Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stadsjord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemna Paris och sin fader, som var hennes afgud. År
1788 publicerades för vänkretsen ett arbete af
madame S., Lettres sur les ouvrages et le caractère
de J. J. Rousseau, som lade grunden till hennes
ryktbarhet. Faderns flykt 1790 till slottet Coppet
vid Genèvesjön var förspelet till revolutionära
våldshandlingar, som drefvo äfven dottern till samma
fristad under Septembermorden 1793. Återkommen till
Paris 1795, höll hon der salong och förband sig med
direktoriet. I dess statskupp mot lagstiftande råden
1797 misstänktes hon hafva del – med hvad rätt är
oafgjordt. Hon utgaf 1800 sin skrift De la littérature
considérée dans ses rapports avec les institutions
sociales och 1802 Delphine (öfvers. 1803–04), den
sistnämnda en roman med en för dåtiden så godt som ny
typ, »la femme incomprise», och en stil, som liknade
författarinnans konversation, liflig och idérik, men
också orolig och jagande efter effekter. Bonaparte,
hvilken i hennes salong såg en farlig makt, som ville
täfla med hans, begagnade boken, som föregafs försvara
laglig äktenskapsskilnad, till förevändning för en
förvisningsdom från Paris. Detta blef anledningen
till madame S:s utländska resor. Hon besökte Weimar,
der storhertigen Karl August beredde henne ett
smickrande emottagande, samt derefter Berlin och Wien,
hvarifrån hon kallades genom underrättelsen om faderns
sjukdom, och Italien, hvars natur och konstnärslif gaf
upphof till Corinne ou l’Italie, hennes ryktbaraste
roman, utgifven 1807, men under arbete från år 1805
(öfvers. 1808–09). Dessa år tillbragtes omvexlande
i Frankrike och på resor genom Tyskland (andra tyska
resan 1807) eller i Coppet, der hon omgafs af ett
fullkomligt vetenskapligt och konstnärligt hof, bland
hvars förnämste och trägnaste uppvaktande räknades
historieskrifvaren Sismondi, A. W. Schlegel, fäst
vid hennes person i egenskap af sönernas guvernör,
och Benj. Constant (det senare vänskapsbandet bröts
likväl 1808). Ett nytt arbete, De l’Allemagne, som
afslutades 1810, och som hon haft oförsigtigheten
att trycka i Paris, föranledde kejsaren, under hvars
diktatur det offentliga ordet då stod, att föranstalta
en förföljelse såväl mot boken, hvilken konfiskerades,
som mot dess författarinna, hvilken man lemnade
valet öppet mellan Coppet eller Amerika. För denna
våldshandling kan ingen annan orsak än sårad personlig
fåfänga spåras, då bokens syfte är en framställning
af den tyska literaturen och en redogörelse för dess
förnämsta mästerverk jämte en skildring af Tysklands
sociala förhållanden. Öfver Ryssland tog mad. S. vägen
till Stockholm, dit hon ankom i Sept. 1812, och der
hon författade sin Dix années d’exil (ofullbordad). I
Maj 1813 styrde hon kosan till England. Vid Napoleons
fall återvände hon till Frankrike, der hon sysselsatte
sig med sitt sista arbete, Considérations sur la
révolution française (3 bd 1818, ny uppl., 6 bd,
1861; öfvers. 1818–19). En upplaga af hennes samlade
arbeten utgafs 1820–21 i 18 band af hennes
son Auguste Louis, baron de S., f. 1790, d. 1827,
sjelf bekant som skriftställare. Alltför mycket
hängifven sitt oroliga lynnes nycker för att vara en
tillförlitlig historieskrifvare, har mad. S. icke
heller de egenskaper, som fordras för att vara en
romanförfattare af bestående värde. Efterverlden har
icke stadfäst samtidens beundrande hyllning åt hennes
skriftställareskap och betraktar henne hufvudsakligen
som en trogen typ för sin tids vidtsväfvande fantasier
och som en intressant historisk personlighet. Hennes
ingripande betydelse som skriftställare
ligger i hennes verksamhet som literatur- och
samhällsgranskare, då hon för första gången klart
uttalade och framgångsrikt tillämpade den epokgörande
idén om literaturen som uttryck för samhället och
tidsströmningarna. Hon dog d. 14 Juli 1817. Efter
sin första makes död 1802 – hon hade skilts vid honom
1797, men åter försonats – gifte hon i hemlighet om
sig 1811 med den schweiziske officeren Rocca. Jfr
A. Hedin, »Franska revolutionens qvinnor» (1880).
H-n L.
7. Staël von Holstein [stal-], Otto Vilhelm,
friherre, ämbetsman, sonsons son till S. 1, född
d. 14 Sept. 1802 på Hjelmshult i Allerums socken i
Skåne, blef 1816 student i Lund och tog 1820 juridisk
examen i Upsala samt ingick derefter som auskultant
i Svea hofrätt. I hofrätten avancerade han hastigt,
så att han redan 1826 utnämndes till assessor och
1839 till hofrättsråd. Under tiden blef han 1823
kammarjunkare och 1828 kammarherre. 1840 utnämnd till
justitieråd, kallades han 1841 till konsultativt
statsråd och innehade denna befattning till 1848,
då han entledigades, när han ej med sina kolleger
sjelf begärde sitt afsked. Han fick återgå till
ledamotskapet af högsta domstolen, men flyttades 1850
som generaldirektör till chefskapet i poststyrelsen
och stannade qvar på denna post till 1867. S. var rikt
begåfvad samt egde framstående juridiska kunskaper och
en ovanlig ämbetsmannarutin. Från hans chefskap öfver
postverket daterar sig början af de många reformer i
det svenska postväsendet, hvilka utmärka de senaste
årtiondena. Död d. 15 Okt. 1884.
Staf, listverk med rund profil. Jfr Gesims och
Rundstaf.
Stafbakterier. Se Schizomycetes.
Stafby, socken i Upsala län, Olands härad. Areal 6,625
har. 973 innev. (1889). Annex till Tuna, Upsala stift,
Olands och Frösåkers kontrakt.
Stafett (Fr. estafette), ilbud, kurir.
Staffa, liten ö bland Hebriderna. 2,5 km. i omfång,
reser den sig tvärbrant ur hafvet till en höjd af
44 m. Ön är obebodd och endast bevuxen med gräs. På
ett underlag af tuff uppstiger en skog af omkr. 20
m. höga basaltpelare, mellan hvilka finnas flere
grottor. Mest berömd af dessa är Fingals grotta
(se d. o.).
Staffage [-fa’sj], Fr., kallas de enskilda figurer
eller grupper af menniskor och djur, hvilka anbringas
i landskaps- eller arkitekturtaflor för att lifva
dessa. Dylika figurer måste ingå i taflans stämning
och få icke ådraga sig sjelfständigt intresse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
