Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 1143-1144 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syfilis ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sylvius, Johan, historiemålare, född svensk,
utbildade sig i utlandet och arbetade länge i Rom,
uppehöll sig sedan i England och fick 1685 af Hedvig
Eleonora uppdrag att utföra dekorationsarbeten
å Drottningholm. Han utförde sedan dels ej få
plafonder å detta slott, bland dem den alldeles
förträffliga i öfre galleriet, delte arbeten å
Ulriksdal och slottskapellet i Stockholm. De senare
äro nu försvunna; deremot vittna ännu hans målningar
å Drottningholm, utförda dels al fresco, dels i olja,
om mycken förmåga af uppfinning och gruppering samt
kunskap i färgbehandlingen, allt tydligen grundadt
på italienska studier. S. afled i Jan. 1695,
förmodligen i hög ålder. Sveriges Nationalmuseum
eger en följd af utkast och studier af hans hand.
-rn.

Sylvius’ fåra, fissura Sylvii, anat., den fåra,
som med en i hufvudsak horisontal sträckning långs
hjernhalfvornas laterala ytor skiljer tinningloben
(nedan) från pann- och hjessloberna (ofvan). Den är
anmärkningsvärd såsom den tidigast (före slutet af
3:dje fostermånaden) uppkommande och den djupaste
(ända öfver 2,5 cm.) fåran på hjernans yta samt såsom
medelpunkten för den största massan af hjernans
laterala vindlar och såsom gömmande centralloben
(insula Reilii). Hos menniskan uppkommer den till
en början såsom en grund grop, hvilken småningom
förlänges, fördjupas och hos den fullvuxna slutes,
på så sätt att kanternas vindelmassor utväxa, tills
de mötas. Hos djuren är den alltid mer eller mindre
öppen i den främre änden, ett förhållande, som man
äfven trott sig återfinna hos lägre folkraser. Fåran
har sitt namn efter den franske anatomen Jacob
Sylvius (1478–1555), som först beskref densamma.
G. v. D.

Sylört, bot. Se Subularia.

Symaskiner. Det är högst antagligt, att då man
först började använda kläder, dessa voro hopfogade
helt enkelt med tillhjelp af genomstuckna qvistar,
fiskben o. d., och först senare uppfanns sättet att
för detta ändamål använda smidiga, trådlika material,
såsom djursenor och tarmsträngar, bastfibrer eller
hopbundna, fibrösa växter, under det alltså de förut
sammanhållande medlen blott användes till bildandet
af hålen. Nästa steg framåt bestod uti borrverktygets
fästande vid bindemedlet, och dermed voro syning
och synålen uppfunna (jfr Synålar). Första försöken
att konstruera symaskiner gjordes i början af 19:de
årh. Men enär man då sökte efterbilda handsyningen,
kröntes dessa försök ej med framgång. Den första
brukbara symaskinen gjordes 1814 af Madersberger, en
skräddare i Wien, och 1829 konstruerade Thimonnier en
kedjestyngmaskin. I Amerika uppfann Hunt den första
symaskinen, som dock var ganska ofullkomlig. Af
vida större betydelse blef Howes skyttelmaskin, på
hvilken patent uttogs 1846, men som likvisst ej
lyckades vinna något större intresse, förrän den
i flere hänseenden förbättrats vid den singerska
fabriken i New York. Symaskinen utbreddes så hastigt
i detta land, att redan år 1863 tre fjerdedelar af
allt syarbete förfärdigades på
maskiner, under det att man i Europa långt senare
följde exemplet. År 1863 anlades af Pollack &
Schmidt i Hamburg den första symaskinsfabriken i
Europa, hvarefter utbredandet gick hastigare. I
Sverige tillverkas numera symaskiner vid Husqvarna.

Såsom ofvan är nämndt, gingo de första försöken
att tillverka symaskiner ut på att så mycket som
möjligt efterbilda handsyning. Det karakteristiska i
handsömnaden består deruti att styngen bildas genom
att draga en och samma tråd genom tyget vexelvis öfver
och under (se fig. 1). Man slingar sålunda tråden.

Fig. 1.

rundt omkring det mellan två styng
liggande tyget. Såsom af fig. synes, blir styngets
längd på undersidan af tyget dubbelt så stor som på,
den öfre, hvarjämte tråden kommer att ligga, enkel på
den senare och dubbel på den förra, sidan. Vid sådan
handsömnad kan blott en ringa trådlängd användas,
då den med ena änden vid tyget och med den andra
änden genom nålsögat trädda tråden måste för hvarje
styng dragas igenom tyget till hela sin längd.

Den första brukbara symaskinen framställde
s. k. kedjestyng (se fig. 2), för hvilkas bildande

Fig. 2.

nålen ej behöfver genomgå tyget helt och
hållet. Tråden bildar på undre sidan af tyget öglor,
af hvilka hvarje efterföljande är trädd uti den
föregående, så att ett tillbakagående af tråden
derigenom förhindras. Sålunda möjliggöres, dels att
en tråd af huru stor längd som hälst kan användas,
dels att nålen behöfver göra blott en obetydlig upp-
och nedgående rörelse för styngets bildande. En
kedjestyngmaskin består af tre hufvuddelar, nämligen
en anordning för nålens rörelse, en roterande eller
svängande hake under tyget för att fasthålla den vid
nålens genomgående bildade öglan, tills nålen åter
nedgår, samt en matareanordning för att efter hvarje
styng framflytta tyget.

Kedjesömnaden är visserligen
ganska stark och elastisk, men har, såsom vid en blick
på fig. 2 lätt inses, det stora felet att, om ett
styng misslyckas eller tråden på ett ställe afslites,
hela sömmen förstöres genom dragning i trådänden. Af
denna anledning blef symaskinen ingen favorit i
hemmen, så länge den kunde åstadkomma endast sådana
styng. Af epokgörande vigt blef derför den tanken
att taga en andra tråd (underträden) till hjelp för
att fasthålla, den af öfvertråden bildade öglan. Det
vanligaste, af två trådar bildade stynget är det
s. k. dubbelstynget, som är på det sätt bildadt,
att undertråden är dragen genom hvarje

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>