Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Somal-landet; 3) tropiska regnens område (ungefär
till 17° och 24° s. br.; 4) södra öcken- och
steppområdet samt 5) de ständigt gröna trädens zon
i Kaplandet. Norra A. utgör icke något afslutadt
helt, utan bildar tillsammans med de europeiska och
asiatiska Medelhafslanden, ett växtgeografiskt rike,
som i klimatiskt hänseende karakteriseras af en
lång, varm, regnlös eller nästan regnlös sommar
och en mild vinterregntid. I öfverensstämmelse
dermed har vegetationen en framträdande
torrhetsprägel. Karakteristisk för Nord-A. såväl
som för Syd-Europa är småskog, hufvudsakligen
sammansatt af ständigt gröna buskväxter, med styfva,
läderartade, ofta glänsande blad, såsom myrten,
lager, oliv, ek, buxbom, cistusarter, arbutus,
terebinter m. fl. Af barrträd äro Aleppotallen
(Pinus halepensis) och en cederart (Cedrus
atlantica) de märkligaste. Mellan norra och södra
hufvudkedjan af Atlas ligger en steppregion
med styfva steppörter, bl. a. espartogräset,
artemisia-arter och chenopodiacéer. — Vidsträckta,
alldeles vegetationslösa sträckor finnas i
Sahara på de nakna bergytorna (hamada), grusfälten
(serir) och sanddynerna, men flodbäddarna (wadi)
och oaserna utveckla en öfverraskande rik flora;
i synnerhet på dalbottnarnas kanter uppträda icke
sällan snår af Astragalus, Nitraria, Calotropis och
en mängd gräs. Säf och tamarisker nå stundom högt
öfver kamelryttarens hufvud. Karakteristiska äro
vidare bladlösa ginstbuskar (Retama), chenopodiacéen
Traganum, koloqvinten (Citrullis colocynthis), flere
från norra Sudan inträngande acacia-arter m. m. Många
öckenväxter utmärka sig genom kort lifslängd, andra
genom meterdjupt i marken nedträngande rötter;
många skydda sig mot faran att förtorka genom
reduktion af bladytorna eller genom utbildning af
köttiga väfnadsdelar, många äfven genom afsöndring
af hygroskopiskt salt. Oasernas mest karakteristiska
träd är dadelpalmen, hvars sydgräns sammanfaller
ungefär med Saharas. Utom henne tränger blott en
enda palmart (Hyphaene Argun) från tropikerna in
i Nubiska öcknen. Sporadiskt förekommer i enstaka
oaser eufratpoppeln (Populus euphratica). —
Till öckenzonen ansluta sig i s. i Kordofan
grässtepper med rikare element af den tropiska
skogs- och savannfloran, såsom framförallt den
gaffelgreniga dumpalmen (Hyphaene thebaica). Äfven på
den östafrikanska kusten, i Somallanden, utveckla
sig, ofvanför den torftiga strandvegetationen,
i synnerhet på bergsterrasserna, öckensteppens
egendomliga vegetationsformer, såsom köttiga,
kandelaberlika euphorbiéer, aloë- och acacia-arter,
en giftig apocyné (Adenium) med kägellik stam.
Det afrikanska tropiska bältet utmärker sig
framför Asiens och Amerikas tropiska trakter genom
högre temperatur och mindre nederbörd, hvarför
vegetationen synes mindre rik och omvexlande. Skogar
af äkta tropisk prägel uppträda företrädesvis i det
centrala sjöområdet äfvensom i Guinea och i norra
Kongo-området. Med enstaka träd, såsom i synnerhet
baobab och andra bombacéer, bevuxna savanner äro
utmärkande för Sudan, södra Kongo-området och Sambesis
flodområde. Baobab l. apebrödsträdet, som till habitus
liknar en jättestor ek, tillhör området mellan 17°
n. br. och 18–24° s. br., men saknas i de
tropiska skogarna. Till en del åtföljes det af
den äfven i södra Asien utbredda palmyrapalmen
(Borassus flabelliformis), som ej går så långt söderut
som baobab. Karakteristisk för Guinea är oljepalmen
(Elaeis guineensis), hvars utbredningsområde går
österut till vattenskillnaden mellan Niger och Kongo
och söderut till Angola. På Loangokusten äro tofsträd
(såsom Pandanus candelabrum) bestämmande för
landskapets utseende. Längre in växer den af negrerna
utomordentligt högt skattade kolanöten. Vid öfre
Nilen, i Nigerområdet och vid Kongo växa Papyrus och
det för sin lätta ved utmärkta ambakträdet (Herminiera
elaphroxylon). Galleriskogar kanta ofta vattendragen,
vidsträckta savanner och sumptrakter åtskilja de
slutna skogsbestånden. De tropiska lianernas och
epifyternas prakt är rikast utvecklad i urskogarna
i den fuktiga vestern i närheten af eqvatorn. De
feberalstrande kusterna kantas liksom öfverallt inom
tropikerna af mangroveskogar.
Ett öfvergångsområde mellan den tropiska floran och
Kaplandets förekommer på östkusten mellan Delagoa-
och Algoavikarna, der tropiska former, såsom cycadéer,
köttiga euphorbiéer, en dadelpalm (Phoenix reclinata)
o. a. blanda sig med karakteristiska kapväxter
(Podocarpus, Widdringtonia, Calodendron o. a.).
Från baobabs sydgräns (18° s. br. i v. och 24°
i ö.) sträcker sig det regnfattiga stepp- och
öckenområdet nästan till A:s sydspets, hvilken åter
gynnas af en rikligare nederbörd. Den af södra
vändkretsen genomskurna kalaharisteppen företer
delvis bilden af en dyster ödemark. Endast efter
nederbörd betäckes marken af en art vattenmelon
(Acanthosicyos horrida), hvars frukter lemna menniskor
och djur en välkommen förfriskning. Kalaharisteppens
vegetation består företrädesvis af taggiga buskar
och gräs; en af dass underbaraste växtformer är
Welwitschia mirabilis. Rikare gräsmarker, här och
der äfven skogsbestånd af acaciaarter, utmärka
Oranjefristaten och Transvaal, medan högslätten
s. om Oranjefloden frambringar endast en torftig
buskvegetation af ljungväxter och evighetsblommor
(Helichrysum, Eriocephalus o. a.). En smal landremsa
från mynningen af Oranjefloden till Olifantfloden och
Zwarteveld, den under den torra årstiden dystra och
företrädesvis med taggiga buskar (Acacia detinens,
Giraffae o. a.) bevuxna karroo, prunkar efter regn
i en rik blomsterflora af pelargonier, oxalidéer och
en mängd köttiga buskväxter.
Kaplandets ständigt gröna växtzon är inskränkt till
sydvestspetsen af kontinenten och går på östkusten
småningom öfver i den tropiska. Timmerskogar med
jättestammar af Podocarpus, Elaeodendron, Crocoxylon,
Curtisia o. a. kläda företrädesvis sydkusten mellan
Gauritz- och Krommefloden. Kaplandets öfriga flora
utmärker sig genom ett utomordentligt stort antal
endast der förekommande proteacéer, ericacéer,
pelargonier och Succulentae, såsom Mesembryanthemum
och Aloë. Lägre buskgrupper af blågrön färg bestämma
landskapets utseende.
Af öarna har egentligen endast Madagaskar med
Maskarenerna och Seychellerna en mera sjelfständig
flora, i det omkr. 100 slägten äro endemiska. För
öfrigt visar dess vegetation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
