Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbock ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvärvalkar, hos honan (geten) betydligt mindre än hos
hannen (bocken). Egentligt skägg saknas. Fällen
är rödaktigt grå på ryggsidan, under till
hvitaktig. Stenbocken hade fordom en vidsträckt
utbredning på Alperna, men är numera på grund af
de förföljelser, för hvilka han varit utsatt,
undanträngd till Montblanc och Monte Rosa. Han
bebor den högsta vegetationsgränsens regioner,
vid den eviga snöns gräns. Om nätterna går han ned
till alpängarna för att uppsöka sin föda: starkt
luktande örter, unga skott och blad; i dagningen
återvänder han till högre regioner. Stenbockarna
lefva tillsammans i smärre flockar. I alla
rörelser, i förmågan att klättra och hoppa bland
de otillgängligaste klippor visar sig stenbocken
som ett bland de för alplifvet bäst afpassade
däggdjuren. – Med rätta torde man kunna anse en del
stenbocksformer från andra bergstrakter endast som
varieteter af den ofvan beskrifna, ehuru de af olika
författare blifvit uppställda som sjelfständiga
arter. Sålunda har man funnit stenbockar i Kaukasus,
på Pyrenéerna, Altai, i Syrien, på Kreta m. fl. st.
L-e.
Stenbocken (Capricornus), astron., den tionde
stjernbilden i djurkretsen.
Stenborg, Karl, operasångare, född i Stockholm
d. 25 Sept. 1752, död på Djurgården d. 1 Aug. 1813,
fick tidigt en gynnare i öfverste marskalken
grefve Ad. Horn, som lät uppfostra honom i sitt
hus, bekostade hans studier i Upsala och gjorde
honom till kanslist i hofexpeditionen. Han väckte
uppmärksamhet genom sin vackra och uttrycksfulla
röst, snarare bariton än tenor. 1780 öfvertog han
ledningen af den af fadern 1773 öppnade Svenska
teatern, hvilken under modifierade namn fortgick
till 1799, och der introducerade han å ena sidan
Molière och Voltaire, å andra sidan tonsättare
som Duni, Pergolese, Philidor, Piccini, Monsigny,
Sacchini, Grétry m. fl. Han öfversatte sjelf öfver 20
teaterstycken och komponerade musik till bortåt 15,
deribland Envallssons Gustaf Ericsson i Dalarne
och Hallmans parodier Casper och Dorothea, Petis
och Thelée, Skeppar Rolf m. m. Under hans ledning
stego representationerna alltmer i värde och hade
att fägna sig åt »betydlig frequens af både högre och
lägre». En del af hans bearbetningar för scenen voro
afsedda för k. teatern, der han under tiden äfven
såsom sångare vann sina förnämsta lagrar. Redan från
början af den nya operainrättningen (l773) var han
fäst vid densamma under lysande vilkor, och samtida
bedömare uttala sin förtjusning öfver hans Pelée
i »Thetis och Peléc», Agamemnon i »Iphigenie»,
Renaud i »Armide» och framförallt öfver hans Gustaf
Vasa. S. erhöll 1782 titel af hofsekreterare, nämndes
till hofsångare och fick 1806 afsked med pension
vid Operans indragning. Han var sedan 1793 gift med
Elisabeth Olin, f. 1761, d. 1816, dotter till den
berömda fru Olin och anställd vid Operan 1773–76.
A. L.
Stenbrohult, socken i Kronobergs
län, Allbo härad. Areal 12,122 har. 2,916
innev. (1889). S. utgör ett konsistorielt pastorat
af 3:dje kl., Vexiö stift, Allbo kontrakt. I socknen
ligger komministersbostället Råshult, Linnés födelseort,
med ett 1866 rest monument (se Linné, sp. 1424, 1425).
Stenbryt l. bergspring, bot., svenskt namn på växten
Asplenium (se d. o.).
Stenbräcka l. bräcka, bot. Se Saxifraga.
Stenbräken, Cystopteris (L.) Bernh., bot., ett litet
bräkenslägte inom nat. fam. Polypodiaceae R. Br.,
kl. Cryptogamia L. Dithörande svenska arter hafva
tämligen lågväxta, späda, lätt brutna stamblad, hvilka
omedelbart utgå (utan led) från den krypande, greniga
och i topparna fjälliga rotstocken. Inga särskilda
fruktblad finnas. På de 1–3 gånger parbladigt delade,
glatta och tunna stambfadens baksida sitta i 2 rader,
närmare flikarnas medelnerver och något aflägsnade
från deras vanligen tandade eller sågade kanter,
de rundade sporgömmesamlingarna (fruktplättarna),
som till en början äro täckta af det ensidigt i en
punkt fästa, randade svepefjället, hvilket dock snart
sammankrymper och faller af. C. fragilis L., allmän
stenbräken, träffas ofta å mosslupna klippor och
stenmurar. C. montana Bernh., den andra svenska arten,
förekommer sällsynt å skuggiga, fuktiga ställen
inom norra delen af Sverige, mest i fjälltrakterna.
O. T. S.
Stenby. Se Vestra Stenby och Östra Stenby.
Stenbyssa, krigsv. Se Kanon, sp. 173.
Stenbäck, Lars Jakob, finsk skald, född i Kuortane
socken, Österbotten, 1811, blef 1827 student i
Åbo, men studerade 1830–32 i Upsala, der han under
inflytande af Sveriges store skalder fattade en
brinnande kärlek till diktkonsten. Först 1837 tog
han kandidatexamen, i Helsingfors. Kort förut hade
S. blifvit gripen af en pietistisk rörelse, som vid
denna tid uppstod bland den studerande ungdomen. Han
sökte på grund deraf alltmera nedtysta sin sångmö
och kastade sig med lågande trosnit på teologiska
studier. Sina pietistiska åsigter uttalade han i en
ofta nog polemisk form i »Evangeliskt Veckoblad», som
under hans ledning utkom 1839–41, och samtidigt
råkade han i tvekamp med J. L. Runeberg, som mot
S. skref »Den gamle trädgårdsmästarens bref». S. blef
prestvigd 1842 och utgaf två år senare för docentur
en dogmatisk-historisk afhandling om den kristna
kyrkans grundprinciper. Men den religiösa rörelse,
hvars talan han förde, hade, ehuru af alldeles
ofarlig beskaffenhet, väckt misstankar på högre ort,
och oaktadt den akademiska senatens flertal, bland dem
alla teologie professorer, gifvit honom sina röster,
blef hans ansökan om docentur förkastad. S. egnade
sig i stället åt det pedagogiska kallet och blef
1846 rektor vid högre elementarskolan i Vasa. 1855
erhöll han professuren i pedagogik och didaktik vid
universitetet, men utnämndes s. å. till kyrkoherde i
Storkyro pastorat. Han afled d. 21 April 1870. S. var
en ovanligt rikt begåfvad skaldenatur. Han sjöng ej
mycket, men allt hvad han sjöng var sanning inom honom
sjelf, var ett flöde ur hans egen verkliga stämning
för tillfället. Det egendomliga och djupt gripande
i hans lyrik är att han på sätt och vis sjöng mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
