Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talleyrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
största förtroende, och T. syntes i sjelfva verket
liksom skapad att stå vid den store eröfrarens
sida, för att med sin kloka betänksamhet moderera
dennes lidelsefullhet och med sitt diplomatiska
snille ordna de nya förhållanden, som skapades
af segrarna. Konkordatet, som 1801–02 bilade den
kyrkliga schism, som T. en gång varit med om att draga
öfver Frankrike, åstadkoms till stor del genom hans
skicklighet, till tack hvarför påfven sanktionerade
hans utträde ur det andliga ståndet. Frederna i
Lunéville och Amiens, som skaffade Europas erkännande
åt Frankrikes nya maktställning, voro äfven i
väsentlig mån hans verk. Också belönades han vid
kejsaredömets upprättande (1804) med värdigheten af
öfverstekammarherre (grand chambellan). Till sist lät
sig dock ej Napoleons af de ständiga framgångarna
alstrade öfvermod förenas med T:s måttfulla
klokhet. Napoleon förkastade hans råd under 1805
års krig att skaffa Frankrike en bundsförvandt och
Ryssland en rival i Österrike genom att på Turkiets
bekostnad gifva detta ersättning för dess förluster
uti Italien och Tyskland. T. afslöt dock freden i
Pressburg, ehuru den ej öfverensstämde med hans
åsigter, och 1806 upphöjdes han till furste af
Benevent (uti Italien). Men efter freden i Tilsit
(1807) frånträdde T. d. 9 Aug. s. å. sin plats såsom
utrikesminister och drog sig från affärerna med titeln
af »vice grand électeur». På mötet i Erfurt (1808)
tjenstgjorde han dock såsom öfverstekammarherre;
men då han ej dolde sitt ogillande af den allt
äfventyrligare riktningen i Napoleons politik,
miste han 1809 denna värdighet och lefde sedan i onåd,
förutseende Napoleons fall. När detta 1814 inträffat,
trädde T. fram ur sin tillbakadragenhet för att
söka så mycket som möjligt från Frankrike afvända
de olyckliga följderna deraf. Detta ansåg han kunna
ske endast genom en bourbonsk restauration, men med
bevarandet af den nya inre ordning, som revolutionen
gifvit Frankrike. Han vann kejsar Alexander för denna
plan samt förmådde senaten att afsätta Napoleon,
att upprätta en provisorisk regering, för hvilken
T. trädde i spetsen, och att d. 6 April 1814 erkänna
Ludvig XVIII såsom Frankrikes konung. Denne antog
visserligen ej den konstitutionella författning,
som T. låtit senaten utarbeta, men han förmåddes
att genom en oktrojerad »karta» gifva gällande kraft
åt de deri uttalade grundsatserna. Af Ludvig nämnd
till utrikesminister, lyckades T. genom freden i
Paris d. 30 Maj 1814 utverka, att Frankrike fick
behålla åtminstone en del af sina eröfringar från
revolutionskrigen. På detta diplomatiska mästerstycke
följde ett ännu mera lysande, när T. på kongressen
i Wien ej blott skaffade sitt besegrade fosterland
rätt att deltaga i rådslagen om Europas ordnande, utan
ock sprängde det stora förbundet mot Frankrike, i det
han förmådde England och Österrike att med Frankrike
förena sig till ett hemligt förbund (d. 3 Jan. 1815)
mot Ryssland och Preussen. Napoleons återkomst från
Elba korsade emellertid alla hans beräkningar. Efter
segern vid Waterloo ville makterna straffa Frankrike
för »de hundra dagarna» (se d. o.). T., som medverkat
till aktförklaringen mot Napoleon, sökte förgäfves
göra gällande, att kriget förts mot usurpatorn och
ej mot Frankrike; detta, land måste dock underkasta
sig den förödmjukande andra Parisfreden (d. 20
Nov. 1815). För att slippa underteckna densamma
utträdde T d. 24 Sept. s. å. ur ministèren.
Från denna tid deltog T. under restaurationen ej
mer i det politiska lifvet utom såsom medlem af
pärskammaren, men gaf i denna nya prof på hofsamhet
och förutseende genom att bekämpa den blinda
reaktion, som slutligen framkallade Julirevolutionen
(1830). Denna händelse förmådde T. att ännu en gång
uppträda på den politiska skådeplatsen. Han åstadkom
(1830) såsom sändebud till England en förbindelse
med detta land, hvilken blef det starkaste stödet
för Ludvig Filips tron mot de reaktionära makternas
illvilja. Under denna beskickning verkade han
också kraftigt för att Belgiens sjelfständighet på
kongressen i London erkändes af stormakterna (d. 15
Nov. 1831) ocb afslöt d. 22 April 1834 med England,
Spanien, och Portugal ett förbund till skydd för de
liberala regeringarna på Pyreneiska halfön. 1835
återvände T. hem och dog d. 17 Maj 1838 i Paris. Sitt
furstendöme Benevent hade han förlorat genom
Napoleons fall, men utnämndes i stället 1817 af
konungen af Bägge Sicilierna till hertig af Dino,
hvilken värdighet han emellertid genast överflyttade
på sin brorson och arfvinge. Af Ludvig XVIII upphöjdes
han s. å. till hertig af T.-Périgord. Sedan 1802
var han gift med en engelska, mrs Grant (f. Worhée).
En af verldshistoriens störste diplomater, var T. en
mästare i den diplomatiska förställningskonsten och
använde den fullkomligt hänsynslöst. Han har också
blifvit kallad »mannen med de två ansigtena», och
sjelf har han yttrat, att »menniskan har språket för
att kunna dölja sina tankar». Samma fördomsfrihet
röjde sig ock i det obesvärade sätt, hvarpå han
öfvergick ur en styrelses tjenst i en annans, men
all denna, principlöshet spelade dock öfver ett fast
underlag af fosterlandskärlek och statsinstinkt. Till
Frankrikes bästa använde han sina diplomatiska
konstgrepp. När republiken, kejsaredömet och
Bourbonerna genom oduglighet eller måttlöshet brutit
mot vilkoren för ett sundt statslif, öfvergaf han dem,
och skräckväldet tjenade han aldrig. Sjelf har han
förklarat sin ombytlighet så, att det var landet,
ej styrelserna, som han ansåg sig skyldig trohet. I
det enskilda lifvet var T. i hög grad spirituel, och
en mängd qvicka, och bitande yttranden citeras efter
honom. Han efterlemnade vidlyftiga memoarer. Ett
utdrag ur dessa utgafs 1838, och 1891 utkommo
del. I–III af »Mémoires du prince de T., publiées
avec une préface et des notes par le duc de Broglie»
(samlingen är beräknad att omfatta, 5 vol.). Hans
brefvexling med Ludvig XVIII har utgifvits af
Pallain( 1880). Jfr Mignet: »Portraits et notices»
(1839), Bulwer: »Historical characters» (1867)
och Sainte-Beuve: »Nouveaux Lundis», bd 12 (1878).
S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
