Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stam ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spännas stämbanden att frambringa vokalen
a. Detsamma upprepas vid stafvelsen la, allt
under en jämnt fortgående exspirationsström, då
exspirationsmusklerna äro i verksamhet. Då ett väl
afvägdt samarbete mellan trenne olika muskelgrupper
således är nödvändigt för frambringandet af den
lilla stafvelsen ta eller la, kan man göra sig en
föreställning om hur mångfaldig och väl afpassad
muskelverksamhet det behöfves för åstadkommande af
ett längre tal. En för långsam eller för häftig,
en felande eller en krampaktig verksamhet hos
någon af dessa muskelgrupper gör talet ojämnt och
stammande. Felet ligger icke i någon lamhet eller
sjukdom hos de särskilda musklerna, icke i någon
oförmåga att uttala hvarje bokstaf och stafvelse
för sig, utan i bristande »koordinationsförmåga»,
eller förmåga att ordna de särskilda muskelgruppernas
verksamhet till ett tillfredsställande helt. Felet
ligger således centralt i koordinationsapparaten
i hjernan samt uppstår och ökas vanligen genom
sinnesrörelse, såsom förlägenhet, rädsla eller
vrede. Den stammande kan derför stundom tala
långa meningar utan att stamma, och vanligen kan
han sjunga eller deklamera, d. v. s. tala i jämn,
enformig takt, utan att stamma alls. Stamningen
består vanligen i en krampaktig tillslutning af
strupen (rima glottidis) vid vokalbildningen eller
af munöppningen vid konsonantbildningen, oftast det
senare, i synnerhet vid explosiv konsonant före
en vokal. Genom denna afbrytes talet, och under
tiden är den stammande antingen alldeles tyst, eller
upprepar han den föregående stafvelsen flere gånger,
tills han stöter fram den nya, eller upprepar han
krampaktigt begynnelsen till den nya stafvelsen. De
närmaste vilkoren för ett jämnt flytande tal äro:
1) tillräckligt luftförråd och behörig spänning af
den exspiratoriska luftpelaren i luftröret och
i ansatsröret ända till artikulationsstället; 2)
underordnandet af konsonantmusklernas verksamhet
under vokalmusklernas och 3) iakttagandet af en
viss rytm. Den stammande felar än mot det ena,
än mot det andra af dessa vilkor. Många stammare
hafva en felaktig utveckling af bröstkorgen och
andningsmuskulaturen; åtminstone felas dem nödigt
herravälde öfver andningen. De inandas för litet luft,
eller hushålla ej dermed, så att luft fattas midt i
ordet, som afklippes för en ny andhemtning. Andra
underordna ej tillräckligt den konsonantiska
muskelverksamheten under den vokala; de hålla för
länge på de kontinuerande konsonanterna (m, n). Den
mest karakteristiska stamningen uppstår vid bemödandet
att vokalisera ett explosivljud (t. ex. pa). I stället
för att låta vokalen följa straxt efter munnens
slutning (för frambringande af p-ljudet) hålles
munnen krampaktigt sluten (toniskt) eller upprepas
explosivljuden med klonisk kramp (p, p, p, p, p),
innan vokalen bildas. Krampen sprider sig ofta till
glottis, ansigts- och halsmuskler; gestikulatoriska
rörelser inträda, buken sammanpressas, hufvudet
kastas bakåt, struphufvudet föres våldsamt uppåt,
stark ängslan och irritation infinna sig, hjertat
klappar, ansigtet blir blårödt (nära qväfning) och
den stammande blir i de svåraste paroxysmerna nästan
lik en rasande. Deremellan och den lindrigaste
stamningen ligga många mellangrader. De fleste
stammare kunna sjunga och hviska utan stamning, men
icke alla. Om man så särskildt uppmanar en stammare
att stamma, händer det, att han låter bli. Somliga
stamma endast inför främmande personer, icke i hemmet,
i synnerhet icke i ensamheten eller i mörkret. Den
stammande kan äfven fela i rytmen på flere sätt, i
synnerhet genom att hålla för länge på vokaler eller
konsonanter. Colombat skiljer mellan två olika arter
af stamning, den gutturo-tetaniska, glottiskramp vid
vokalbildningen med öppen mun (»bégayement ouvert»),
och den labiokoreiska, då de stammande hoppressa
läpparna eller tungan mot tänderna och fastna på
konsonanterna (»bégayement fermé»).
Stamning ökas i allmänhet genom alla deprimerande
inflytelser och minskas genom omständigheter,
som verka upplifvande. Äfven spirituosa i måttlig
qvantitet hejda stamningen, men öka den vid
omåttligt bruk. I Frankrike räknas en stammare
på tusen, i Tyskland en på mindre än tusen, i
Kina lär stamning icke alls förekomma. Hos vissa
familjer beror stamning på anlag, dåligt exempel
och dålig uppfostran. Mannen stammar vida oftare
än qvinnan. Enligt Colombat komma på 20 stammande 2
qvinnor mot 18 män. Qvinnans tunga är ju i allmänhet
mera lättflytande. Snart öfvergående stamning
träffas vid tandspricknings- och pubertetsperioder,
efter ansträngdt själsarbete med nattvak, efter stark
tobaksrökning, alkoholmissbruk, efter epileptiska och
hysteriska anfall, efter onani och åtskilliga akuta
sjukdomar, särdeles hjernsjukdomar. Det ihållande
stammandet beror oftast på ett medfödt fel hos den
syllabära koordinationsapparaten i hjernan. Det börjar
då i barndomen och tilltager ända till manbarheten,
hvarefter det vanligen småningom aftager.
Behandlingen af stamning bör i första rummet gå ut på
att i tid hos barnet motverka anlaget genom noggrant
öfvervakande af talet samt stärkande af hela kroppen
och karakteren. Mot den utvecklade stamningen äro
en mängd olika kurer försökta. Man kan i allmänhet
dela dem i gymnastiska och didaktiska. De förra afse
stärkandet af hela individen och särskildt hans
andningsapparat genom passande diet, vattenkur,
svensk gymnastik och elektrisk behandling. Den
didaktiska behandlingen, införd af Colombat,
Serre d’Alais, Carmac, Klencke m. fl., går ut på
att genom pedagogiska medel reglera andhemtningen,
fonationen och artikulationen. Detta sker bäst i
särskilda institut med öfvade lärare. Derjämte har
man försökt åtskilliga mekaniska metoder. Redan
den store grekiske vältalaren Demosthenes lade
kiselstenar under tungan. 1829 såldes af en viss
Schirmann i Paris ett hemligt medel mot stamning
för 20,000 francs. Det bestod blott af en liten
rund träbit. Itard konstruerade en tunggaffel
och Colombat en tungnedtryckare m. m. Alla dessa
mekaniska medel verka endast för tillfället och hafva
det felet att de ej inverka på viljan, som är det
väsentligaste. Slutligen försökte kirurgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
