Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tasso ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A. Kullberg gaf 1860 en fullständig öfversättning
deraf på originalets versmått. En äldre svensk
öfvers. af den stora dikten finnes dessutom af
A. F. Skjöldebrand (1825; med originalets jambiska
åttaradiga stanser, men utan rim). G. Ingelgren har
återgifvit en episod ur »Aminta». En fullständig
öfversättning af detta herdedrama finnes af
J. L. Eurenius (1874). P. A. G.
Tassoni, Alessandro, italiensk skald och kritiker,
f. i Modena 1565, d. 1635, var sekreterare hos
kardinal Ascanio Colonna 1597–1608 samt trädde 1613
i tjenst hos hertigen af .Savojen och 1632 hos hertig
Frans I af Este. I Pensieri diversi (1601) riktade
T. kätterska angrepp på Homeros’ och Aristoteles’
auktoritet samt bemödade sig (långt före Perrault)
att uppvisa sin samtids öfverlägsenhet öfver de gamle
både i konstnärliga och vetenskapliga idrotter. Hans
Considerazioni sopra le rime del Petrarca (1609)
utgör den första och icke minst skarpa protesten
mot det öfverdrifna hyllandet af Petrarca. Mot
spaniorernas öfvervälde uti Italien riktade T. de
häftiga uppropen Filppiche (1615) och Manifesto,
hvilka adr ögo honom mycket obehag. Hans rykte
stöder sig egentligen på den komiska hjeltedikten La
secchia rapita (i tolf sånger, 1622, flere uppl.),
i hvilken ett bortröfvadt ämbar gifver upphof
till en af medeltidsfejderna mellan Bologna och
Modena. Skalden låter der på ett parodierande sätt
upphöjdt episka toner utmynna i låg burlesk samt
satiriserar lyckligt sina medbröders svassande
bildspråk och mytologiska bråte. Denna dikt, som till
formen eger klassiska förtjenster, grundlade en ny
art af poesi och efterbildades i flere land.
Tast, Hermann, tysk teolog, f. i Husum 1490,
verkade såsom luthersk prest i sin fädernestad
från 1522 och bistod hertig Kristian (sedermera
kon. K. III) att införa reformationen i Slesvig och
Holstein samt deltog äfven i kyrkomötet i Odense
1537. Han dog 1551. E. Ebg.
Tastatur (T., af taste, tangent). Se Tangent 2.
Tastu [tassty’], Sabine Casimire Amable, fransk
författarinna, f. i Metz 1798, visade redan vid unga
år stor fallenhet för diktkonsten och hade väckt
uppmärksamhet genom åtskilliga mindre skaldestycken,
då hon 1816 gifte sig (hon hette i sig sjelf Voïart)
och bosatte sig i södra Frankrike. 1825 flyttade hon
med sin familj till Paris samt utgaf der sina poetiska
verk: Premières poésies (1826), Chroniques de France
(1829) och Poésies nouvelles (1835). Dessa samlingar
innehålla en del värdefulla dikter, men de flesta
förråda den dystra sinnesstämning, under hvilka
de blifvit skrifna. Hårda pröfningar hade nämligen
under tiden träffat författarinnan. Dessa tvungo
henne slutligen att öfvergifva skaldekonsten och egna
sig åt en mera vinstgifvande författareverksamhet,
såsom åt öfversättningar och författandet af
historiska läroböcker m. m. J. M-r.
Tat. Se Iraner.
Tatar-Basardsjik. Se Basardsjik.
Tatardalen. Se Borsa.
Tatarer (oriktigt tartarer) är ett historiskt och
geografiskt namn på en stor mängd
med hvarandra mer eller mindre beslägtade
folkstammar i norra och mellersta Asien samt östra
Europa. I det allmänna literära språkbruket har
detta namn ännu en mycket sväfvande betydelse,
än synonymt med de allmänna uttrycken »turanska»,
»turkiska» eller »turkisk-tatariska folk», än
inskränkt till en gemensam beteckning för vissa
under Ryssland samt till en liten del äfven under
Kina och Turkiet lydande ural-altaiska stammar med
turkiskt språk, och denna sista, politisk-geografiska
betydelse har inom den vetenskapliga literaturen
blifvit den rådande (jfr art. Turkar). Namnet
leder sitt ursprung från det kinesiska ta-ta, en
mongolisk stam, hvilken, känd från 5:te årh. såsom
bosatt i nordöstra Gobi, utgjorde kärnan i det af
Djingis-kan grundlagda väldet. Muhammedanska
historieskrifvare ansluta denna stam till den
legendariska stamtaflan öfver alla jordens folk
i Genesis (kap. 10), genom att göra Tata och Mogol
till tvillingsöner af Jafets son Turk. Senare blef
tatarer ett historiskt kollektivnamn för alla de
asiatiska horder af mongoliskt, tungusiskt och
hufvudsakligen turkiskt ursprung, som under
12:te–16:de årh. öfrersvämmade Europa, och
slutligen i sin vanligare form tartarer – uppkommen
genom en enligt sägnen från Ludvig IX i Frankrike
härrörande anslutning till det underjordiska
»Tartaros» – ett etnografiskt namn af ofvan angifna
sväfvande betydelse. De nuvarande tatarerna i
politisk-geografisk mening äro till största delen
af turkiskt och dernäst af finsk-ugriskt eller
samojediskt ursprung dels med ömsesidig blandning,
dels med större eller mindre tillsatser af slaviska,
kaukasiska och andra stamfrämmande element.
De delas lämpligast efter boplatserna i 5 stora
afdelningar, hvilka åter fördela sig på ett antal
af större grupper med inräknande under dessa af ett
betydligt större antal i källorna namngifna, men här
ej upptagna mindre grupper.
A. Ryska tatarer
(omkr. 1 1/4 mill.; med inbegripande äfven af
basjkirer, mesjtjerjaker, teptjarer och tjuvasjer
omkr. 3 mill.) äro alla (med undantag af tjuvasjerna)
muhammedaner, allmänt aktade för arbetsamhet och
redlighet, driftiga jordbrukare och handlande och
särskildt kända som skickliga trädgårdsodlare.
De kalla sig sjelfva icke tatarer, utan vanligast
»muslimin», och omfatta följande 4 grupper. 1.
Kazanska tatarer l. Volgatatarer (öfver 1,100,000),
näml. nära 1/2 mill. (1869) i guvern. Kazan,
omkr. 100,000 i hvart och ett af guvern. Ufa,
Simbirsk, Vjatka och Samara samt mer än 300,000 i
Nisjnij-Novgorod, Rjazan (»Kasimofska-tatarer»),
Pensa, Saratov, Perm och Orenburg. Afkomlingar
af den »Gyllene horden», Kiptjak, som i 13:de
årh. framträngde till Volgadalen och der uppblandats
med bulgarer, andra finska stammar och ryssar,
tala de ännu i dag ett rent turkiskt språk, som
utbildats till literaturspråk för de flesta
öfriga tatariska folk i Europa och Asien. Om deras
historia se Gyllene horden, Kazan och Ryssland
(historia). Till dem räknas i nyare vetenskaplig
literatur alltid den turkiska stammen basjkirer
(baschkirer), omkr. 900,000,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
