Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskan icke skulle hafva kunnat utveckla sig till
sedlig frihet – framstår der såsom betingad af
hennes sinliga natur (»köttet»). I Nya testamentet
ställer Paulus (1 Kor. 15) Kristus såsom det nya
andelifvets princip i motsats till Adam såsom typ
för den naturliga, jordiska menniskan, men den
senares fall har här snarare en representativ än
en historisk betydelse. Den äldsta kyrkans lärare
erkände, att menniskan befinner sig i ett tillstånd af
synd, och att detta tillstånd börjat med den första
menniskans synd; men de antogo icke, att denna var
orsak till nämnda tillstånd på annat sätt, än att
menniskan sedan Adams synd har en starkare tendens
att gifva efter för sin sinliga naturs impulser. Ur
en annan synpunkt betraktade gnostikerna syndafallet,
nämligen såsom den nödvändiga genomgångspunkten till
ett högre utvecklingsstadium, hvilket menniskan skulle
nå genom kunskapen om godt och ondt. Origenes såg i
syndafallet ett fall i en förutgående existensform,
hvilket haft till följd menniskoandens fängslande i
materiens bojor. Menniskan födes syndare derför, att
hon tagit med sig i detta lifvet en i en föregående
existens ådragen skuld. I den vesterländska kyrkan
tog man först ett steg i riktningen af den senare
arfsyndsläran. Tertullianus antog, att genom den
första menniskans fall menniskonaturen försämrats
och en sinlig, oförnuftig tendens uppstått. Dennas
ärftlighet ställde han i samband med sin teori
om själarnas fortplantning (traducianism). Men
han antog icke, att sinlighetens genom den första
menniskans synd uppkomna öfvervigt inskränkte eller
upphäfde den sedliga friheten, icke häller att den
medförde någon skuld. Det var först Augustinus,
som i kampen mot Pelagius’ lära om menniskans egen
kraft att verka sin omvändelse utbildade dogmen
om arfsynden (se d. o.). Han leddes dervid af den
riktiga känslan deraf att det andliga lif, som
kristendomen hade till uppgift att hos menniskan
förverkliga, var ett nytt och öfver det sinligt
naturliga upphöjdt, och att derför initiativet till
dess förverkligande icke kunde utgå från menniskans
lägre, jordiska jag, det enda, som före pånyttfödelsen
är aktuelt. Genom den juridiska uppfattning af
sedelagen, som inom kyrkan tidigt vunnit insteg,
fick läran sin trånga och hårda prägel. Genom Adams
fall, så lärde han, är menniskonaturen belastad med
en oändlig skuld, och fördömelsen öfver Adam drabbar
med rätta hela menniskoslägtet, hvilket »implicite»
var i honom såsom stamfader. Augustinus’ lära om
synden och nåden kunde likväl, trots upphofsmannens
auktoritet, icke fullständigt göra sig gällande inom
medeltidskyrkan. Fastmera utöfvade den förmedlande
riktningen, semipelagianismen (se Pelagianism), ett
bestämmande inflytande på kyrkolärans utveckling i
denna punkt. Enligt den romersk-katolska läran, sådan
den i det tridentinska konciliets beslut formulerats,
har menniskan genom syndafallet icke förlorat någon
till hennes natur hörande fullkomlighet, utan endast
de öfveruaturliga nådegåfvorna (dona supernataralia);
och hon har bibehållit sin fria vilja i andliga ting,
hvilken endast behöfver understödjas af den
gudomliga nåden.
Det fördjupande af det religiösa medvetandet, som
kännetecknade reformationen, medförde en återgång
till det augustinska lärobegreppet i hela dess
stränghet. Den gamla menniskan
– det naturliga, jordiska jaget – måste negeras,
för att den nya menniskan skulle uppstå. Kausaliteten
i denna process kunde icke förläggas i den förra,
utan endast i den gudomliga nåden. Samma oförmåga
att frigöra sig från den juridiska uppfattningen
af sedelagen som i den gamla kyrkan ledde äfven nu
till samma konseqvenser i tillämpningen. I de
protestantiska kyrkornas bekännelseskrifter
lärdes, att menniskonaturen genom Adams fall är i
religiös-sedligt hänseende totalt förderfvad,
att menniskan sådan hon af naturen är saknar
all förmåga att göra något verkligt godt och har
benägenhet till allt ondt och att detta ärfda
lyte är verklig synd och medför straffskyldighet
inför Gud, hvadan menniskoslägtet vore hemfallet
åt evig fördömelse, såvida ej återlösningen kommit
emellan.
En reaktion mot detta åskådningssätt gjorde sig
gällande hos de äldre unitarierna (socinianerna),
hvilkas ståndpunkt i fråga om synden kan
betecknas såsom en fullständig anslutning till
pelagianismen. Sedan början af förra århundradet
framträdde inom den protestantiska teologien en
allt allmännare opposition mot den ortodoxa läran om
arfsynden (Taylor, Töllner m. fl.), en opposition,
som var en väsentlig sida af den gamla rationalismen.
På den andra sidan – supranaturalismens
– sökte man afvärja dessa angrepp, i det
man modifierade och mildrade det kyrkliga
lärobegreppet. Man betraktade synden såsom
en sjukdom, som genom syndafallet (ätandet af det
förbjudna trädets frukt) kommit in i menniskoslägtet
(Storr, Reinhard, Michaëlis, Döderlein m.
fl.), och för hvilken de, som ärft den, icke äro
ansvariga. Denna sjukdom har äfven haft sin nytta.
Synden har – genom att menniskans krafter öfvas
i kampen mot densamma och dess följder – blifvit en
anledning till framåtskridande för slägtet.
En djupare uppfattning af synden framträdde i Kants
lära om det radikala onda, som bestod i upp- och
nedvändningen af viljans maximer, i det de maximer, som
gå ut på sinlig lycksalighet, i stället för att tjena
de förnuftiga, osjelfviska maximerna, taga dessa i
sin tjenst. Detta radikala onda, från hvilket hvarje
enskild synd kommer, är menniskans egen gerning,
ehuru den icke ligger inom hennes medvetna själslif.
Enligt Schleiermacher består synden deruti
att menniskan icke i tanke och gerning låter
bestämma sig af sin religiösa känsla, och den är
betingad af det försprång, som hennes sinliga natur
redan vunnit, innan den förnuftiga ännu medvetet
framträdt. Arfsynden är icke ett ursprungligt affall
från Gud, utan endast hela vår andliga utvecklings
beroende af mensklighetens utveckling såsom ett helt,
hvarpå sinlighetens medfödda öfvervigt öfver de
andliga krafterna hos oss beror. Mot denna solidaritet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
