Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger / 409-410 (1896) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arvika ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

familjerna Pyrenolichenes och Discolichenes. Till
den förra höra de lafvar, i hvilka Pyrenomycetes,
till den senare sådana, i hvilka Discomycetes ingå.
G. A.

*Ascoli Piceno. 1. Provinsen beräknas af Strelbitsky
hafva en areal af 2,063 qvkm., med 209,185 innev. 1881
(1893 beräknades folkmängden till 216,839 pers.).

*Ascomycétes, bot., säcksvampar, är en af
de vigtigaste och artrikaste bland svamparnas
klasser. Öfver 11,000 arter äro redan beskrifna. Den
gemensamma karakteren för alla hithörande arter är att
de i sitt högsta utvecklingsstadium, hvilket af många
arter endast under särskilda undantagsförhållanden
uppnås, ega asci (»spormoderceller», »sporsäckar»,
»sporhylsor», »sporangier»), i hvilka i regel 8,
mera sällan 2 eller 4 sporer uppstå genom s. k. fri
cellbildning. Dermed menas, att i den cell, ur
hvilken en



»ascus» skall uppstå, cellkärnan delar sig gång på
gång, vanligen i 2⨯2⨯2 cellkärnor. Protoplasman
sönderfaller i lika många delar, och derefter
omgifver sig hvart och ett af de 8 partier, som
innehålla cellkärna, med en vägg och blir en spor
(se fig.). Genom bristning af spormodercellens vägg
blifva sporerna fria.

Endast den nu beskrifna fria cellbildningen är det
för hela klassen gemensamma; i öfriga afseenden göra
sig de mest vidtgående olikheter gällande.

Dessa svampars vegetativa del består af ett mycelium
utaf ledade, förgrenade flercelliga svamptrådar,
hyfer, hvilka hos somliga arter förblifva fria och hos
jästsvamparna t. o. m. sönderfalla i skilda celler,
men hos andra väfva sig samman till tjocka strängar
af vexlande gestalt. Hyferna kunna understundom,
då cellerna i dem äfven blifva mycket korta, filta
sig så tätt, att det hela liknar de högre växternas
parenkym. Ett sådant pseudoparenkym kan understundom,
såsom hos mjöldrygsvampen (Claviceps), Peziza o. a., bilda
ett hårdt, svart eller brunsvart, knölformigt
mycelium, hvilket utgör ifrågavarande svampars
hvilstadium. Detta har i äldre tider tagits för ett
eget svampslägte, som kallades Sclerotium, ett namn,
som numera betecknar endast det nämnda hvilstadiet.

Fortplantningen sker genom sporer, bildade på
flere olika sätt, af hvilka de vigtigaste äro
följande tvänne. 1. Den kan ske genom de ofvan
nämnda askosporerna. Asci (se ofvan och Ascus), i
hvilka dessa bildas, kunna antingen, såsom hos de
lägre stående formerna, uppstå direkt och enstaka
ur hyfgrenar, eller ock, såsom oftast är fallet, i
större antal, samlade till en fruktkropp, hvilkens
byggnad vexlar hos de olika familjerna. Förr
ansåg man, såsom i den äldre art. Ascomycetes
framhålles, att uppkomsten af denna fruktkropp, ja
askosporbildningen öfver hufvud, var följden af en
sexuel befruktning. Af Brefelds, van Tieghems m. fl:s
undersökningar synes dock framgå, att de förut såsom
befruktningsföreteelser tolkade anastomoserna mellan
hyfer äro af tillfällig natur och förekomma allmänt,
äfven då ingen askosporbildning inträder. 2. Den
vanligaste förökningen sker genom knoppceller,
konidier, som uppstå derigenom att på ändarna af
särskilda myceliegrenar cell efter cell afsnöres. Se
härom t. ex. Aspergillus. Suppl. — Äfven genom på
andra sätt uppkomna sporer, spermatier, stylosporer,
sker fortplantning, ehuru de ofvan nämnda äro de
vanligaste.

En stor mängd askomyceter stannar under vanliga
förhållanden i sin utveckling vid bildningen af
knoppceller och bildar ej askosporer. Derför ansåg
man — ända till dess Tulasne visade, att askomyceterna
hade flere olika slags förökningsorgan — att de lägre,
konidiebildande stadierna vore egna arter och slägten,
och i äldre system öfver svamparna sammanställdes
dessa i afdelningarna Hyphomycetes och Gymnomycetes.

Askomyceterna äro till sitt lefnadssätt mycket
olika. Somliga äro saprofyter, som lefva på gödsel,
myllrik jord eller andra växter, men de flesta
äro parasiter på djur eller växter. Bland dessa må
särskildt påpekas de, hvilka i symbios (se d. o.) med
lägre alger bilda hufvudparten af lafvarnas artrika
grupp.

Säcksvamparna indelas i följande 5 ordningar:

1:sta	ordn.	Gymnoasci.
2:dra	»	Perisporieae.
3:dje	»	Pyrenomycetes, kärnsvampar.
4:de	»	Discomycetes, skifsvampar.
5:te	»	Ascolichenes, (säcksvamp-)lafvar.

De till dessa ordningar hörande vigtigare
familjerna och arterna behandlas under
specialartiklar. Endast några må derför här
nämnas. Till 1:sta ordningen höra jästsvamparna
(Saccharomycetes) m. fl., till den 2:dra
mjöldaggsvamparna (Erysiphe och mögelsvamparna
(Penicillium, Aspergillus) jämte tryffeln (Tuber),
till den 3:dje mjöldrygsvampen (Claviceps),
till den 4:de murklan (Morchella) o. a. samt till
den 5:te alla i vår zon förekommande lafarter.
G. A.

Asculum Apulum l. A. Satrianum, romarnas namn på
staden Ascoli Satriano (se d. o.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>