Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sturlungarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Illustreradt konversationsblad (1858, 59) och
Skandinavisk gazette (1861, 62). – Skandinavismen
egnade han fortfarande sina krafter; men i Danmark
hade ändrade förhållanden inträdt, och hans
forne meningsfränder hade i väsentlig mån ombytt
åsigter. Anfall mot honom framträdde i danska
blad, och en brytning med flere hans äldre vänner
inträffade. Med sorg i hjertat drog S. sig tillbaka
från den politiska vädjobanan, der tillsvidare för
honom intet stod att uträtta. Men en ersättning blef
honom dikten; »nu öppnade sig för honom sångens källor
med evigt friska flöden; i den ålder, då andra skalder
pläga tystna, började hans rätta skaldelif». Det
var genom sina Samlade arbeten (5 del., 1861, 62),
det mesta nytt och förut otryckt, som han plötsligt
framstod som en af Sveriges originellaste och mest
begåfvade skalder. Den stora versifierade berättelsen
Grefvinnan Gruffiakin, de fem smärre i Brunt och
rosenrödt samt hans lyriska dikter mottogos också
med förtjusning, åtminstone af det yngre slägtet, för
hvilket allt detta var fullkomligt okändt. Men också
hade S. utvecklat sig högst betydligt från 1840-talet;
hans bakom skämtet dolda allvar hade blifvit djupare,
hans lifserfarenhet rikare och, framförallt, hans
känsla för fosterlandet mer lefvande. På samma gång
fick man genom Grupper och personager från i går
(1861), La Veranda (s. å.) samt Reuterholm (1862)
en erinran om den qvicke och elegante följetonistens
konst, om en literatur- och kulturhistoriker af
rang. Innan det sist nämnda arbetet utkom, hade
S. 1863 åter bosatt sig i Helsingborg, der han i
lugn tillbragte sina sista år på sin vackra »Villa
Canzonetta», utan att längre sköta politiken,
den otacksamma, som endast bragt honom bittra
minnen och korsade drömmar. Hans sista arbete för
skandinavismen, dock endast den literära, var Over
Sundet (1863, 64), ett för Danmark afsedt motstycke
till Hinsidan Sundet. Han fortfor till 1865 att
lemna bidrag till »Aftonbladet», men öfvergick
med 1866 till »Posttidningen», der hans gamle vän
Strandberg nu förde spiran. Han sysselsatte sig
der mycket med små kulturhistoriska och filologiska
studier, hållna i hans lätta ton, men delvis af rätt
mycken förtjenst äfven på innehållets vägnar. Han
redigerade äfven von Brauns »Samlade dikter» under
dessa sista år samt utgaf Samlade ax (1868), bland
hvilka dikter man äfven träffar två större poetiska
berättelser. – Redan under denna samlings tryckning
var hans helsotillstånd högst oroande, och han afled
i Helsingborg d. 16 Febr. 1869. – »Det var», säger
Ljunggren, »den lätta, spirituella konversationstonen,
med dess afvikelser och aproposer, dess obesvärade,
stundom sjelfsväldiga, men alltid behagliga hållning
Orvar Odd adlade till stil i sina följetonger; sjelf
kallade han den någongång ’Orvar Odds
kavaljersmanér’. Hans poetiska stil har starkt slägttycke med
hans prosaiska, och det var icke utan mening han
gaf sina samlingar titeln ’följetonger på prosa och
vers’. Man återfinner i synnerhet i de episka dikterna
den från prosaföljetongen välkända, lättlöpande
berättaretonen, samma parentetiska utflygter och
mellansatser, samma eftergift för ögonblickets
infall.» En språkvirtuos som få, förstår han att
elegant kläda sina tankar och sina skildringar,
alster af en lättrörd, behaglig fantasi och en
varm känsla, hvars grad kan sägas tilltaga med
åren. – S:s Valda skrifter utgåfvos i 3 band
1880–82 af hans son, V. Sturzen-Becker. Jfr
G. Ljunggrens »Levnadsteckning» derstädes.
-rn.
Stuteri (af T. stute, sto), i allmänhet en
inrättning, der man uppföder ett större antal
hästar än som erfordras för den gårds behof, å
hvilken den är anlagd. Stuterier förekommo fordom
på större herrgårdar och klostergods samt äfven på
ett och annat kronogods, för att förse furstarnas
stall med erforderligt antal hästar. Under 16:de
och 17:de årh. inrättade man uti flere af Europas
land stuterier, för att derifrån sprida värdefulla
afvelsdjur till landthästafvelns förbättrande,
men många af dessa hafva under nuvarande århundrade
blifvit nedlagda. För närvarande finnas i Ryssland
sex statsstuterier. Bland dem är det af en grefve
Orlov 1778 grundlagda stuteriet på Chrenovoj
(guvern. Voronesj) särskildt bekant genom den afvel
af orlovska trafvare, som der underhålles. Denna
hästras härstammar från en grå arabisk hingst, vid
namn Smetanka, och ett danskt sto. Dessas afkomma,
hingsten Polkan, blef med ett holländskt sto fader
till en hingst, som kallades Bars I, och denne blef
i sin ordning stamfader till de berömda orlovska
trafvarna, hvilka uppgifvas i traf tillryggalägga
3,200 meter (omkr. 1/8 nymil) på 4 1/2 minut. Preussen
har tre statsstuterier: i Trakehnen (Ostpreussen),
hvarest finnas 300 moderston och 15 beskällare,
hufvudsakligen af blandad orientalisk och engelsk
fullblodsras, i Graditz (prov. Sachsen), med 8
hingstar och 190 moderston af engelsk fullblodsras,
samt i Beberbeck (Hessen-Nassau), med 150 hästar,
till största delen af engelsk fullblodsras. I
Österrike finnas endast hofstuterierna Kladrub
(Böhmen) och Lipizza (i närheten af Trieste),
hvaremot i Ungern finnas trenne statsstuterier:
Mezöhegyes, det största i verlden, samt Kisbér
och Babolna. Uti Europas öfriga land finnas inga
statsstuterier, med undantag af i Sverige, som
ännu har det lilla stuteriet Ottenby (se d. o.), på
Öland. För icke längesedan funnos stuterier äfven på
Strömsholm, i Vestmanland, och på Flyinge, i Skåne.
I stället för de nedlagda stuterierna har mångenstädes
blifvit upprättade s. k. hingstdepoter, hvarest ett
större eller mindre antal beskällare underhålles,
för att under betäckningstiden utplaceras i
landsorten. Sådana hingstdepoter finnas i Sverige
f. n. på Strömsholm (se d. o.) och på Flyinge,
hvars stuteri indrogs till följd af k. brefvet d. 3
Juni 1887. På sistnämnda plats finnas f. n. 72
hingstar, deraf några ej fullvuxna. Under våren
utstationeras derifrån beskällare inom första
landtbeskällaredistriktet, innefattande Skåne,
Halland och Bleking samt Jönköpings och Kronobergs
län. Jfr Fullblodshäst, Hästafvel och Hästskötsel.
C. A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
