Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Söndrum ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
T är den tjugonde bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta kända,
semitisk-moabitiska, form är +. I grekiska alfabet
är T den förherskande formen. Den i våra grekiska
tryck brukliga minuskeln [tau] vexlar i handskrifterna
med andra former, af hvilka en med tvärstreck endast
till venster om stapeln ingått i den koptiska skriften
och intill våra dagar fortlefver i slavisk-cyrillisk
kursivskrift. En annan rysk skrifform med neddragna
sidostreck brukas nu i skrift och kursivtryck
(m). Fornlatinska inskrifter förete formerna T, [tecken],
[tecken]. I latinska medeltidshandskrifter höra [tecken] och [tecken] till
de vanligare formerna (derur bl. a. [T]); en form med
kort tvärstreck har gifvit upphof till våra t och
[t]. De båda nordiska runraderna hafva [runa], som direkt
utgår från Lat. T med det för runorna karakteristiska
utbytet af vågräta linier mot diagonala. I den äldre
(germanska) runraden har tecknet 17:de rummet, i den
yngre 12:te rummet, i båda första platsen i 3:dje
ätten (Týs ätt). Bokstafvens hebreiska namn är tav
(Arab. ta), Grek. tau, Slav. tverdo; det moderna
namnet är te, och t-runan kallas Tyr. – T(t) utmärker
i alla språk med latinsk skrift t-ljud. I latinsk
skrift återgafs Grek. [Theta] [theta], ursprungligen aspireradt
t-ljud (svenskt t-ljud), med th, och denna beteckning
qvarstår i åtskilliga språk för Grek. [Theta] i lånord,
ehuru talet ej skiljer detta t-ljud från vanligt t
(théologie, rythm, Thomas o. s. v.). Italienskan
och spanskan nyttja ej detta th, och i svenskan är
det nu föråldradt; redan 1801 föreskrifver Svenska
akademien t för th. Med th tecknas i Eng. en tonande
och en tonlös dental frikativa (t. ex. thou, father och
think, path). Med tj betecknas i svenska, norska och
danska en affrikata eller frikativa, som utvecklat
sig ur k + kons. i (tjena, tjuf), som i svenska
och norska äfven tecknas k och kj, då den utvecklat
sig ur k före palatal vokal eller ur k + kons. i
(känna, kjortel). I tyska användes tsch (och efter
detta tyska mönster i Nordisk Familjebok tsj, dock
omvexlande med tj) för att återgifva »tje»-ljud i
Skand., Eng., Sp., Ital., Slav. och andra språks
ord. I tsjechiska betyder t’ muljeradt t-ljud. I
transskription från österländska språk utmärker t
vanligen ett supradentalt t-ljud (Uppsv. rt i bort).
Normalt Sv. t-ljud, t. ex. i tal, ute, hett, är en
postdental, tonlös(-stark), median-oral aspirata,
som bildas med vidöppen röstspringa och höjdt gomsegel
på det sätt att tungspetsen tar fast stöd mot öfre
framtändernas baksida och tungans sidor mot öfre
kindtänderna samt luft ur lungorna pressas in i
den bakom spärrningen (kontakten) liggande delen af
munhålan (jämte svalget), hvarefter denna luft vid
spärrningens upphäfvande störtar fram med en liten
knall (explosion). Liksom vid explosivorna kan man vid
vårt t-ljud skilja mellan tre efter hvarandra följande
moment: a) munkanalens afspärrning (»implosion»,
i Sv. svagt hörbar efter kort vokal under stark
betoning, t. ex. i hatt), b) paus (»plosion»),
hvarunder kommunikationen mellan munhålan och den
yttre luften är afbruten och intet ljud höres,
samt c) munkanalens öppnande (»explosion»), hvarvid
det ljud höres, som hufvudsakligen bestämmer t:s
karakter. Efter n och l bildas t med annan implosion
än eljest (t. ex. vänta, halt). I Sv. är explosionen
mer än vanligt stark, och det dröjer efter densamma
en märkbar tid, innan röstspringan slutes och ton
höres: mellan t och följande vokal höres en obestämd
utandning (som man jämfört med h), och ett efter t
följande l, r o. s. v. är i sin början tonlöst,
d. v. s. svenskt t är i allmänhet aspirata;
så äfven danskt och tyskt t. Rent t (explosiva,
»tenuis») hafva vi efter s, t. ex. i stå; detta t
är identiskt med franskt, ryskt och finskt t. Före
l är t lateralt, exploderar mellan tungans sidor och
öfre kindtänderna, t. ex. i kittla, medan vanligt t
exploderar mellan tungspetsen och de öfre framtänderna
(resp. tandlådorna). Före n är t nasalt, exploderar
genom näsan, t. ex. i vattna. Stöder tungspetsen
icke mot baksidan af tänderna, utan högre upp mot
tandlådorna, så höres supradentalt t, som i mellersta
och norra Sveriges uttal af riksspråket ersätter
den äldre ljudförbindelsen rt: i bort t. ex. höres
sålunda efter o supradentalt t (men icke något
r-ljud). Vanligt engelskt t-ljud är (låg) supradental
(alveolart, »tjockt»). Riktas tungspetsen uppåt mot
gomtaket, uppstår kakuminalt t, som finnes i svenska
folkmål (vanligen som ersättning för »tjockt» l + t,
t. ex. i adj. neutr. svalt). Äfven interdentalt kan
t-ljud bildas, men detta skiljer sig för örat knappt
från postdentalt. I fall icke endast tungspetsen,
utan äfven någon del af tungryggen närmast bakom
densamma ligger an mot tänder och tandlådor, höres
ett dorsalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
