Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antisana ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Enligt Buchners uppfattning äro antitoxinerna således,
äfven om de bildas i den immuniserade organismen,
icke att betrakta som reaktionsprodukter af denna,
utan de äro modifierade produkter af sjelfva de
specifika bakteriecellerna. Andra forskare hylla
den motsatta åsigten. För öfrigt är att märka,
att likaväl som en individ kan vara mottaglig för
bakterie-infektion och dock såsom giftskyddad ej
skadas af bakteriernas utveckling, likaväl kan han
vara immun, d. v. s. oemottaglig för smitta, och
det oaktadt dödas af mikrob-giftet, om detta på en
gång i stor mängd (såsom vid patologiska experiment)
införlifvas med hans organism. Immunitet och giftskydd
äro således två olika saker; antitoxinerna förläna
egentligen ej immunitet, utan endast giftskydd och
ej ens alltid detta. Äfven om ett smittadt djur
redan insjuknat i de af mikrobgiftet framkallade
symtomen, kan ett införande i dess kropp af de af
samma slags mikrober producerade antitoxinerna
i vissa fall medföra botande af den annars med
säkerhet dödligt förlöpande sjukdomen, i andra,
mera framskridna fall åtminstone ett förlängande af
lifvet. Dock synes städse den terapeutiskt verksamma
dosen af en antitoxin vara mångdubbelt större än den
profylaktiskt verkande, immuniserande eller rättare
giftskyddande dosen.
Beträffande antitoxinernas kemiska natur vet man
intet med säkerhet. Man har visserligen ur blodet
från immuniserade djur kunnat utfälla ämnen, hvilka
förhållit sig som ägghvitartade, och hvilkas lösningar
visat hög grad af antitoxisk verkan. Ja det uppgifves
äfven, att man kunnat direkt ur vissa patogena
bakteriers kulturer isolera dylika. Men det är högst
sannolikt, att den eller de verksamma substanserna
dervid varit uppblandade med en stor mängd andra
ämnen. Också hafva mycket olika åsigter uttalats såväl
om antitoxinernas som om de dem antagligen ganska
nära stående toxinernas kemiska egenskaper. Hammarsten
framhåller särskildt en mängd analogier mellan dessa
ämnen och enzymen, om hvilkas kemiska natur ju ej
häller något med säkerhet är bekant. Antitoxinernas
framställning för praktiska ändamål sker i de
flesta fall så, att man genom lämplig behandling
gör ett djur immunt för eller rättare i stånd att
tåla mångfaldigt större bakteriegiftmängder än dem,
som ofelbart skulle döda ett icke behandladt djur af
samma art. Detta kan utföras på flere sätt. Vanligen
går man till väga så, att man genom värme, kemiska
medel (t. ex. jodtriklorid) eller på annat sätt
försvagar kulturen af de ifrågavarande bakterierna,
till dess djuret kan tåla vid en insprutning af dem
eller det af dem producerade svaga giftet. Genom att
småningom öka virulensen hos de insprutade bakterierna
eller giftet vänjer man efter hand djuret att motstå
ingrepp, som annars ofelbart skulle döda, och ökar
alltmera halten af antitoxiner i dess blodserum till
dess slutligen en ringa mängd af detta, insprutadt i
ett obehandladt djur, gör det sistnämnda oemottagligt
för sjukdomen i fråga, och en större mängd till och
med kan bota den redan utbrutna sjukdomen. Behring,
som på detta område utfört så betydelsefulla arbeten,
har emellertid åtminstone för difteri och tetanus
(de båda sjukdomar, som i detta hänseende hittills
mest studerats) iakttagit, att på ofvan anförda sätt
behandlade djur fortfarande kunna vara immuna,
äfven sedan deras blodserum ej längre innehåller
några påvisbara antitoxiner, liksom att å andra
sidan under vissa förhållanden en högst betydlig
halt af antitoxiner i blodet kan vara förenad med
»öfverkänslighet» gent emot giftets verkningar,
iakttagelser, hvilka synas ådagalägga, att giftskyddet
beror ej ensamt på närvaro af antitoxiner, och att vi
ännu äro långt ifrån en tillfredsställande lösning
af immunitetens invecklade problem. — Såsom ofvan
nämnts, stå toxiner och antitoxiner ur kemisk
synpunkt hvarandra antagligen ganska nära. Det
är dock mindre sannolikt, att de senare uppkomma
ur de förra, utan troligen bildas båda samtidigt
af de patogena bakterierna. Men vid inverkan
på dessa eller deras produkter af försvagande
agentier sönderdelas toxinerna lättare, så att
efter en viss tid öfvervägande eller uteslutande
antitoxiner återstå. Antitoxinernas verkan förklaras i
öfverensstämmelse härmed af Buchner m. fl. (i motsats
till Behring o. a.) bero icke derpå att de vare sig
utom eller inom kroppen direkt förstöra toxinerna
(en blandning af toxiner och antitoxiner, som är utan
verkan på t. ex. möss, kan vid samma dosering visa
tydlig giftverkan på marsvin, hvilket ju utvisar,
att toxinerna ej förstörts), utan derpå att de
genom djurorganismens förmedling så att säga lägga
beslag på dess väfnader och cellgrupper och derigenom
hindra dessa att upptaga och skadas af toxinerna. Det
behöfver ej sägas, att denna förklaring liksom så
mycket annat, som tillhör detta dunkla område, ännu
är endast en hypotes.
Slutligen må nämnas, att på allra sista tiden
försök gjorts att framställa antitoxiner på rent
artificiel väg, utan hjelp af vare sig bakterier eller
infekterade högre djur, nämligen genom elektrolys af
hundblodserum, hvarvid lösningar skola erhållits, som
visat sig verksamma mot difteri (hos kaniner). Ännu
är dock denna metod alldeles för litet pröfvad
för att något omdöme om dess betydelse skall kunna
afgifvas. S. J–n.
*Antivari eröfrades af montenegrinerna i Jan. 1878
och tillerkändes dem i Berlinfreden s. å.
Antofagasta. 1. Provins i Chile (sedan 1884, förut i
Bolivia) på ömse sidor om vändkretsen, begränsad i
v. af hafvet, i n. af prov. Tarapaca, i ö. af Bolivia
och Argentina, i s. af prov. Atacama, har en areal af
187,000 qvkm., med omkr. 36,000 innev. Anderna med
en rad väldiga vulkantoppar af omkr. 6,000 m. höjd
bilda nordöstra gränsen och dela sedan provinsen i två
olikstora delar. Landet, som utgör en del af Atacama
(se d. o.), är utomordentligt torrt, om ock vid kusten
stundom väldiga regnskurar nedstörta. Dess rikedom
ligger i dess stora tillgångar på silfver-, guld-,
bly- och kopparmalmer och dess oerhörda lager af
salpeter och borax, hvilka chilenerna genom fördrag
med Bolivia 1866 och 1874 hade erhållit rätt att
bearbeta. Då Bolivia i Febr. 1879 återtog detta
medgifvande, besatte chilenerna området, hvarmed
kriget mellan Chile samt Bolivia och Peru inleddes. I
freden 1884 tillerkändes området Chile. Jernvägar gå
från staden A. och hamnen Mejillones till Huanchaca
i Bolivia (640 km.) och från hamnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
