Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetarekomitéer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arbetspremie benämnes den belöning i penningar, som
enligt k. regl. d. 24 Okt. 1890 tilldelas fångar vid
de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna för
flit och väl utfördt arbete. Arbetspremien får ej
öfverstiga 30 öre för hel arbetsdag i annat fall än
att fånge är arbetsförman eller i arbetet ådagalagt
synnerlig flit och skicklighet, då den kan höjas till
40 öre. Arbetspremierna fördelas i två lika delar,
af hvilka den ena får för fångens räkning användas vid
anstalten, men den andra skall insättas å postsparbank
och förräntas för att med vissa inskränkningar och
vilkor komma fången till godo vid hans frigifning.
Arbetsskolor. Se Förbättringsanstalter.
Arbetsspärrning. Se Lockout.
Arbetsstatistik l. socialstatistik har till ändamål
att genom specialundersökningar bereda en noggrann,
såvidt möjligt i siffror framställd, insigt i alla de
förhållanden, som väsentligt inverka på arbetsklassens
ställning i socialt och ekonomiskt afseende. Ämnet
för densamma kan sägas sönderfalla i två hufvuddelar:
en, som omedelbart berör de spörsmål, hvilka pläga
sammanfattas under benämningen arbetarefrågan (se
d. o. Suppl.); en annan, som behandlar industriens
och näringarnas ställning, för så vidt den röner
inflytande af den social-ekonomiska lagstiftningen. —
Bland uppgifter hörande till den förra gruppen må
nämnas: antalet i de särskilda yrkena anställda
arbetare fördelade efter ålder, kön och civilstånd;
aflöning och aflöningssätt (tidlön med eller utan
premie, styckelön, andel i vinsten, trucksystem
o. s. v.); arbetstiden; arbetslokalernas tillstånd;
helsovådliga inflytelser; yrkessjukdomar; olycksfall
i arbetet; arbetarens utgifter för sitt uppehälle;
födans beskaffenhet; lifsmedelsprisen; bostadsfrågan;
hustruns sysselsättning utom hemmet; arbetslöshet;
strejker; föreningsväsende; hjelpkassor; olycksfalls-,
ålderdoms- och arbetslöshetsförsäkring; insättningar i
sparbanker; kooperativa företag; samt i öfrigt olika
slags inrättningar till främjande af arbetsklassens
materiella, intellektuella och moraliska fromma. Till
den senare gruppen höra sådana uppgifter rörande
affärsställningen inom de olika industrigrenarna,
genom hvilka lagstiftaren sättes i tillfälle att
bedöma i hvad mån åtgärder, som direkt eller indirekt
medföra en ökning i produktionskostnaderna, kunna
föreskrifvas, utan att derigenom möjligheten att
bestå i konkurrensen alltför mycket försvåras eller
rent af omintetgöres.
I fråga om sin metod skiljer sig arbetsstatistiken
väsentligt från den allmänna statistiken. Man kan
inom statistiken, i stort sedt, särskilja tre olika
metoder för materialets insamlande. Den första,
»den tabellariska», består i enbart utsändande
af tabell- och frågeformulär adresserade till de
personer eller korporationer, af hvilka man söker
upplysning. Denna metod tillämpas i allmänhet vid
den officiella befolkningsstatistiken samt har äfven
varit den vanliga inom de k. arbetarekomitéer,
som i Sverige verkställt omfattande tillfälliga
undersökningar rörande vissa sociala förhållanden.
Den andra metoden, »vittnesmetoden», tillämpas i
stor utsträckning vid utländska, särskildt engelska,
komitéers arbete. Vittnen inkallas
och förhöras ungefär såsom inför domstol. Vittnesmålen
stenograferas och exempelvis i England publiceras
ordagrant i de bekanta digra »blå böckerna». Den
tredje metoden slutligen, »den personliga
undersökningsmetoden», består i utsändandet
af sakkunniga ombud, hvilka personligen med
ledning af fastställda formulär vid besök hos
de personer, af hvilka man önskar upplysningar,
insamla primäruppgifterna. — Samtliga dessa
metoder komma visserligen till användning äfven vid
socialstatistiken. Men i densamma lägges framförallt
vigt på den personliga metoden, hvilken en mångårig
erfarenhet utvisat såsom den enda väg för erhållande
af fullt tillfredsställande uppgifter rörande
ett flertal af de förhållanden, som utgöra denna
statistiks föremål.
De första försöken att genom undersökningar af här
omnämnda slag vinna en närmare insigt i den arbetande
befolkningens vilkor torde förskrifva sig från
den skandinaviska Norden, der sådana undersökningar
1850–69 företogos af en enskild person, den bekante
norrmannen Eilert Sundt, som med stort skarpsinne
och kärlek till sin uppgift egnade sig åt en serie af
dylika utredningar. Klart är emellertid, att endast
staten är i stånd att åt dessa undersökningar gifva
nödig stadga och omfattning. Det praktiska amerikanska
folket har gått i spetsen för upprättandet af ständiga
arbetsstatistiska byråer. Massachusetts inrättade 1869
den första statsbyrå i verlden med ändamål att »samla,
ordna och systematiskt bearbeta» statistiska uppgifter
rörande alla grenar af arbetsmarknaden, särskildt
sådant, som vore egnadt att belysa de arbetande
klassernas ställning »i fråga om löner, yrkesutöfning,
uppfostran, helsotillstånd och sociala förhållanden»
samt i allmänhet hvad som kunde lända till industriens
och näringarnas bestående fromma. I lagen föreskrefs
derjämte, att byrån ej finge föra någon viss åsigts
talan, utan endast framlägga de vetenskapliga
resultaten af opartiska undersökningar. De lagar,
genom hvilka sedermera liknande byråer inrättats i ett
flertal af den nord-amerikanska unionens stater, hafva
i allmänhet upptagit de ofvannämnda bestämmelserna
såsom den ram, inom hvilken byråernas arbete eger
att röra sig. Bureaus of labor statistics finnas nu i
öfver trettio af unionens stater. I spetsen för hvarje
byrå står en chef (vanligen kallad »commissioner»),
hvilken har under sig 3–4 ordinarie biträden,
hvarjämte han eger rätt att anställa särskilda
sakkunniga ombud (»experts») samt annat tilllälligt
biträde. — År 1884 inrättades i Washington en för hela
unionen gemensam byrå lydande under Förenta staternas
inrikesdepartement. Genom lagen af d. 13 Juni 1888
förändrades byråns organisation, och den erhöll under
namn af Department of labor en sjelfständig ställning
omedelbart under förbundsregeringen. Chefen (»the
commissioner of labor») har under sig ett femtiotal
tjenstemän af olika slag jämte nödig betjening. Detta
»departement för arbetarefrågor» har offentliggjort
lika omfångsrika som upplysande berättelser rörande
bl. a. industriella kriser från 1837 till 1886;
fångarbete; arbeterskor i stora städer; strejker
och stängningar 1881—86; arbetare anställda vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
