Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenkista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgjort grunden eller jordmånen, hvarpå den yppiga
vegetation en gång vuxit, som sedermera, efter
sammanpressning och mineralisation, omvandlats
till stenkol. Såväl af detta förhållande som af
bergkalkens ofta ofantligt stora mäktighet framgår
otvetydigt, att de vidsträckta trakter af jorden,
öfver hvilka stenkolssystemet är utbredt, vid tiden
för dess bildande varit stadda i en gradvis skeende
sjunkande rörelse.
Stenkolssystemets landdjur och landväxter
voro betydligt mera utvecklade än föregående
perioders. Sjelfva stenkolsflötserna och de bergarter,
som åtfölja dem, innehålla lemningar af en rik flora,
i synnerhet bestående af fräkenväxter, ormbunkar,
de med lummerväxterna närbeslägtade fjällträden
och sigillarierna samt vidare ett slags egendomliga
barrträd; man möter lepidodendrer om 25 m. höjd och
1 m. tjocklek samt sigillarier om 20 m. höjd. –
De lägre hafsdjuren äro i allmänhet beslägtade
med devonsystemets. Foraminiferer förekomma nu för
första gången. Deremot utdogo under stenkolstiden
de för äldre palaeozoiska system karakteristiska
trilobiterna. Koraller, krinoidéer och mollusker
förekommo i stor ymnighet; den mäktiga och öfver stora
delar af mellersta Europa utbredda bergkalken utgöres
till hufvudsaklig del af lemningar och fragment
efter sådana organismer. Beträffande ryggradsdjuren
äro pansarfiskarna endast svagt representerade
inom stenkolssystemet, hvaremot högre typer, såsom
amfibier af en nu utdöd afdelning, stegocefalernas
l. labyrintodonternas, visa sig. Jfr Stenkol.
E. E.
Stenkolsfält. Se Kolfält.
Stenkolstjära, kem., en svart, tjockflytande och
illaluktande vätska, hvilken erhålles som biprodukt
vid beredning af lysgas (se Gas, sp. 910) samt utgöres
af en blandning af många kolväten, karbolsyra och
andra fenoler samt smärre mängder ammoniakbaser, såsom
anilin, pyridin, kinolin o. s. v. Stenkolstjära är
f. n, ett högst vigtigt råämne för tillverkning af en
mängd kemiska produkter, i synnerhet färgämnen. Genom
destillation erhåller man deraf först en blandning
af flyktiga kolväten (benzol, toluol, xylol m. fl.),
hvilka destillera, innan temperaturen uppgått till
140°. Denna blandning renas genom skakning med vatten
och svafvelsyra, som upplöser anilin och andra basiska
ämnen. Efter tvättning omröres oljan med natronlut,
som borttager fenoler, och efter förnyad tvättning
destilleras den. Hvad som nu destillerar mellan 80°
och 115° användes till anilinfärgberedning. Oljor,
som destillera mellan 115° och 150°, innehålla
xylol och användas dels som lösningsmedel för
hartser, dels i tjärfärgindustrien. Den del af
stenkolstjäran, som destillerar mellan 140° och
200°, är rik på karbolsyra, som deraf erhålles,
om destillatet skakas med natronlut och den från
olösta kolväten skilda lösningen neutraliseras med
saltsyra. De olösta oljorna skiljas genom pressning
från naftalin, destilleras och användas till
lösning af kautsjuk. Den del af stenkolstjäran,
som destillerar mellan 200° och 230°, innehåller
hufvudsakligen naftalin, som renas genom behandling
med svafvelsyra och natronlut samt derefter
sublimeras. Retortåterstoden efter ej alltför
långt drifven destillation är ett svart beck,
hvilket användes som asfalt eller ock förarbetas
på antracen. I senare fallet destilleras asfalten,
och de mellan 290° och 320° öfverdestillerade
ämnena förarbetas på antracen. Stenkol lemnar 3–5
proc. tjära, som gifver ungefär 0,8 proc. benzol, 0,50
proc. karbolsyra och kreosot, nära 4 proc. naftalin,
0,2 proc. antracen och 55 proc. asfalt. Produktionen
af stenkolstjära i England ensamt uppskattas
till minst 130 tusen ton. Närmare 300 tusen ton
stenkolstjära förarbetas f. n. i Europa på färgämnen
och andra kemiska produkter. P. T. C.
Sten-krabba, Lithodes, zool., ett slägte af de
s. k. kortstjertade kräftdjuren (Brachyura), har en
päronformig bål, utlöpande i en snabel, vid hvars
sidor ögonskaften sitta i djupa gropar. L. arctica,
12–15 cm., finnes vid Nord-Europas kuster.
L-e.
Stenkrossning, litoklastik l. litotriti, kirurgisk
operation, som består deri att man vid närvaro af sten
i urinblåsan inför ett instrument genom urinröret och
söker fatta stenen samt söndersmula densamma. Denna
operation har icke många anor. Först år 1812 uppfann
Gruithuisen ett instrument för stenkrossning,
och först 1818 verkställdes af Civiale den första
operation af detta slag på en lefvande. Hans metod
bestod i att med en trearmad rak tång, som infördes
sluten i blåsan, och i hvars midt en borr var gömd,
så länge borra hål i stenen att den till sist gick
sönder och bitarna af patienterna sjelfva bragtes ut
vid urineringen. Ett bättre instrument angaf dansken
Jacobsen, men det bästa och nu ensamt brukliga, den
s. k. »litotritören» l. »perkutören» härstammar från
Hemteloup. Litotritören är ett dubbelt instrument,
hvars ena gren löper i den andra; den största delen
är rak, den yttersta böjd i ett knä och så inrättad,
att, när den kommit in i blåsan, den kan öppnas
och visar två näbbar, emellan hvilka man söker
fånga stenen. Är denna väl fattad, slår man med en
hammare på den inre grenen, hvarigenom näbbarna med
kraft bringas ihop och stenen brister. Bättre och
nu brukligt är att använda en skruf, för att bringa
näbbarna tillsammans. Dermed fortsättes så länge, i en
eller flere »séancer», tills bitarna blifvit så små,
att de kunna komma fram af sig sjelfva. På sista tiden
har det blifvit alltmera vanligt att med kloroformens
tillhjelp göra séancerna så långa, att stenen genom
en enda operation söndersmulas och utbefordras genom
en särskild utsugningsapparat, bigelow. Denna
operation har fått namn af litolapaxi.
Stenkrossningen är en mycket kinkig operation. Endast
mycken öfning och en lätt hand förläna mästerskap
deri. Genom densamma äro dock otaligt många menniskor
hulpna från ett af de svåraste och farligaste
lidanden, som kunna hemsöka en menniska. Den var under
lång tid vida mindre farlig än den äldre operationen:
stensnittet; dock inträffade och inträffa ännu
dödsfall efter stenkrossning äfven för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
