Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtföljde derifrån konungen till Bender. Efter
hemkomsten till Sverige slöt han sig till hessiska
partiet, arbetade nitiskt i Ulrika Eleonoras
intresse och för hennes gemål Fredriks val till svensk
konung. Han belönades äfven med upphöjelse till grefve
år 1720 och till fältmarskalk 1721 samt afled barnlös
1728. S. var en skicklig porträttmålare.
G. Grefliga ätten S. (n:o 111).
24. Sparre, Fredrik, grefve till Åkerö, ämbetsman,
halfbroder till S. 13, född 1731. Mera genom börd än
förtjenst fortskred han på befordringsbanan, intill
dess han 1781 blef riksråd, och var från s. å. till
1787 guvernör för kronprinsen, sedermera Gustaf
IV Adolf. Efter Gustaf III:s mord 1792 ställdes
S. med den återupplifvade titeln af rikskansler
till namnet i spetsen för ministèren, men var i
sjelfva verket ett blindt och viljelöst verktyg i
händerna på Reuterholm, förmyndareregenten hertig
Karls allsmäktige gunstling, som gjorde den svage,
fåfänge gubben till föremål för spe och åtlöje. Under
rättegången mot Magdalena Rudenschöld förvärfvade
han en olycklig ryktbarhet genom att yrka på hennes
afstraffning med ris, hvarför folkhumorn gaf honom
öknamnet »riskanslern». Sedan konungen blifvit myndig,
förlorade han all betydenhet och nedlade 1800 sitt
ämbete, följd af den ringaktning, som alltid drabbar
dem, hvilka sjelfva gjort sig till syndabockar för
andras fel. Ledamot af Vetenskapsakad. 1779, upphöjdes
S. till grefve 1797. Han afled 1803.
Sparreholm, ett af Södermanlands förnämsta herresäten,
i Hyltinge socken, Villåttinge härad, Södermanlands
län, invid jernvägsstationen af samma namn,
naturskönt beläget vid Hyltingeviken af Båfven. Med
underlydande omfattar det 24 3/4 mtl. inom Hyltinge,
Dunkers, Helgesta och Husby socknar samt uppskattas
med tillhörande sågar, qvarn och tegelbruk till
606,300 kr. (1889). S., som redan 1634 var säteri
under namn af Hyltingenäs, uppkallades 1643
efter dess egare, landshöfdingen Göran Bengtsson
Sparre af Rossvik. Det förblef i dennes slägt till
1757, då det inköptes af grefvinnan U. C. De Geer,
som öfverlemnade det till sin andre man, öfversten
(sedan generalen) frih. J. V. Sprengtporten, hvilken
lät uppföra en solid och ståtlig hufvudbyggnad och
vidlyftiga ekonomibyggnader samt börja storartade
parkanläggningar, fullbordade af efterträdaren,
f. d. överståthållaren frih. J. V. Sprengtporten. Det
tillhör numera frih. Fr. Bonde.
Sparrgren, Lorentz Svensson, miniatyrmålare, f. i
Göteborg 1763, blef tidigt elev vid konstakademien,
der han särskildt handleddes af Hilleström och
erhöll flere belöningar. I slutet af 1788 begaf
han sig på ett af ostindiska kompaniets skepp till
Kina, i afsigt att lära sig glasmålning, och efter
återkomsten studerade han miniatyrmåleri samt blef
1794 af konstakademien kallad till agré. För sin
vidare utbildning for han 1796 till Paris, der han
uppehöll sig tämligen länge, man vet ej under hvilken
mästares ledning. Då han återvände, var han en fullt
utbildad konstnär, som med
framgång uthöll täflingen med den något äldre Gillberg
och den skicklige dilettanten Berndes, och det dröjde
ej länge, innan han erkändes som den i sitt fack
främste i Sverige. Han blef 1800 ledamot af akademien
samt 1805 vice och 1810 ordinarie professor vid
densamma. S. målade under sin långa bana en mängd af
sina samtida, mer eller mindre bekanta personligheter;
särskildt Karl XIV:s drag har han flere gånger fäst på
elfenben, ofta i ett för miniatyrmålningar ovanligt
stort format (ett dylikt i Nationalmuseum). Hans
målningar utmärka sig genom en klar och tilltalande
färg, ett konstnärligt utförande och en af samtida
vitsordad likhet, som ofta höjes af det lefvande
uttryck han förstod att förläna dem. Hans färg
formligen blomstrar och lyser, utan att blifva osann
eller öfverdrifven. S. utförde äfven, mot slutet af
sin lefnad, en del halffigurer och hufvud efter äldre
mästare, i hvilka målningar man återfinner samma
goda egenskaper som i hans porträtt. Dessa senare äro
tämligen vanliga i enskilda samlingar. Hans inflytande
såsom lärare var ej synnerligen stort, ehuru hans
föresyn uppmuntrade flere af de under århundradets
början så många utöfvarna af miniatyrmåleri. S. afled
i Stockholm d. 31 Mars 1828. Hans sjelfporträtt
finnes i konstakademien; ett annat tillhör enskild
person. Några af hans bilder finnas graverade af
Åkerlund m. fl. -rn.
Sparris. Se Asparagus.
Sparriskål. Se Brassica.
Sparrisärter. Se Tetragonolobus.
Sparrman, Anders, naturforskare, född i Upland d. 27
Febr. 1748, var under sin vistelse i Upsala en af
Linnés mest värderade lärjungar. 1765–67 gjorde han
som skeppsläkare en resa till Ostindien. Efter att
hafva undergått teoretiskt förhör i medicin 1770
begaf han sig 1772 till Kap, hvarifrån han deltog i
engelsmännen Forsters och Cooks sydpolsexpedition samt
gjorde en färd till hottentotternas och kaffrernas
land. Med en rik skörd af naturalster återvände
han 1776 till Sverige, der han, ehuru frånvarande,
promoverats till med. doktor 1775. Ledamot af
Vetenskapsakademien 1776, förordnades han 1780 till
intendent för dess naturhistoriska samlingar. Sju år
senare företog han tillika med K. A. Arrhenius och
K. B. Wadström åter en resa till Afrika, med uppdrag
att välja plats för en svensk koloni, men återkom 1788
utan att hafva uppnått sitt syfte. 1790 utnämndes
S. till hist. natural. professor och till assessor
i Collegium medicum, hvarjämte han på sin ålderdom
skötte fattigläkarebefattningen i Klara församling i
Stockholm. Död d. 9 Aug. 1820. Som erkännande af sina
betydande vetenskapliga förtjenster erhöll S. kallelse
till åtskilliga lärda sällskap och fick sitt namn
bevaradt i de vetenskapliga benämningarna på flere
naturföremål, bl. a. växtslägtet Sparrmannia. Han
skref Resa till Goda Hoppsudden, södra polkretsen
och omkring jordklotet samt till Hottentott- och
Cafferlandet åren 1772–76 (2 del., 1783–1818, illustr.),
Museum Carlsonianum (1786–89, med illum. fig.),
Svensk ornithologie (1806–07, med kolor. teckn.) m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
