Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 937-938 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svampdjur ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mjöldaggssvamparna, Erysiphe (se d. o.),
skifsvamparna (skiflingarna) l. disksvamparna,
Discomycetes (se d. o.), kärnsvamparna,
Pyrenomycetes, lafvarna, Lichenes, denna underbara
sammanlefnad af svamptrådar och alggonidier, samt
tryffelsvamparna, Tuberacei, och svamparna med
nakna sporhylsor, Gymnoasci, till hvilken familj
den svamp, Exoascus Pruni, hör, hvilken förstör
våra plommon och förvandlar dem till punglika
bildningar. Ordningen Hypodermiae (se d. o.),
mångsporiga, omfattar rostsvamparna, Uredineae, sot-
l. brandsvamparna, Ustilagineae, och insektsvamparna,
Entomophthoraceae. Till sist och högst i kedjan
ställes ordningen Basidiomycetes, de 4-sporiga
svamparna, fördelade på 3 underordningar: gelé-
l. dallresvamparna, Tremellini, buksvamparna,
Gasteromycetes, och slutligen de bekanta hattsvamparna,
Hymenomycetes (se d. o.). Inom flere bland dessa
ordningar träffar man, jämte giftiga svampar, en mängd
utmärkt läckra s. k. matsvampar: murklorna (se d. o.),
tryffelsvamparna (se d. o.), champignonerna (se d. o.),
kantarellerna (se Cantharellus), riskorna (se d. o.),
musseronerna (se d. o.), rörsopparna (se Boletus)
m. fl. O. T. S.

Svampdjur, Spongiaria, Poriferi, zool., betraktas
numera tämligen allmänt som den ena hufvudgruppen
af djurtypen kavitetsdjur (se d. o.), hvilkens andra
grupp utgöres af Cnidaria (nässeldjuren), omfattande
polyper, manetdjur och kammaneter. Svampdjuren
äro mycket lägre organiserade än dessa senare;
ja de äro de lägst stående bland alla flercelliga
djur, enär hufvudmassan af de celler, hvilka
sammansätta svampdjurets kropp, bibehållit
mycket af den sjelfständighet, som utmärker de
encelliga djuren eller urdjuren: de äro amoeboida,
d. v. s. sakna ett fastare hölje, så att utskott
från sjelfva cellkroppen (protoplasma) kunna ut-
och indragas, hvarigenom cellen, oaktadt den ingår
som beståndsdel i en organism af högre ordning (i
svampdjuret), visar en viss grad af rörlighet och
sjelfständighet. Utom de nämnda cellerna finnas (se
nedan) dock äfven celler af annan beskaffenhet. Några
egentliga väfnader eller skilda organ förekomma ej
hos svampdjuren. Hela kroppens cellkomplex stödjes
hos det öfvervägande antalet svampdjur af ett
skelett, hvilket består af horntrådar, kisel- eller
kalkkroppar. Horntrådarna bilda alltid ett nät af
vexlande tjocklek och anordning. Kiselskelettet består
än af fria kiselkroppar af olika form (nålar, taggar,
ankare, hjul, kors etc.), än af ett sammanhängande,
ofta mycket sirligt kiselnät. Kalkskelettet deremot
utgöres städse af enkla tre- eller fyrstråliga nålar,
s. k. spicula.

För att vinna en inblick i svampdjurens byggnad
vända vi oss först till de enkla, ej sammansatta
formerna. Ett längdsnitt genom ett enkelt svampdjur
(se fig.) visar ett mer eller mindre kompliceradt
kanalsystem: genom en mängd öppningar föres vattnet
in i rör (på träsnittet är vattenströmmens riktning
antydd genom pilar); dessa rör utvidgas till s. k.
gisselkammare, större håligheter, beklädda med långdragna
celler, hvilka åt håligheten till bära en lång,



vid basen af en tunn, genomskinlig krage omgifven tråd
(cilie, gissel, hvaraf namnet gisselceller). Dessa
gisselceller, hvilka högst sannolikt hafva till
uppgift att nära svampdjuret, hafva mycken likhet
med vissa urdjur (Cylicomastiges) och hafva
gifvit, anledning till det oriktiga antagandet
att svampdjuret skulle vara en koloni af dylika
urdjur. Ur gisselkamrarna föres vattnet genom rör in i
en större håligbet, hvilken öppnar sig utåt genom en
mer eller mindre vid mynning (osculum). Med undantag
af gisselkamrarna, hvilka beklädas af nyss nämnda
gisselceller, äro såväl kroppens alla håligheter som
ock dess yta beklädda med mer eller mindre plattade,
stundom ciliebärande celler. Sjelfva svampkroppens
hufvudmassa – det mellersta lagret, som omgifves af
de sistnämnda cellerna eller af gisselcellerna och ej
på någon punkt når ytan – består deremot af de förut
beskrifna amoeboida cellerna, hvilka ligga inbäddade i
en vanligen genomskinlig, geléartad grundsubstans. I
detta lager uppstår det ofvan omtalade skelettet. I
samma lager tror man sig ock hafva funnit nerv- och
muskelceller. Nyligen har man hos ett stort antal
svampar funnit några ytliga celler, hvilka väl med
rätta tydas såsom mottagliga för känselintryck och
derför benämnas sinnesceller. Mera komplicerad blir
svampdjurets byggnad genom kolonibildning, i det ur
den ursprungligen enkla spongien genom knoppning (se
Fortplantning 1) och ofullständig delning en koloni
uppstår, eller ock derigenom att flere, ursprungligen
enkla individer sammansmälta till en sammanhängande
massa. Såväl könlös som könsfortplantning
förekommer. Vid den förra uppkomma s. k. gemmulae,
hvilka hos vissa slägten utgöras af cellhopar,
omgifna af en af ett fastare ämne bestående kapsel;
efter någon tids förlopp framträda cellerna genom en
öppning ur kapseln och utbildas till amoeboida celler,
ur hvilka sedan det unga svampdjuret framgår. Vid
könsfortplantniugen uppstå ägg och sädesceller i det
förut omtalade mellersta kroppslagret. Embryonerna
(larverna) äro beklädda med cilier

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>