
såsom patogena bakterier. Man har emellertid ansett
sig ega skäl för det antagandet, att endast ett
mindre antal bakterier aldrig uppträder annat än
såsom anaëroba; dessa har man kallat »obligata
anaërober». Man antager, att flertalet af dem, som
utan tillstädesvaron af fritt syre kunna upptaga de
organiska ämnenas syre och sålunda sönderdela dessa
ämnen, också vid närvaro af fritt syre kan använda
detta för sin andning, och att de således kunna vara
alltefter omständigheterna än aëroba, än anaëroba;
man kallar sådana bakterier »fakultativa anaërober».
De patogena bakterierna likna i sina lifsvilkor
mest de sist skildrade, förruttnelse- och
jäsningsprocesserna åstadkommande bakterierna. De
sönderdela alltså, alldeles såsom dessa, organiska
ämnen, men ej i död organisk materia, utan i lefvande
väsenden och åstadkomma dervid nya ämnen, af hvilka
många ega giftiga egenskaper. Dessa patogena bakterier
lefva således som parasiter på lefvande väsenden,
och alltefter som de för sin Existens äro uteslutande
hänvisade till lefvande väsenden eller också ega
förmågan att lefva på döda växt- eller djurämnen
indelar man dem i »obligata» eller »fakultativa»
parasiter. De flesta hittills kända patogena
bakterier höra till de fakultativa parasiterna,
i det de kunnat odlas utom organismen och således
kunna lefva utom densamma. Endast med några få,
såsom rekurrens-spirillen, malaria-parasiten, har
det misslyckats, hvilket dock ej visar, att dessa
äro obligata parasiter, eftersom misslyckandet kan
bero på vår obekantskap med de riktiga metoderna för
renodlingen. Hvad malaria-parasiten beträffar kan
antagas såsom säkert, att denna hypotes är riktig,
alldenstund allt hvad man känner om densamma visar,
att den måste kunna trifvas utom menniskokroppen
under för den gynsamma vilkor (värme och fukt, sumpiga
trakter med rik vegetation), fastän vi ännu ej lyckats
efterbilda dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
