Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albionpress ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Borgå, ej i Åbo). A. ingick efter sin första
gemåls död (d. 3 Juni 1880) morganatiskt äktenskap
med furstinnan Jekaterina Michailovna Dolgorukov
(f. 1846), som d. 5 Dec. 1880 blef prinsessa
Jurjevskaja med predikatet höghet för
sig och efterkommande. Hon är moder till Grigorij Jurjevskij
(f. 1873) samt Olga (f. 1874) och Jekaterina
(f. 1879). Kejsar A. mördades på öppen gata i
Petersburg af nihilister medelst dynamitbomber d. 13
Mars 1881. Hans bildstod (modellerad af W. Runeberg)
aftäcktes i Helsingfors 1894. — Om Ryssland under
A:s regering se bd 14, sp. 1580–84.
3. Alexander III Alexandrovitj, son af kejsar
Alexander II och Maria af Hessen, föddes i
Petersburg d. 10 Mars (26 Febr.) 1845. Han
uppfostrades tillsammans med sin 17 månader
äldre broder, storfurst Nikolaus. Sedan denne
begåfvade och populäre furste, som ingaf stora
förhoppningar, aflidit i Nizza d. 24 April 1865,
blef A. rysk tronföljare (tsesarevitj). Han förmälde
sig d. 9 Nov. 1866 med prinsessan Dagmar, konung
Kristian IX:s andra dotter, som förut varit hans
äldre broders trolofvade. Storfurstinnan Maria
Feodorovna — hvilket namn prinsessan Dagmar fick
vid öfvergången till den grekisk-katolska kyrkan
— erhöll snart ett ganska betydligt inflytande
på sin gemål, som fullkomligt delade hennes
danska antipatier mot Preussen. A. trädde i
opposition mot sin faders tyskvänliga politik. I
Anitjkovpalatset, der tronföljareparet residerade,
var det t. o. m. en tid vid 10 rubels plikt förbjudet
att tala tyska språket. Ett stort inflytande på
A:s karaktersutveckling utöfvade hans deltagande i
det rysk-turkiska kriget 1877, då han förde befälet
öfver Donau-arméns venstra flygel. Han fick der med
egna ögon skåda krigets fasor, och från denna tid
förblef han under alla ödets vexlingar en uppriktig
fredsvän. De ständiga nihilistsammansvärjningarna,
som fördystrade de sista åren af Alexander II:s
regering, gjorde äfven ett outplånligt intryck på
A. Han slöt sig till sådana panslavistiska fanatiker
som Katkov och Pobjedonostsev, hvilka i pressen
och från predikstolen förkunnade, att gammalrysk,
patriarkalisk despotism och intolerant ortodoxi vore
de bästa hjelpmedlen mot nihilismen.
Då A. efter sin faders mord d. 13 Mars 1881 besteg
kejsaretronen, gjorde han nihilismens utrotande
till hufvudmålet för sin inrikespolitik. Den 11 Maj
1881 offentliggjordes ett kejserligt manifest, hvari
A. förklarade sig lita på sin sjelfherskaremakt
allena och vara fast besluten att kraftigt
åtdraga maktens tyglar. Detta manifest betecknade
Pobjedonostsevs och Katkovs seger öfver den upplyste
och frisinnade inrikesministern general Loris Melikov,
som utarbetat en konstitution för Ryssland, hvilken
Alexander II gillat och just stått i begrepp att
utfärda, då han föll ett offer för nihilisternas
dynamitbomber. Melikov afskedades d. 16 Maj 1881,
och till hans efterträdare såsom inrikesminister
utnämndes den intrigante panslavisten general
Ignatiev. På A:s manifest svarade nihilisterna med
hotande proklamationer. Sedan pågick i flere år ett
krig på lif och död mellan tsarväldet och nihilismen.
Russakov, Sjeljabov och de öfrige kejsaremördarna
afrättades. Genom en mängd arresteringar och
landsförvisningar qväfdes 1884 de revolutionära
tendenserna inom armén och vid några universitet. 1887
upptäcktes och krossades en sammansvärjning
bland officerare, som uppgjort en plan att
mörda A. d. 13 Mars, årsdagen af hans faders
mord. Samma år upptäcktes och straffades flere
smärre nihilistsammansvärjningar. Deremot är det
ännu oafgjordt, huruvida ett nihilistiskt attentat
eller tjenstemännens försumlighet var orsaken till
jernvägsolyckan vid Borki d. 29 Okt. 1888, då det
kejserliga tåget, på väg mellan Azov och Charkov,
urspårade och krossades, hvarvid 21 personer dödades
och 37 sårades, men A. sjelf förblef oskadad. Under
de senaste åren hafva nihilistattentaten blifvit
vida mer sällsynta än förut, men ännu fortlefver
nihilismen. Medan tusentals nihilister och kanske
ännu flere af polisen oskyldigt misstänkta fingo
försmäkta i fängelsehålor eller deporterades
till Sibirien, tillbragte A. sin mesta tid på det
svårtillgängliga, af träsk omgifna slottet Gatjina,
ständigt förföljd af nihilisternas hotelser om nya
mord och bombattentat. Af fruktan för nihilisterna
uppsköt han äfven sin kröning i två års tid. Den
egde rum först d. 27 Maj 1883 i Moskva. Under den
tidigare delen af sin regering gjorde A. flere försök
att reformera Rysslands ämbetsmannakår. Han ingrep
energiskt mot försnillningarna, bedrägerierna och
mutningssystemet. Han afsatte åtskilliga högtstående
ämbetsmän och skonade icke ens sin egen slägt. Hans
farbror, storfurst Nikolaus Nikolajevitj, måste på
grund af sin oredlighet nedlägga sina höga värdigheter
och resa utomlands, och en annan af hans farbröder,
storfurst Konstantin Nikolajevitj, afsattes från
sina höga befäl och förvisades från hofvet. Dessutom
reformerade A. hela den kejserliga slägtens ställning,
i det han 1885 påbjöd, att endast tsarens söner,
döttrar, bröder och systrar och hans manliga
afkomlingar i rätt nedstigande led skulle ega rätt
att kallas »kejserlig höghet» och erhålla apanage.
De reaktionära tendenser, som ända från början
utmärkt A:s regering, framträdde ännu skarpare,
sedan Ignatiev afgått 1882 och i hans ställe den
fanatiske grefve Dimitrij Tolstoi blifvit utnämnd
till inrikesminister. Tolstoi, som fick behålla
inrikesministerportföljen ända till sin död, 1889,
införde det mest tryckande polistvång på nästan
alla lifvets områden. Främmande nationaliteter
förtrycktes på det mest orättvisa sätt. General
Gurko styrde polackerna med jernspira, och äfven den
minsta nationella demonstration i Polen straffades
med deportation. Alla polska element aflägsnades
ur förvaltning, domstolar och skolor, och tusentals
polacker förflyttades till det inre af Ryssland. Med
våldsamma medel genomdrefs Östersjöprovinsernas
förryskning. Genom en rad af ukaser utträngdes
tyska språket steg för steg ur universitet, skolor,
kyrkor, domstolar och förvaltning. 1890 började
förryskningsarbetet äfven mot Finland, hvars
konstitutionella, af A. d. 14 Mars 1881 högtidligt
bekräftade fri- och rättigheter hotades under de
sista åren af hans regering. En annan mörk fläck på
A:s minne äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
