Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spranger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i händelsernas gång. Trött vid den fortgående
riksdagsoredan, närmade han sig under loppet af
våren 1772 Gustaf III och bildade med hans bifall
en riksdagsklubb, kallad »Svenska botten», der ett
antal adelsmän, som voro beslutna att med konungens
tillhjelp störta ståndsväldet, sammankommo. Sedan
konungens betänkligheter blifvit öfvervunna, framlade
S. inför denne den bekanta revolutionsplan, enligt
hvilken han sjelf skulle taga första steget till
revolutionen genom att framkalla en militärrevolt i
Finland. Konungen gillade planen och meddelade å sin
sida S. ett utkast till ny regeringsform, hvilket
denne i hufvudsak godkände, om han äfven tyckte
»att herren tämligen skansat omkring sig». Slutligen
fick han af konungen en skriftlig order, hvari alla
hans mått och steg på förhand godkändes. Försedd
med detta mandat gaf S. sig d. 29 Juli å väg till
Finland, men förberedelserna kräfde lång tid,
så att han först d. 14 Aug. kunde skrida till
handling. Han öfvertog befälet öfver ett kompani
lätta dragoner, som stod invid Borgå. En mindre
kommendering skickades landvägen till Helsingfors,
för att afskära förbindelsen mellan denna stad och
fasta landet, medan S. med sin yngre broder Göran
Magnus och hufvuddelen af truppen steg om bord på
en jakt på väg till Sveaborg. Hindrad af motvind,
anlände han först d. 16 s. m. till fästningen,
bemäktigade sig inom några timmar de befästa
öarna samt gjorde sig derefter till herre öfver
Helsingfors. Soldaterna och officerarna aflade en af
honom förestafvad ny trohetsed till konungen. Derefter
qvardröjde S. någon tid i Finland, sysselsatt med
att genomföra revolutionen i hela landet och med
att vidtaga förberedelser för expeditionen till
Stockholm. Den 25 Aug. afgick han med en liten
eskader och omkr. 800 man, men anlände först d. 7
Sept. till Stockholm, der revolutionen då redan
var slutförd. Konungen mottog honom med de största
nådebevisningar. S. utnämndes till generallöjtnant och
till öfverste öfver lifgardet med bibehållande af
befälet öfver de lätta dragonerna samt erhöll efter
Aug. Ehrensvärds död ledningen af fästningsarbetena
i Finland. Men likväl blef hans sinnesstämning
från denna tid allt bittrare. Den sjelfständige,
kärfve och misstänksamme mannen kunde icke trifvas
i hoflifvets qvalmuppfyllda luft, i synnerhet
som konungens eget handlingssätt gaf honom en
mängd anledningar till missnöje. Förgäfves bad han
att åter få bosätta sig i Finland; det beviljades
icke. Med hans grämelse öfver att revolutionen icke
ledt till sådana frukter, som han afsett, blandade
sig missnöje öfver att hans rol i densamma icke
vann fullt erkännande. Han trodde sig i muntliga
och skriftliga yttranden, i synnerhet i Michelessis
beskrifning öfver revolutionen, finna anspelningar
på att han kommit för sent. Äfven bruten helsa bidrog
till hans tryckta stämning. Slutligen inträffade, på
vårvintern 1774, en förveckling, som föranledde hans
tillbakaträdande. Ett slagsmål hade förefallit mellan
lätta dragoner, gardister och brandvakter. Utan hänsyn
till gardets gamla privilegium, att inom detsamma
förefallna brott skulle
afdömas endast af en krigsrätt, formerad inom dess
egen kår, kommenderade S. en dragonofficer att
sitta i den med anledning af uppträdet tillsatta
krigsrätten. Då dragonofficeren d. 1 Mars 1774 infann
sig i krigsrätten, blef han afvisad. S. klagade
förgäfves; såväl konungen som rådet uttalade sig
emot honom, hvarför han ännu samma dag inlemnade sin
afskedsansökan, affattad i sårande ordalag. Konungen
återställde skriften, men S. förnyade om några
dagar sin anhållan i mildare form och fick den
beviljad. Med afskedet följde ett pensionsbref,
hvarigenom S. erhöll en extra pension af 30,000 daler
smt årligen. S. återsände pensionsbrefvet och anhöll,
att konungen ville nedsätta beloppet till en ringa
summa, men konungen förklarade, att pensionen i
alla fall skulle utgå för hans arfvingars räkning,
så länge han lefde. S. lefde sedermera å Djurgården
invid Stockholm, å Biskopsudden, som konungen förlänat
honom, riktande mot sig sjelf, sin omgifning och
konungen skarpa förebråelser. I en skrift varnade
han bl. a. konungen i stränga och allvarliga ord för
den flärd och ytlighet, åt hvilka han hängifvit sig,
erinrande honom om att ett godt minne kan vinnas
endast genom dygdiga gerningar. Konungen besökte
äfven under senare år enstöringen. S. dog ogift å
Biskopsudden d. 2 April 1786. M. G. S.
3. Sprengtporten, Göran Magnus, grefve, militär,
det finska sjelfständighetspartiets ledare och sedan
finsk generalguvernör, den föregåendes halfbroder,
föddes d. 16 Dec. 1740, förmodligen å Gammelbacka gård
i Borgå socken i Finland. Han fick 1752 plats i den
af Adolf Fredrik inrättade kadettskolan i Stockholm,
blef 1756 konduktör vid fortifikationen och tjenade
från år 1757 i Finland under Aug. Ehrensvärds
ledning. Det pommerska kriget, till hvilket han
åtföljde Ehrensvärd, blef hans krigsskola. Han
ådagalade mod och fintlighet, i synnerhet i det lilla
kriget, och vann snabb befordran, blef stabsadjutant
1760, kapten i armén 1761 samt transporterades till
broderns, J. M. Sprengtportens, regemente. Efter
krigets slut ådagalade han stor skicklighet vid
rekognosceringsarbeten såväl i Finland som på norska
gränsen samt befordrades 1770 till sekundmajor vid
lätta finska dragonerna. Vid riksdagen 1771–72 gjorde
han sig bemärkt såsom ifrig hatt och förfäktare
af adelns privilegier, stod vid sin broder Jakobs
sida under revolutionsföretaget i Finland och
åtföljde honom i Sept. 1772 till Stockholm, der
han af konungen befordrades till öfverstelöjtnant
med lön vid lätta dragonerna. S. stod på denna tid
i gunst hos konungen och rönte bevis på dennes
förtroende, då han i Mars 1775 utnämndes till
öfverste vid Savolaks infanteriregemente, hvarjämte
Savolaks fotjägarekår och några andra kavalleri-
och infanterikårer ställdes under hans befäl, så att
han i sjelfva verket var brigadchef. Den afskilda
och sjelfständiga verkningskrets han sålunda erhöll
var synnerligen lämpad för denna kraftiga, men
sjelfrådiga personlighet, och det kan icke finnas
mera än en tanke om den duglighet han på denna post
ådagalade. Han ställde alla sina trupper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
