Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverige, konungarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot sjösidan samt Oskarsvärnslinierna mot
landsidan. Se vidare Karlsborg, Karlskrona, Oskar
Fredriksborg och Vaxholm.
Af underordnad betydelse äro den föråldrade Karlstens
fästning, vid Marstrand, och Enholmens kasematterade
batteri vid Slite hamn på Gotland. Bland lemningar
efter äldre fästningar märkas: Nya Elfsborg samt
tornen Kronan och Göta Lejon vid Göteborg, Bohus vid
Göta elf, de med jord vallar och grafvar utförda
befästningarna vid flere af de södra städerna, såsom
Landskrona, Malmö, Helsingborg, Varberg, Kristianstad,
Kalmar m. fl., Karlshamns kastell, Fredriks skans vid
Gefle, Dalarö skans i Stockholms skärgård, de befästa
slotten Kalmar, Vadstena, Örebro och Vesterås m. fl.,
samt Visby ringmur och tornet Kärnan vid Helsingborg,
hvilka båda sistnämnda äro minnen från Sveriges
tidigare medeltid. O. A. B.
Krigsflottan bestod i början af år 1891 af 3
pansarfartyg af 1:sta klass, 4 d:o af 2:dra klass
och 10 d:o af 3:dje klass; 9 kanonbåtar af 1:sta
klass, 6 d:o af 2:dra klass, 4 minbåtar af 1:sta
klass, 9 d:o af 2:dra klass, 1 d:o af 3:dje klass;
samt dessutom af 1 ångfregatt, 3 ångkorvetter,
3 chefs- och transportångare, 13 diverse skol- och
öfningsfartyg jämte en del stångminbåtar och mindre
ångslupar. Ofvannämnda fartyg utgöra tillsammans
292,974 tons, hafva 64,688 hästkrafter och föra
105 kanoner. Till bemanning af flottan fordras
179 officerare, 581 underofficerare (maskinister
deri inberäknade) samt 3,291 man. – Högsta befälet
föres af konungen samt under honom af chefen för
sjöförsvarsdepartementet. Flottans öfverstyrelse, som
utgöres af sjöförsvarsdepartementet med flottans stab
och marinförvaltningen, är förlagd till Stockholm, men
såväl materiel som personal är för öfrigt fördelad å
två stationer, Stockholms och Karlskronas, med hvar
sin stationsbefälhafvare (af amirals rang) såsom
chef. Vid hvarje station finnes dessutom särskildt
varf med en varfschef, som delvis sorterar under
marinförvaltningen. Lotsverket, Sjökarteverket
och Sjökrigsskolan äro hvar för sig fristående
institutioner, som stå direkt under chefen för
sjöförsvarsdepartementet. – Flottans militärpersonal
bestod d. 1 Oktober 1890 af 258 officerare (deraf 98
civila) å s. k. aktiv stat samt 86 officerare (deraf
4 civila) i flottans reserv; 246 underofficerare
å s. k. aktiv stat och 10 å reserv-stat; 1,415
man vid matroskompanierna, 316 d:o vid eldare- och
handtverkskompanierna, 141 d:o vid minörkompanierna,
146 d:o vid fästningsartillerikompanierna samt 277 vid
skeppsgossekompanierna. Båtsmanshållet, som är stäldt
under upplösning, egde vid samma tid 2,908 man. Till
flottan räknas äfven sjöbeväringen, som består af
alla vid sjömanshus inskrifna män i beväringsåldern,
jämte andra yrkesmän, samt lotsar. Antalet uppgår
till omkr. 9,000 man. L. H.
Om Sveriges vapen se Riksvapnet. – Sveriges flagg. Den
gamla svenska nationalflaggan var blå med tre tungor;
sedermera tillkom ett hvitt kors, hvilket senare
utbyttes mot det gula. Den blå flaggan nyttjades
från 1761 till 1813 af arméns flotta. 1815 fastställdes för
de förenade rikena en unionsflagga, liknande vår
nuvarande örlogsflagga, med undantag deraf att i
öfre hörnet anbragtes ett unionsmärke, en röd ruta
med hvitt kryss. De nu i Sverige och Norge brukliga
flaggor fastställdes 1844. Den svenska handelsflaggen
är ej tungad, utan fyrkantig (se vidare Flagg och
Handelsflagg). Konungens och den kungliga familjens
flagg är en örlogsflagg med unionsvapnet i midten. –
Sverige har 5 ordnar: Serafimer-orden, Svärds-orden,
Nordstjerne-orden, Vasa-orden och Karl XIII:s
orden (se de särskilda artiklarna härom). Rörande
belöningsmedaljer, som utdelas af K. M:t eller
konungen, se Medalj 2.
Svenska språket. Det område, som detta språk före
reformationen (1527), den s. k. fornsvenskan,
omfattade, var först och främst Sverige utom dess
nordligaste del, der lapska (och finska?) talades,
och dess sydligaste (Skåne, Halland och Bleking),
der forndanska talades, samt vissa delar (Jämtland,
Herjedalen, Särna och Bohus län) af vestra Sverige,
der fornnorska talades; vidare stora kustområden
i Finland, Estland och Livland med dithörande oar;
äntligen talades svenska under en kortare tid
(»varägernas») å vissa orter i Ryssland. Den
äldsta, men också den minst gifvande källan för
vår kännedom om fornsvenskan utgöres af de lånord,
nästan uteslutande personnamn (nära 100), hvilka
vid ryska rikets grundläggning (862) af svenskar
infördes i ryskan, och af hvilka de flesta – delvis
omstöpta till följd af ryska ljudlagar – träffas i
två ryska urkunder af 911 och 944. Sådana äro t. ex
Igor (fsv. Ingvar), Rurik (Röriker), Oleg (Helge),
Olga (Helga). Af nästan lika gammalt datum, men en
oändligt mera gifvande källa äro de till ett antal
af nära 2,000 uppgående runinskrifter, som, ristade
på sten (sällan trä, metall eller andra ämnen),
förekomma spridda öfver nästan hela Sverige, men
ojämförligt talrikast (inemot hälften af hela antalet)
i landskapet Upland och dernäst i Södermanland,
Östergötland och på Gotland (hvartdera landskapet med
omkr. 200 inskrifter). Till innehållet äro de oftast
graf- eller minnesskrifter öfver aflidna anförvanter,
sällan allmänna kungörelser. Formen är icke sällan
metrisk, åtminstone delvis. De flesta äro anonyma,
så till vida att man icke känner ristarens namn, men
väl i regeln den, som föranstaltat inskriften. Bland
de (omkr. 70) namngifne ristarna äro de tre
produktivaste: Ubir, Bali och Asmundr Karasun, som
alla hade sin verkningskrets förnämligast i Upland,
och af hvilka den förstnämnde nämnes på nära 40,
de båda senare hvardera på nära 20 runstenar. Dessa
inskrifter äro af högst olika ålder, tillhörande
fornsvenskans alla århundraden, men de allra flesta
torde förskrifva sig från 1000- och 1100-talen;
från heden tid äro jämförelsevis få; likaså
från medeltidens båda sista årh. Äldst af alla
(från omkr. 900) torde vara de från Ingelstad och
Kälfvesten i Östergötland och den från Gursten i
norra Småland. Från början af 900-talet är sannolikt
runstenen från Rök i Östergötland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
