Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spofsnäppan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har längre näbb och tarser. Medan ungarna äro i
dundrägt, är näbben alldeles rak. Spofvarna vistas
om sommaren parvis på sanka ängar och kärr, men
sedan ungarna blifvit flygvuxna, begifva de sig till
hafskusterna, längs hvilka de flytta i spridda flockar
till södern. De äro vilda och skygga, flyga högt och
uthållande. Deras föda består af hvarjehanda mindre
djur. Sina fyra päronformiga ägg rufva de i en håla på
marken. Af de 16 kända arterna tillhöra två Sveriges
fauna. Den ena, storspofven l. kovipan (N. arquatus),
har lärkgrå grundfärg och hufvudet ofvan svartaktigt
med blekgråa fjäderkanter samt är 70 cm. lång. Han
förekommer i norra Europa och Asien samt är i
Sverige allmän i de södra och mellersta delarna af
landet. Den andra arten, småspofven (N. phacopus),
skiljer sig från den förra dels genom ringare storlek
(kroppslängden är 52 cm.), dels genom förekomsten af
ett hvitgrått band längs hufvudets midt. I motsats
till storspofven bebor han under fortplantningstiden
företrädesvis de nordliga fjälltrakterna; i de
södra delarna af landet träffas han blott under
flyttningstiderna. L-e.
Spofsnäppan, zool. Se Tringa.
Spofvipan, zool. Se Tringa.
Spohr, Ludwig, tysk tonsättare och violinvirtuos,
föddes 1784 i Braunschweig och växte upp i ett
musikaliskt hem. Han erhöll Härtung till lärare
i musikens teori och studerade violinspelet för
Maucourt, blef 1799 anställd som kammarmusikus hos
hertigen af Braunschweig, hvilken bekostade hans
vidare utbildning, och slutligen som elev anförtrodd
åt violinisten Franz Eck. Såsom virtuos och kompositör
uppväckte S. vid sin första konstresa 1804 den största
sensation i Leipzig, och 1805 engagerades han som
konsertmästare i Gotha. Han gifte sig 1806 med den
framstående harpisten Dorette Scheidler, med hvilken
han företog nya konstresor, hvarunder han 1812 kom
till Wien. Der blef han kapellmästare vid Theater
an der Wien, men lemnade 1816 denna plats, för att
efter en konstresa till Italien, der han täflade med
Paganini, 1817 öfvertaga kapellmästarebefattningen
vid Frankfurts Stadttheater. 1820 företog S.,
jämte sin maka, en lysande tourné i England, der
konstnärsparet jämväl vid hofvet blef högt uppburet,
samt derefter till Paris, der framgången blef mindre,
hvilket egde sin grund i fransmännens oförmåga att
uppfatta den tyska romantiken i hans musik. Efter ett
års uppehåll i Dresden kallades S. 1822 såsom
hofkapellmästare till Kassel, der han högt ärad och
ansedd tillbragte sin återstående lefnad. Vid sitt
25-årsjubileum som kapellmästare erhöll han titel
generalmusikdirektör; ordnar och andra utmärkelser
kommo honom i rikt mått till godo. Enkling 1834,
äktade han 1836 den framstående pianisten Marianne
Pfeiffer. Hans senaste lefnadsår förbittrades i
någon mån genom hans ofrivilliga pensionerande 1857,
äfvensom genom ett armbrott, hvilket tvang honom att
nedlägga sin violin och frånsäga sig sina elever. Utan
föregående sjukdom afled han, af
ålderdomssvaghet. 1859 i Kassel. Såsom violinvirtuos berömmes
S. för sin stora ton – den spohrska stråken har
blifvit en terminus technicus –, sitt klassiskt lugna,
känsliga föredrag och en fulländad teknik. Den
nobless, den kärlek till det gedigna i konsten,
som i så hög grad utmärka hans kompositioner,
uppenbarade sig äfven i hans violinspel. Af hans
elever blef Ferd. David den mest berömde, men
äfven Hartmann d. ä., Pacius m. fl. hafva vunnit
rykte som tonsättare eller violinister. Äfven såsom
dirigent egde S. de lyckligaste gåfvor, ej minst ett
i allo vinnande sätt. Hans flesta tonverk visa mycket
slägttycke med hvarandra. Man får af dem intrycket af
en högt begåfvad, ytterst produktiv konstnärsande, men
mycket begränsad. Hans originalitet är omisskännelig
och framstår i synnerhet genom hans karakteristiska
sätt att modulera medelst (ej sällan tröttsamma)
kromatiska fortskridningar. För det veka, milda,
svårmodiga, till och med vekliga finner han lättast
uttryck; lifsglädjen, der den någon gång bryter
fram, återgifves på ett retande och behagfullt
sätt, men aldrig bullrande. Han höll strängt på
formens renhet och klarhet och stod främmande
för den upplösning, som härutinnan började göra
sig gällande i den nyare musiken. Att han ändock
egde blick för utvecklingen inom den musikaliska
konsten, derom vittnar den uppmuntran han skänkte
Wagners sträfvanden. – S. har skrifvit 10 operor,
deribland Faust, Jessonda, Zemire und Azor, de
båda sistnämnda uppförda äfven i Stockholm, Der
berggeist, Die kreuzfahrer m. fl. Endast »Jessonda»
eger en dräglig textbok. Utaf de 5 oratorierna må
nämnas Die letzten dinge och Der fall Babylons;
utaf de 10 symfonierna nämnas Die weihe der töne,
Irdisches und göttliches, Historische symphonie
och Die vier jahreszeiten. Dessutom författade han
3 konsertuvertyrer, mässor, kantater och ett stort
antal sånger. Bland de 15 violinkonserterna äro de
i a-dur (sångscenen) och d-moll, op. 55, mest kända
och omtyckta. Dertill komma 33 stråkkvartetter,
4 dubbelqvartetter samt ännu ett stort antal
kammarmusikverk, såväl för stråk- som trä- och
blåsinstrument. Vidare utgaf han en Violinschule i 3
afdelningar (1831). Hans Autobiografi, utkom 1860–61
i 2 bd.
Spole, Anders, matematiker, född d. 13 Juni 1630 i
Barnarp i Småland, studerade 1652–63 i Greifswald
och Upsala samt företog 1664–67 vidsträckta utländska
resor. 1667 utnämnd till professor i matematik i Lund,
innehade han denna befattning- till 1676, då akademien
genom kriget upplöstes. Till belöning för det sätt,
hvarpå han under detta krig flere gånger deltog i
fosterlandets försvar, bl. a. genom att förstärka
befästningarna kring Jönköpings slott och gifva
ritning till en skans på småländska gränsen, erhöll
S. 1676 häradshöfdingesysslan i Sunnerbo härad och
1679 astronomiska professuren i Upsala. S. egnade sig
äfven åt astronomiska iakttagelser och var en af sin
tids mest framstående universitetslärare. Död 1699.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
