Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyromantiker. Någon skola bildade han
ej. Hans stil efterbildades väl af en hel följd af
författare, men hans personlighet var alldeles för
utpräglad, hans stil och verldsåskådning alldeles
för subjektiva för att någon skulle kunna tillegna
sig hans uppfattning och framställningssätt.
Denna subjektivism, som ytterst återfinnes hos
Rousseau, och som är det genomgående draget hos
hela den nu skildrade riktningen, drifves till sin
spets af Almqvist. För honom är subjektet absolut
berättigadt gent emot samhället. Hvarje försök
att genom lagar, moralbud eller häfd binda dess
fulla och obegränsade frihet var för honom ett
brott, och han slutade derför i vild radikalism.
Men på samma gång han är riktningens mest
konseqvente representant, betecknar han dess
upplösning. Rousseau och dennes närmaste efterföljare
hade af hat mot den oblida verkligheten sökt draga
sig undan till ett af civilisationen ogrumladt
känslolif. Nyromantikerna hade ställt sig i en
bestämd opposition mot de genom revolutionen nyskapade
samhällena, men derigenom hade de – ehuru reaktionära
– dock å nyo trädt i beröring med verkligheten. Hos
Almqvist är verklighetshatet borta, och det gäller för
honom ej att fly verkligheten, utan att omdana denna
enligt subjektets fordringar. Men derigenom häfves
den söndring mellan subjekt och objekt, som är
det karakteristiska för denna riktning.
Afslutning. Ännu återstår den riktning vi sjelfva tillhöra.
Dess syften och dess sträfvanden tillhöra visserligen
ännu ej historien, men som det tyckes kan denna
riktning i formelt afseende karakteriseras såsom
öfvervägande realistisk, såsom en sträfvan
efter större naturtrohet. Redan Almqvist hade i sina
bynoveller, i »Det går an» m. fl. prosadikter anslagit
en starkt realistisk ton. Men realismens egentlige
grundläggare blef finnen Runeberg både i praktiken,
genom sina verklighetstrogna skildringar från det
sista finsk-ryska kriget, och i teorien, genom sina
angrepp på den tegnérska idealismen. Med afseende på
innehållet kan denna literära riktning karakteriseras
såsom socialt reformatorisk. Denna tendens är
karakteristisk för hela den europeiska literaturen
i 19:de århundradet. Italien hade gått i spetsen.
Redan nyromantikerna Ugo Foscolo m. fl. hade
haft ett revolutionärt syfte med sina dikter.
Äfven i Frankrike hade den ursprungligen reaktionära
nyromantiken utvecklat sig i liberal riktning, och
med George Sand hade den kastat sig in på de sociala
spörsmålens område. Likaså i England. På Walter
Scott följde en skola af romanförfattare, hvilkas
arbeten kännetecknas genom en starkt framträdande
social tendens. I Tyskland efterträddes nyromantiken
af den riktning man kallat Das junge Deutschland,
kanske mest utmärkt genom de dithörande skaldernas
vanligen fantastiska frihetssträfvanden. I Sverige
är det L. J. Hierta, hvilken såsom den fria pressens
egentlige grundläggare kan sägas gå i spetsen
för dessa reformsträfvanden. Vid hans sida står
en skaldegrupp, som närmast motsvarar Das
junge Deutschland och hvars medlemmar voro Blanche,
Orvar Odd. Talis Qualis, v. Braun m. fl. Ehuru
tvifvelsutan varmhjertade män, hade de dock
ej med tillräckligt allvar och nog stor klarhet
bestämt sitt mål. Det frihetsideal, som hägrade
för dem, fattades ännu alldeles för dimmigt och
obestämdt för att deras sträfvanden skulle hafva
kunnat leda till något resultat. I detta afseende
intager den nya s. k. realistiska skolan en mera
klar ståndpunkt. Befogenheten af denna skolas
reformyrkanden och angrepp på det bestående samhället
tillhör det först framtidens historieskrifvare
att afgöra. H. S.
Rörande svenska tidningspressen och dess historia se
Tidning.
Svenska konstens historia börjar, liksom hela norra
Europas, med kristendomens införande. Den konst, som
öfvades under hedendomens århundraden, tillhör, såvidt
vi känna, hufvudsakligen konstslöjdens områden och
står jämförelsevis högt, särdeles under senaste delen
af brons- och hela jernåldern, motsvarande ungefär
tiden fr. 500 f. Kr. till år 1000 e. Kr. Kunskapen
om densamma tillhör dock den förhistoriska
arkeologien. Vid tiden omkr. sistnämnda år inträffar
Olof Skötkonungs dop, hvilket sägnen förlägger till
Husaby i Vestergötland; och i Skara stift uppdaga
vi äfven de första spåren af den romanska stilens
öfverflyttning till Sverige, förmedlad af engelska
missionärer. De äldsta romanska kyrkobyggnaderna
äro i allmänhet konstlösa till sitt yttre och röja
sin ålder hufvudsakligen genom måttens litenhet och
tillvaron af en halfrund absis. De tillhöra tiden
från midten af 1000-talet till midten af följande
århundrade. Såsom egendomliga varianter förekomma
i olika delar af landet rundkyrkar samt (fordom)
å Öland och i Östergötland kyrkor i »klöfsadelform»,
d. v. s. med torn både i vester och öfver koret, de
senare sannolikt afsedda till försvar. På Gotland
uppfördes för samma ändamål i kyrkornas närhet de
s. k. kastalen. Bland märkligare kyrkor från detta
äldre skede äro: i Vestergötland Husaby, Skelfvum (med
relief, som bär ett angelsachsiskt tillverkarenamn),
Våmb, Gerum, Skörstorp (hvälfd rundkyrka), Forsby
(äkta, daterad 1135); i Östergötland Ödeshög (torn
i öster), Heda, Bjälbo, Vårdsberg (rundkyrka), Kaga;
i Mälarelandskapen: Sigtuna kyrkoruiner, S:t Per och
S:t Olof, samt Gamla Upsala, alla tre under engelskt
inflytande. Mångenstädes på fastlandet, liksom på
Gotland, uppförde man tidigast kyrkor af trä, hvilka
till anläggning och utstyrsel säkerligen varit af
samma slag som de bekanta norska stafkyrkorna; och
detta förklarar bristen på äldre romanska kyrkor
i flere landsändar. – Till det senare romanska
skedet, som man stundom kallar »öfvergångsstilen»,
från omkr. midten af 1100-talet intill slutet af
1200-talet, höra flertalet af landets större och
märkligare kyrkor, såsom i främsta rummet domkyrkorna,
kyrkorna på Gotland samt den öfver S. spridda
cisterciensordens kyrkor. Såsom prof af dessa kunna
anföras Linköpings domkyrka, grundlagd efter midten af
1100-talet, omdanad och fortsatt ända till början af
1400-talet, den senromanska stilens mästerverk i S.,
Vesterås, Strengnäs och Åbo domkyrkor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
