Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talteori ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underbyggnaden till en kupol (se Hvalf, sp. 135). b) Den
hel-, half- eller qvartrunda ombyggnaden kring en
vindeltrappa. c) Det af skärmar och dörrar sammansatta
vindfånget innanför eller utanför en större port,
t. ex. till en kyrka eller till en större sal. Häraf
kommer den för Sv. egendomliga betydelsen af förrum
(Fr. antichambre), ett mellan förstugan och den
egentliga våningen beläget rum, i hvilket ytterplaggen
upphängas. Jfr Vestibul. – 2. Befästningsk.,
ett mindre utanverk framför och till skydd för en
fästningsport, oftast i form af en flesch eller
lynett med bröstvärn och murklädd graf. – 3. Sybåge,
stickbåge. 1. Upk. 2. O. A. B.
Tamburin, Ital. tamburino, Sp. tamboril, pandéro,
Fr. tambour de basque, »baskisk trumma», ett
slaginstrument, liknande en sikt, hvars duk blifvit
ersatt af ett trumskinn. Den tunna träringen,
på hvilken skinnet är spändt, är försedd med
skallrande metallskifvor. I Spanien, Italien
och Orienten ledsagas flere dansar med detta
instrument, som hålles af den dansande sjelf samt
behandlas medelst skakning och slag med knogarna
eller armbågen. Tamburinen var i bruk redan hos
grekerna och romarna. De kallade såväl den som pukan
tympanon, tympanum. – Tamburin (Fr. tambourin)
är äfven namnet dels på en gammal provençalsk dans
med nämnda ledsagning, dels på en i Provence bruklig,
lång och smal trumma. Spelaren trakterar denna trumma
och ett slags flageolett (»galoubet») samtidigt.
A. L.
Tamburini, Antonio, italiensk operasångare,
f. 1800, d. 1876, sjöng till en början som korist i
kringvandrande operatrupper, men gjorde sig småningom
känd som solist och engagerades 1824–32 af Barbaja
för Neapel, Milano och Wien. 1832–41 glänste han
på Italienska operan i Paris, vid sidan af Rubini,
Lablache, Grisi och Viardot, och fick då hedersnamnet
»basbaritonernas Rubini». Senare sjöng han äfven i
England, Ryssland etc. till 1859, då han drog sig
tillbaka. Hans fulla och jämna bariton omfattade
öfver två oktaver, och hans föredrag beskrifves såsom
oöfverträffadt. A. L.
Tambursöm (af Fr. tambour, stickbåge), kedjesöm
i stickbåge.
Tamerlan. Se Timurlenk.
Tamias. Se Jordekorreslägtet.
Tamil (mindre riktigt tamul), i svensk plur.
tamiler, det förnämsta af de dravidiska folken (se
Dravida), innehar sydöstra delen af Dekhan (omkr. 143,000
qvkm. enl. Schlagintweit) och norra hälften af
Ceylon. Språkgränsen på fastlandet går från Palikat
(n. om Madras) till Nilgiri-bergen i v. och följer
sedan Ghat-kedjan åt s. till Trivanderam på sydvestra
kusten, skiljande tamil från stammarna telugu i n.,
kanara i n. v. och malajâlam i v. Tamilerna äro det
mest begåfvade och driftiga af dravidafolken. I alla
sjö- och handelsstäder i södra Indien äro de verksamma
såsom köpmän eller i europeisk tjenst. På Mauritius
och Vestindiska öarna tjena de som »kulier». I Birmas,
Malakkas och Siams sjöstäder äro de s. k. »kalinga»,
»kling» nästan uteslutande
tamiler. För öfrigt skildras de såsom nyktra,
arbetsamma och särskildt begåfvade med ett
utomordentligt minne, men derjämte äfven såsom
lögnaktiga och sedeslösa. Redan före vår tidräkning
fick arisk kultur fast fot bland tamilerna:
hinduiska riken grundlades i Pândja och Tsjola,
och sedan dess hafva de på hinduiskt vis i en stor
mängd kaster fördelade tamilerna alltid varit
ifriga anhängare af brahmanismen. Sedan 200 år
tillbaka har den protestantiska missionen, äfven
från svenska kyrkans sida (se Mission, sp. 102–103),
arbetat bland tamilerna, men med ringa framgång. Till
tamilerna höra i språkligt hänseende äfven tre vilda
stammar, irular och kurumbar i Nilgiri-bergen samt
sjanar vid halföns sydspets. Med dessa inberäknade
uppgick tamilernas antal vid folkräkningen 1881 till
omkr. 12 1/2, mill. (2 mill. mindre än den förut antagna
siffran). – Tamilspråket, det förnämsta och rikast
utvecklade af dravidaspråken, delar sig i tvänne,
historiskt och formelt strängt skilda skeden: det
äldre, poetiska, literaturspråket, sen-tamil (»riktig
t.», »hög-tamil»), och det moderna, kodun-tamil
(»krokig t.», »låg-tamil»). Vokalsystemet består af
de 7 ljuden a, e, i, o, u, ö, ü (de bägge sista sakna
dock egna tecken i alfabetet), som korta och långa,
samt diftongerna ai, au. Konsonanterna äro: k, g,
n(g); p, b, v, m; t, d, n, r, l; affrikat. ts, ts, dz,
dz; cerebralerna (supradent.) t, d, l, n; palatal. j,
ñ; palatiserade cerebral, tr, dr, lr, ñr; dessutom i
sanskritiska ord aspirator af alla explosivorna. De
eufoniska assimilationslagarna mellan ordens
slut- och begynnelseljud äro i tamilspråket ännu mer
genomgripande än i sanskrit, dock mycket mindre
i låg- än i hög-tamil. I anljud kan blott enkel
konsonant och i utljud blott vokal, liqvida eller
nasal förekomma. Accenten ligger på roten, d. ä. på
första stafvelsen i ordet. Nomina sakna grammatiskt
kön och artikel samt delas i »hög kast», lefvande
förnuftiga väsenden, och »låg kast», alla öfriga. De
förra hafva plural-ändelsen -mar, -ar, de senare
-kal. Nominativus har ingen särskild ändelse; öfriga
kasus (vok., ack., genit.. dat., abl., lok., social.,
instr.) bildas med postpositioner lika för sing. och
plur., och med samma postpositioner böjas alla
pronomina. Adjektivet står framför sitt substantiv och
är oböjligt. Verbet har tre enkla tempora: presens,
aorist, futurum, bildade af rot + tempusmärke +
personaländelser lika för alla tempora, samt tre
sammansatta: perfektum, plusqvamperf., futurum
exaktum, bildade af particip + verbum subst. Modi
saknas nästan helt och hållet. Deremot finnas
passiv och kausativ bildade med särskilda affix
och flere gerundivformer, med hvilka, i saknad
af pronomen relativum och konjunktioner, bisatser
uttryckas. Negativ konjugation bildas med infix -a-
mellan rot och personändelser och har inga särskilda
tempora. Tamiliskan har ett eget, af devanagari
ombildadt alfabet samt en äldre form, grantha,
för sanskrit. Dess närmaste slägting är malajâlam
(se d. o.). I Kotsjin- och Travancore-inskrifterna
framträda bägge språken såsom ett. – Tamilliteraturen
går, med sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
