Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Accent ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samma grad af styrka plägar tillkomma en ensamt för
sig uttalad stafvelse t. ex. ja, hund, hvarför äfven
en sådan säges hafva hufvudton.
Denna hufvudton kan emellertid vara af något olika
slag alltefter det olika sätt, hvarpå stafvelsen
afslutas. Sker detta medelst ett tvärt afbrott eller
i och med en stor minskning af intensiteten, så eger
den med ifrågavarande stafvelse begynnande språktakten
akut (skarp) accent (oegentligt s. k. ordaccent),
t. ex. ske’ppet, u’nder, bu’ren (af bur), ja’
(energiskt uttaladt). Sker det deremot på sådant sätt,
att intensiteten endast jämförelsevis obetydligt
minskas (plan l. »jämn» accent) eller ock rent af
mot slutet åter något ökas (cirkumflekterad, bruten
eller sammansatt accent, cirkumflex), så har takten
grav (tung) accent, t. ex. ùndra, bùren (af bära), jà
(uttaladt såsom första stafvelsen af jàga och då med
en betydelse af tveksamhet); i dessa och dylika ord
är uttalet med plan hufvudton öfvervägande brukligt i
vissa provinser, t. ex. Upland, Halland, Skåne, under
det att deremot andra provinser, t. ex. Södermanland
och Värmland, hafva hufvudtonen cirkumflekterad. För
en mängd svenska dialekter är det för öfrigt
karakteristiskt, att de låta nästan alla i senare
tid från tvåstafvighet till enstafvighet sammandragna
ord få cirkumflex, t. ex. bônn bonden, tâk taket.
Af främmande språk öfverensstämma några i fråga om
stafvelseaccentens gradationer tämligen nära med
svenskan; så t. ex. tyskan (se Bremer: »Deutsche
phonetik», s. 181 ff.) och i all synnerhet
norskan. Andra, t. ex. franskan, hafva mycket få
gradationer, så att man t. o. m. kunnat framställa det
(oriktiga) påståendet, att i franskan alla stafvelser
äro lika starkt accentuerade. Åter andra språk
hafva ännu flere gradationer än vårt modersmål, så
att t. ex. engelskan (enligt P. Passy) kan uppvisa
ord med en ända till sjugradig, »väl markerad serie»
såsom i6mpe5ne1tra3bi7li2ty4.
Äfven beträffande hufvudtonens plats i ett ord
är förhållandet mycket olika i olika språk. Under
det att t. ex. finskan, ungerskan och tsjechiskan
konseqvent hafva hufvudton å ordets första stafvelse
och sålunda låta början af ett ord och en »språktakt»
sammanfalla, så accentuerar franskan ordets sista
stafvelse och låter sålunda de öfriga uppträda som
»upptakt». Polskan har hufvudtonen å ordets näst
sista stafvelse, spanskan och portugisiskan liksom
latinet å en af de tre sista, italienskan å en af
de fyra sista (oftast å den andra, ytterst sällan
å den femte eller sjette från slutet). Tyskan
och de nordiska språken hafva visserligen oftast
hufvudton å ordets första stafvelse, men en massa
undantag förekomma, särskildt i sammansättningar,
såsom öfverstepre’st, kallbra’nd, tummelìten,
passo’pp, spaderda’m, välsi’gna och de flesta ortnamn,
t. ex. Östersu’nd, Kinnekùlle; sällan i enkla ord,
såsom hvaba’, gutå’r, evi’nnerlig, skava’nk, leka’men,
helve’tisk. För engelskan kan knappast någon enkel
regel uppställas, liksom svårligen häller för ryskan,
som i likhet med vissa andra språk har s. k. rörlig
accent, d. v. s. att i nära beslägtade former
hufvudtonen kan hafva olika plats (t. ex. Lat. do’ctor,
plur. docto’res; jfr den fasta accenten i no’men, plur. no’mina).
Vanligtvis har hvarje ord en hufvudtonig
stafvelse. Emellertid finnas å ena sidan ord, som
vanligen uppträda svagtoniga, antingen såsom upptakt,
s. k. »proklitiska» ord, eller såsom svag taktdel,
s. k. »enklitiska» ord; t. ex. »man ty`ckte både då’
och sèdan, att det règnade». Å andra sidan finnas ord
med tvänne hufvudtoniga stafvelser och som sålunda
äro fördelade på två takter, t. ex. spri’ttgàlen,
spli’tter-ny’, å`syna-vìttne, två’mans-imperia’lsäng.
Undantagsvis förekommer en ännu starkare accent än
den normala hufvudtonen, nämligen öfverstyrka, som
t. ex. användes vid emfas (se d. o.), rop, skrik
o. d. Omvändt kan ett oaccentueradt fonem stundom
uttalas ännu svagare än vanligt, t. ex. då man »talar
tyst», hviskar o. d.
Intensitetsaccentens anledningar äro mångahanda.
Närmast beror den visserligen alltid på (eller,
om man så vill, består i) en ökning af exspirationens
(d. v. s. utandningsströmmens) normala styrka. Men
denna tillfälliga ökning kan hafva flere orsaker:
1. En rent praktisk, nämligen önskan att
göra sig hörd på längre håll eller i högre grad
än vanligt. Exempel erbjuder det praktiska lifvet
dagligen.
2. En emotionell, nämligen tillvaron af en s. k.
exciterande (eggande) sinnesrörelse. Liksom
barnskrikets styrka växer med smärtan, så blir en
talande »högljuddare» i samma mån, som »stämningen
stiger» till följd af glädje, intresse, vrede
o. d. Jämför t. ex. konversationens intensitet
hos ett bordssällskap före och efter måltiden, en
föreläsares accentuering af de ställen, som intressera
honom, med hans föredrag af de jämförelsevis
ointressanta o. s. v.
3. En retorisk-stilistisk, nämligen den
fullt medvetna afsigten att medelst en ökning af
intensiteten liksom symbolisera det sagdas större
innebörd. Jämför t. ex. den accent, som tillägges
uttryck för höghet, storlek, makt o. d. i
jämförelse med sådana, som beteckna något obetydligt,
svagt, blygt o. s. v.
4. En logisk, nämligen sträfvan att framhäfva
det för tillfället vigtiga, nya, obekanta
eller svårfattliga gentemot det ovigtiga, förut
bekanta, genom situationen omedelbart gifna eller
sjelfklara. Detta ytterst vanliga och vigtiga fall
utgör hvad man kallar den logiska accenten (äfven,
ehuru sämre, kallad den oratoriska, emfatiska,
förstånds- eller meningsaccenten). På detta sätt
kan t. ex. i frasen »jag vill inte se honom»
alltefter omständigheterna hvilket som hälst af
de fem orden få hufvudaccenten. Ett specialfall
af den logiska accenten är den antitetiska, då vid
motsättningsförhållande mellan tvänne delvis lika
fonem accent lägges på den del, som företrädesvis
representerar motsättningen, t. ex. »Det var
Jo’hn E’ricsson och inte Ni’ls E’ricson», »sy’mpati’
och an’tipati’», »tu’r och re’tu’r» (jfr den
»grammatiska» — se nedan under 6 — accentueringen
»John Er’icsson», »sympati’», »retu’r»).
5. En rytmisk, nämligen menniskans instinktmässiga
benägenhet att ordna alla sina rörelser något så
när periodiskt regelbundet, hvilket i förevarande
fall leder till en af estetiska hänsyn dikterad
vexling mellan accentuerade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
