Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albionpress ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
palats i Wien finnes den under namnet Albertina
bekanta samling af kopparstick och handteckningar,
som tillvägabragtes af hertig Albert Kasimir af
Sachsen-Teschen (se ofvan). A. ingick 1844 äktenskap
med konung Ludvig I:s af Bajern dotter, Hildegard, som
afled 1864. A. dog i Arco, Tyrolen, d. 18 Febr. 1895.
Albrekt, biskop af Riga. Se
Albert. Suppl.
Albrektsorden. 1. Den sachsiska
Albrekts-orden har sedan 1890 sju klasser:
storkors, kommendör af 1:sta och 2:dra kl.,
officerskors, riddare af 1:sta och 2:dra grad och
Albrektskorset. — 2. Anhaltisk orden, stiftades 1836
(ej 1830). H. W. W.
Albrektsunds kanal, upprensad och fördjupad farled i
Marstrands skärgård, mellan Klöfverön i s. och ett par
holmar i n. Farleden, som åvägabragtes åren 1842–44
och förbättrades 1858–60 för en sammanlagd kostnad
af 43,046 kr., deraf 40,178 kr. statsanslag, har en
längd af 1,5 km., ett djup under lägsta vattenytan af
1,78 m. och en bottenbredd af 6,53 m. Den begagnas
af fartyg, som gå inre vägen mellan Marstrand och
Göteborg.
Albret [albrä’], franskt vicegrefskap (vicomte),
sedermera (1558) hertigdöme i Gascogne, var hemort
för en af Syd-Frankrikes ädlaste ätter, hvilken ledde
sina anor tillbaka till Arnaud Amanjeu, »sire»
af A., i 11:te årh. Ättens mest bekanta medlemmar äro
1) Charles, »sire» af A., grefve af Dreux och vicomte
af Tartas, som 1402 blef konnetabel af Frankrike och
stupade i spetsen för franska hären vid Azincourt
(1415). — 2) Jean d’A., som genom sitt gifte med
arftagerskan till Navarra 1494 blef konung i detta
land (se Johan, konungar af Navarra, 3). — 3) Jeanne
d’A., den föregåendes sondotter, drottning af Navarra
(1555–72), moder till konung Henrik IV (se Johanna,
drottningar af Navarra 3). Ätten utslocknade på
svärdssidan 1676 med César-Phébus d’A., marskalk af
Frankrike sedan 1653.
*Albroke. Se Haematopus.
Albumen (af albus, hvit), Lat., fröhvita (se d. o.).
Albuminat, ett hos äldre författare stundom användt
uttryck likabetydande med ägghvitekroppar eller
proteinämnen i allmänhet. Numera förstår man med
albuminat i regeln de förändrade, »denaturerade»,
ägghviteämnen, som erhållas, då nativa eller
koagulerade ägghvitekroppar behandlas med starka baser
eller syror. I förra fallet erhålles alkali-albuminat
(äfven benämndt endast »albuminat») i senare
acid-albuminat (acid-albumin, syntonin). Genom
inverkan af alkalier blifva ägghviteämnena förändrade
på ett mera genomgripande sätt än af syror, i det att
en del qväfve och svafvel utträder; alkalialbuminat
och acidalbuminat hafva följaktligen ej enahanda
sammansättning och egenskaper; de förra äro att
anse såsom starkare syror än de senare. Albuminaten
skiljas från de egentliga ägghviteämnena derigenom
att deras lösningar icke koagulera vid uppvärmning
samt derigenom att de äro olösliga i neutrala vätskor,
men lätt lösas i öfverskott af alkali eller syra;
ur de sura lösningarna kunna albuminaten fullständigt
»utsaltas» medelst koksalt eller ammoniumsulfat. —
Såsom af det föregående framgår, äro albuminaten i
regeln laboratorie-produkter, men undantagsvis förekomma de äfven i naturen,
så t. ex. vid matsmältningen, der första stadiet
af ägghvitans digestion består deruti att hon af
magsaftens saltsyra öfverföres till acidalbuminat
(digestions-syntonin), S. J–n.
Albuminoider (af albumin och Grek. eidos, likhet),
gemensamt namn for åtskilliga i djurkroppen i
olösligt tillstånd förekommande sinsemellan ganska
olikartade grupper af qväfvehaltiga ämnen, hvilka
väl stå de egentliga ägghviteämnena, från hvilka de
sannolikt direkt härstamma, mer eller mindre nära,
men dock såväl till sammansättning som egenskaper
bestämdt skilja sig från dem. Till albuminoiderna
räknas först och främst de hos de högre djuren normalt
förekommande keratin (i epidermis, hår, horn, naglar,
fjäder o. s. v.), elastin (i bindväfvens elastiska
trådar) och kollagen (i bindväf, benväfnad och brosk
m. m.), vidare spongin, conchiolin, fibroin, sericin,
kornein m. fl., hvilka förekomma i de skyddande
eller stödjande bildningarna hos ryggradslösa djur,
samt slutligen amyloid (se d. o.), ett endast
under patologiska förhållanden i menniskans
och de högre djurens organ uppträdande ämne.
S. J–n.
Albumoser kallas den rad af produkter, som bildas
vid digestion, såväl naturlig som artificiel, af
äggheviteämnen och som utgöra öfvergångsstadiet
mellan det ursprungliga, ofta jämförelsevis
svårlösliga ägghviteämnet och digestionens
slutprodukt, det ytterst lättlösliga peptonet (se
d. o.). Dessa öfvergångsprodukter stå naturligtvis
ägghvitekropparna närmare än hvad peptonen göra
med hänsyn till löslighet, diffusionsförmåga,
reaktioner o. s. v., ehuru i dessa hänseenden rätt
stora olikheter kunna förefinnas mellan olika slag af
albumoser, men de särskiljas från egentlig ägghvita
framförallt derigenom att de ej äro koagulabla. Å
andra sidan kunna de utfällas ur sina lösningar
genom tillsats af vissa neutralsalter, särskildt
ammoniumsulfat, och förhålla sig i detta och andra
hänseenden olikt peptonen. — Om albumoslösning
insprutas i blodet verkar den giftigt på samma
sätt som pepton och öfvergår i urinen. Under
vissa sjukliga förhållanden hafva också albumoser
påträffats i urinen, der de under friskt tillstånd
aldrig förekomma. Man måste alltså antaga, att de
vid matsmältningen ur födans ägghviteämnen bildade
albumoserna (och peptonen) i tarmkanalens väggar
undergå någon förändring, hvars närmare beskaffenhet
ej är med säkerhet känd, men hvarigenom de sannolikt
återföras till ägghvitestadiet, innan de inkomma i
blodmassan. Äfven efter den rikligaste utfodring
med albumoser finner man nämligen aldrig sådana
i blodet från ett friskt djur. — Det i handeln
förekommande s. k. pepton, som fabriksmässigt beredes
af kött m. m., utgöres i regeln af en blandning
af olika ägghvitekroppar, bland hvilka de flesta
äro albumoser af olika slag, under det att verkligt
pepton ofta saknas. — Äfven i mjölksaften från vissa
växter har man trott sig kunna påvisa albumoser.
S. J–n.
Alburnum, Lat. Se Hvitved.
Alburnus maior, romarnas namn på Vöröspatak (se
d. o.).
Albus, Lat., ett mynt. Se Witten.
*Alböke, socken. 4,178 har. 773 innev. (1893)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
