Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med Polen, och hvilken inledde riket i striderna i
Tyskland. Det af påfven beroende presterskapet,
som mer än något annat bidragit dertill att
begreppet om en svensk stat skjutits åt sidan,
krossades genom riksdagen i Vesterås 1527, hvilken
tillika ställde Sverige bland de stater, som
anslöto sig till tidens andliga reformatoriska
rörelser. Genom Upsala möte 1593 erhåller
förändringen efter många tvister sin besegling i
den öppna anslutningen till lutheranismen. Den
kyrkliga reduktionen, en klokare statshushållning,
omorganisation af förläningsväsendet medföra fasta
finanser såsom en säker bas för statsmakten under
Gustaf I. Kommer dertill införandet af arfriket,
stadgande konungens ställning, så förstår man det
patriarkalisk-absolutistiska regemente denne konung
förde under senare delen af sin regering. Ett nytt
tjenstemannaslägte af kungliga sekreterare och fogdar
uppstår, hvilka i förening med forläningsmännen
hafva förvaltningen om händer. Myndigheten i
samhället ligger i konungens hand, den länsherrliga
aristokratien har fått böja sig för denne och blifvit
hans tjenare. Denna kungliga myndighet sökte Erik
XIV vidare utveckla, i bemödande att afhjelpa den
inkonseqvens i systemet konung Gustaf tillåtit
sig genom upprättande af ärftliga hertigdömen,
hvilkas innehafvare skulle herskat som konungar
i smått. För ämbetsinannaväsendets utbildning är
af betydelse, att under konung Erik skriftliga
instruktioner började träda i stället för det
personliga ingripande i sakernas detaljer, som
Gustaf I älskat. Det första centrala ämbetsverket,
kammaren, tillhör Gustaf I:s regering. Adeln var
ännu ej ett skarpt afsöndradt stånd, dess rot
stod i odalmännens led, men konungatjensten,
adelsdiplomets förvandling till ensam grund för
adelskap (under Johan III) jämte de stora krigen
bidraga till dess utbrytning ur de ofrälse. Från att
egentligen vara en provinsadel börjar den öfvergå
till en riksadel samt alltmera utvecklas till en
ämbetsmannaklass. Särskildt under Johan III höjer
sig dess makt. Rådet, under Gustaf I ett redskap
för konungen, gör likaledes under Johan försök att
återvinna sin betydenhet, försök, som under Sigismund
blefvo hotande för konungamakten. Dess sträfvanden
undertryckas genom Karl IX, under hvilken riksdagen
blir en ordinarie makt i staten. Presteståndet,
demokratiseradt genom reformationen, förblef lång tid
utan egentligt inflytande. Dess hållning under och
efter Karls strid mot Sigismund, representanten för
den hotande katolska reaktionen, röjer en tilltagande
styrka. Bondedemokratien, som spelat så stor rol under
senare medeltiden och i början af Gustaf I:s regering
hotat den nya konungamakten, men af denna kufvats,
fick under Karl ett visst inflytande såsom underlag
i den nationella striden och derigenom att riksdagen
alltmer får karakter af ordinarie myndighet. Städerna
och handeln befriades under Gustaf I från Lybecks
privilegier och ledband samt togo en viss fart. Denna
lifligare rörelse sjönk dock sedan och hann ej
återupprättas före tidehvarfvets slut. Den inre
handeln sökte man upphjelpa
genom skydd och hvarjehanda ordnande bestämmelser;
dock medhunnos endast förberedelser till det i
städernas historia vigtiga tidsskede, som följde på
1611. För den lärda odlingens främjande gafs under
denna af materiel sträfvan samt starka religiösa,
borgerliga och politiska rörelser fyllda period
föga tid: Upsala högskola, förfallen, återupprättas
efter Upsala möte 1593. (Se Forssell, »Sveriges inre
historia fr. Gustaf I», Ahlqvist, »Om aristokratiens
förhållande till konungamakten under Johan III:s
regering», Boëthius, »Om den svenska högadeln under
Sigismunds regering», och Bergh, »Karl IX och den
svenska adeln 1607–1609».)
Storhetstidehvarjvet 1611–1718. Det är under denna
tid SVerige gör sin stora insats i verldshistorien, då
Gustaf II Adolf, förberedd genom de danska och polska
krigen och efter lifliga diplomatiska förberedelser,
uppträder i Tyskland. Detta tyska krig har af Axel
Oxenstierna så karakteriserats, att dess ändamål
var, att Sveriges rike och dess trosförvandter måtte
komma i säkerhet och vidmakthållas så i kyrkligt som
politiskt hänseende, och att det sålunda i detta
krig ej så mycket vore fråga om religionen som om
den allmänna välfärden, hvari dock äfven religionen
utgjorde ett vigtigt moment. Detta krig, afslutadt
1648, fördes blott till en del med svenska materiella
medel, men härförarna, som vunno de stora slagen,
och diplomaterna, som sammanknöto underhandlingens
trådar, voro hufvudsakligen svenskar. Den ställning
såsom stormakt, som Sverige derunder intog, stärker
det under Karl X Gustaf, hvilkens regering genom
segrarna öfver Danmark ledde till besittningen af
de sydsvenska landskapen. Sedan dessas eröfring
tryggats genom fejden under Karl XI, lyckas
denne monark, stödd på en försigtig diplomati,
bibehålla en neutral ställning, med den framgång,
att Sverige i slutet af hans regering uppträder såsom
erkänd medlare i de storpolitiska förvecklingarna
på fastlandet. Konungamakten, som led afbräck
genom de aristokratiska förmyndareregeringarna
under Kristina och Karl XI, förstod att, stödd på
den sociala konflikten, missämjan mellan adel och
ofrälse från Kristinas tid och splittringen bland
adeln, leda sig fram till enväldet, under sistnämnde
konungs regering. År 1617 erhöll svenska riksdagen
lagbestämda former, genom vår första riksdagsordning,
hvilken, om ock ganska ofullständig, innehåller
ståndsförfattningens allmänna drag. Det arbete med
ändring af förvaltningen, som i centraliserande
riktning redan under nydaningstiden pågått,
fortsättes med framgång under denna period och får
en sammanfattning i 1634 års regeringsform, hvilken
egentligen är en förvaltningsstadga. Det är från
Gustaf Adolfs och Axel Oxenstiernas tid Sverige
har att räkna en fast och ordnad högre och lägre
förvaltning, hvilken ställdes på kollegial fot och
underkastades kontroller, som lågo inom organisationen
sjelf. Detta ämbetsmannavälde, som var aristokratiskt,
ändras under Karl XI, då en monarkisk centralisation
inträder inom förvaltningen, samtidigt med att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
