Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stoiska skolan var en af den senare antikens ryktbaraste filosofskolor - Stokade l. Helt-Stokade, Nicolaes de (skref sig äfven: Stockade och Helt Le Stocade)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskan fullkomligt likgiltigt, »adiaforon»; under det
att deremot det verkligt goda och onda för menniskan
ingenting annat är än hennes eget inre själstillstånd,
hvaröfver hon alltid sjelf bör och kan vara herre. I
en rent inre moralitet består sålunda sedligheten;
den yttre handlingens legalitet blir deremot i och för
sig något betydelselöst. Betydelse får denna endast
genom att antingen främja bevarandet af apatien eller
ock sätta denna i fara, hvarigenom skilnad kan göras
mellan lämpliga och olämpliga handlingar. Men vinner
man den egentliga apatien och sålunda är en verklig
vis, så är man äfven oberoende af denna skilnad;
ty lika litet som det en gång vunna vetandet om hvad
i sanning är godt och ondt kan förloras, lika litet
kan den vise någonsin upphöra att vara vis, apatisk
och dygdig. I och med denna sin vishet besitter han
också det goda eller den sedliga fulländningen i hela
dess vidd. Han ensam är fri, han ensam rik, den ende
verklige konungen och herskaren öfver allt. Såsom
Herakles höjande sig öfver menskligheten, utgör
den vise ett moment i det allmänna verldsfönuftet,
hvars lagar hans vilja fritt har gjort till sina. Hans
fullkomlighet kan derför ej förändras, och alla hans
dygder äro blott en enda. Den vise är gudarnas like;
ja så till vida rent af bättre än de, ity att han
med fri vilja vunnit den fullkomlighet, som de ega
af naturen. Sin frihet ådagalägger den vise också
genom att betrakta sjelfva det jordiska lifvet
såsom ett adiaforon, hvarifrån han eger rättighet
att genom sjelfmord afstå – väl ej genom en nyck
och lika litet af feghet, utan derför att han under
vissa omständigheter finner den gudomliga lagen
kräfva, att han »går ut ur det fängelse, som är
menniskans kropp». – Den öfverdrifna skildring af
den vises ideal, som innehålles i dessa och dylika
stoiska paradoxer, var uttrycket för eller ledde
åtminstone till ett andligt högmod, hvars andra
sida var föraktet för alla andra såsom dårar. Men
skulle åsigten fasthållas i sådan stränghet, så kunde
näppeligen någon dödlig uppvisas, som fyllde idealets
fordringar, utan man kom till den sorgliga slutsatsen:
»stultorum omnia plena», allt är idel dårar, inga visa
finnas. Sjelfva kunde de derför endast göra anspråk
på att vara till vishet »framåtskridande». Dermed
slogs åter en brygga mellan de vise och dårarna. Och
stoikerna kunde derför ej blott inse, att alla
visa äro hvarandras jämnlikar, utan ock uttala den
upphöjda sanningen, att alla menniskor äro bröder,
oberoende af nationalitet och samhällsställning;
ja göra gällande, att den högsta fulländningen når
menniskan endast, i det att hon känner sig såsom ett
moment i verldsalltet, beslägtad derför äfven med
det lägsta och ringaste naturting.
Den romerska stoicismen under kejsaretiden,
d. v. s. de första århundradena e. Kr.,
representerades af en mängd anhängare, bland hvilka
må nämnas: Herakleitos, troligen en samtida till
Augustus; vidare Attalus, Senecas lärare; Chaeremon,
en egyptisk prest, och retorn L. Annaeus Seneca,
hvilka båda voro Neros
lärare; L. Annaeus Cornutus, skalden A. Persius
Flaccus; Musonius Rufus och dennes ryktbare lärjunge
Epiktetos samt »filosofen på tronen» M. Aurelius
Antoninus. Den af dessa representerade stoicismen
skilde sig från den grekiska derigenom att den allt
bestämdare förlorar intresset för de teoretiska,
mera rent vetenskapliga frågorna och utvecklar
åsigten öfvervägande såsom en praktisk sede- och
religionslära. I samband dermed står, att dessa
författare ej framställde sina åsigter i systematisk
form, utan såsom samlingar af lösryckta, moraliserande
sentenser. I afseende på innehållet skilde sig den
romerska stoicismen från den grekiska derigenom att
det andliga högmodet mildrades under inflytande
i stället af en djupare religiös resignation –
en stämning, som gör, att de senaste stoikernas
skrifter i mycket erinra om den samtida äldsta
kristendomen, utan att man derför behöfver antaga
något bestämdt historiskt samband mellan dem, annat
än gemensamheten i den allmänna tidsanda, hvarunder
de båda utvecklades.
Genom sitt sedliga allvar och den karaktersstyrka,
som dess anhängare ofta visade i ringaktandet
af lifvets yttre sida, utgör stoicismen en af de
mest aktningsbjudande formerna af den menskliga
spekulationen. Dess kulturhistoriska betydelse har
också varit större, än kanske någon annan europeisk
filosofisk åsigts, i det att nämligen dess lära
omfattades såsom en vägvisare för det praktiska lifvet
af större delen af hela den då bildade verldens
ädlaste personligheter under det halfva årtusende,
som skiljer Zenons uppträdande och Marcus Aurelius’
regeringstid. Men den sedliga kraft, som onekligen
fanns uti stoicismen med dess stränga dygdeideal,
var dock icke tillfyllest för att kunna sätta
en varaktig dam mot den antika kulturens under
dessa århundraden pågående sjelfupplösning. Och
skälet dertill är förnämligast att söka i det inre
andliga armod, som utmärkt äfven stoicismen till
följd af dess negativa riktning. Förakt för det
yttre och dermed vunnet sinneslugn på grundvalen
af en fast öfvertygelse om alltings nödvändighet
– mera innebar ej det stoiska idealet, och detta
var ej nog för att fylla menniskoandens kraf, då
den trängtade efter ett innehåll att älska och ett
positivt praktiskt mål att entusiasmeras af och kämpa
för. Trots sina förtjenster kan stoicismen derför,
historiskt och i stort sedt, endast betraktas såsom
en af det antika kulturlifvets upplösningsformer
före kristendomens verldsreformation. En värderik
skildring af stoicismens grundlynne eger svenska
literaturen uti C. Y. Sahlins afhandling »Om det
stoiska högmodet» (Upsala univ. årsskr. 1875). En
ganska tillförlitlig och upplysande populär
framställning af stoicismen och dess historia finnes
på tyska af P. Weygoldt. Den bästa vetenskapliga
framställningen torde vara den, som lemnas i Zellers
»Philosophie der griechen» (bd 3, 3:dje uppl. 1880).
S-e.
Stokade l. Helt-Stokade, Nicolaes de (skref sig
äfven: Stockade och Helt Le Stocade), holländsk
historiemålare, född i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
