Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svendsen, Johan Severin - Svendstrup, by i Nörrejylland - Sven Elafsson, diplomat - Sven Estridsson, konung i Danmark - Sven Grade l. Grathe, konung i Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledare och musikalisk auktoritet torde han ega ännu
större betydelse än som tonsättare – äfven deruti
lik Mendelssohn, men olik Schumann och Grieg.
A. L.
Svendstrup, by i Nörrejylland, 10 km. s. om
Aalborg. Der led d. 26 Okt. 1534 den jylländska
adeln under grefvefejden ett stort nederlag
mot Vendsyssels allmoge under skeppar Klement.
E. Ebg.
Sven Elafsson, diplomat, tjenstgjorde först hos
Gustaf I och blef efter dennes död sekreterare hos
Erik XIV. Af sistnämnde konung affärdades han till
Polen i en beskickning, som dock aflöpte så, att han
af hertig Ketler i Kurland insattes på slottet Bauske,
under förevändning att han hade hemliga beskickningar
till Tyskland, samt hölls fängslad 1564–67. Återkommen
till Stockholm på hösten 1567, tyckes han till hertig
Johan på Ventholmen hafva öfverlemnat bref ifrån
Polen. Då hertigarna Johan och Karl gjort uppror,
sändes Sven Elafsson jämte Göran Holgersson (Gera)
för att från Erik framlemna anbud om förlikning,
hvilket likväl ej lyckades. Efter Eriks fall var han
i tjenst hos konung Johan och beordrades af honom att
som sekreterare medfölja de svenska sändebuden till
fredskongressen i Stettin 1570. År 1573 gick han i
tjenst hos hertig Karl; liksom förut anförtroddes
honom diplomatiska uppdrag, hvarjämte han 1579,
då Karl firade sitt bröllop i Heidelberg med Maria
af Pfalz, var en af dem, som förde regeringen
i hertigdömet. Sin ålderdom tillbragte han nära
Vesterås, på en gård, som han för sina tjenster
erhållit. Sven Elafsson har bl. a. skrifvit en
samling memoarer, de s. k. »Paralipomena», hvilken
berättelse omfattar tiden 1556–79. Man vet ej, när
han dött, men ännu 1599 lefde han. Sitt bibliotek
förärade han genom testamente till Strengnäs och
Vesterås skolor. Han tyckes hafva varit en duglig och
rättrådig man, och hans namn nämnes ej i samband med
det illa beryktade sekreterareregemente, som börjades
under Erik XIV och fortsattes under Johan III.
K. G. L.
Sven Estridsson, konung i Danmark 1047–76,
f. omkr. 1018, son till Ulf Jarl, som Knut den
store lät mörda 1027, och Estrid, dotter till Sven
Tveskägg. S. kallades i regeln efter sin moder, emedan
hon var af högre börd. Han hade stora besittningar
i Sverige och slog sig ned på dem efter sin faders
död; han mottogs väl hos sin frände Anund Jakob och
gjorde sedan krigstjenst för honom. Under Hardeknut
blef S. 1040 jarl i Danmark, och han innehade denna
ställning 1042 under Magnus den gode, med hvilken
han stod på god fot och hvilkens namn han upptog. Men
efter att förgäfves hafva sökt vinna England blef han
afsatt från jarlvärdigheten, möjligen i enlighet med
de norske höfdingarnas önskan; han lät nu utropa sig
till konung på Viborgs ting 1043. Han började en strid
med Magnus, som dock snart häfdade sin öfvermakt;
men före sin död (l047) betecknade Magnus S. som
sin efterträdare i Danmark, kanhända till följd af
tidigare öfverenskommelse. Likväl måste S. i 17
år kämpa mot den nye norske konungen, Harald Hårdråde, som
också gjorde anspråk på Danmark; S. blef slagen
och var i sjöslaget vid Nissan i Halland (1062)
nära att blifva tagen till fånga; men 1064 kom han
genom fördraget vid Göta elf i ostörd besittning af
Danmark. S. gjorde 1069 och 1074 tvänne försök att
vinna England, dit han kallades af innevånarna i
Danelagen; båda, gångerna intogs staden York, men
försöken misslyckades, emedan S:s härförare, hans
broder Asbjörn 1069 och Hakon Jarl 1074, läto besticka
sig af Vilhelm Eröfraren. S. hade stora förtjenster
om kyrkoväsendets ordnande: 2 nya stift upprättades
i Nörrejylland, Viborg och Börglum, och 2 i Skåne,
Lund och Dalby, som dock snart förenades. Mänga kyrkor
byggdes, och många kloster upprättades. S. sökte
äfven skaffa Danmark en egen ärkebiskop. Han hade
en för sin tid ovanlig bildning; han brefvexlade
på latin med påfven Gregorius VII och gaf Adam af
Bremen värdefulla upplysningar om Nordens historia
och andra förhållanden. Hans undergifvenhet under
kyrkan visade sig äfven, då han 1071 af biskop
Vilhelm i Roskilde lät tvinga sig till att göra
bot för att han låtit mörda några män, som hånat
honom. S. dog d. 28 April 1075 eller 1076. Han var
gift två gånger, först med Jutta (Gyda), dotter
till Anund Jakob, d. 1045, och sedan med hennes
styfmoder Gunhild (1054), från hvilken presterna
dock snart förmådde honom att skilja, sig, emedan
äktenskapet ansågs som blodskam. S. hade 19 barn,
15 söner och 4 döttrar, af hvilka blott ett, sonen
Sven, var äkta. Af sönerna kommo 5 efter hvarandra
på tronen, 1075–1134: Harald Hein, Knut den helige,
Olof Hunger, Erik Ejegod och Nils Svensson.
E. Ebg.
Sven Grade l. Grathe, konung i Danmark 1147–57,
f. omkr. 1125, oäkta son till konung Erik Emune,
uppehöll sig i sin ungdom vid kejsar Konrad III:s hof
och valdes 1147 till konung af innevånarna i Själland
och Skåne, men fick en motkonung i Knut Magnusson,
hvilken innevånarna i Jylland valde. Ehuru ärkebiskop
Eskil hjelpte Knut, fick S. likväl öfvertaget, slog
Knut vid Slangerup och tog Eskil till fånga samt
insatte honom i Lunds domkyrkotorn, men försonade
sig snart med honom och skänkte ärkebiskopsstolen
betydande gods. Äfven med Knut kom vapenhvila till
stånd, och ett gemensamt tåg företogs mot venderna,
dock utan framgång. Sedermera segrade S. vid
Höje Taastrup (1149) och Viborg två gånger (1151),
hvarefter Knut flydde ur landet ock drog till tyske
kejsaren, Fredrik I Barbarossa. Denne lockade S. till
ett möte i Merseburg för att mäkla förlikning och
tvingade S. både att erkänna kejsaren som länsherre
och att afstå Själland till Knut, dock endast såsom
län. Så snart S. kom hem, uppsade han länseden
och ville icke afstå Själland, utan endast några
landsträckor på skilda håll. Ehuru S. icke kunde
försvara riket mot vendernas plundringar, drog han
i härnad mot Sverige 1152–53, men utan framgång,
och kom å nyo i strid med Knut. Valdemar, hertig af
Sönderjylland (sedermera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
