Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
imitera produktionerna af detta urgamla, förut blott
af de lägre klasserna omtyckta diktslag. En mer
originel lyriker under detta århundrade var Fr. Luis
de León (d. 1591), som skref inspirerade andliga
oden af stor skönhet. 1600-talets lyriske skalder
äro legio, men af de enorma massor af olika slags
vers, de frambringade har största delen sjunkit i
en välförtjent glömska. Från denna tid må erinras
om det nya bombastisk-perifrastiska manér, med
bekanta motsvarigheter inom andra literaturer,
hvilket fått namn af cultism l. gongorism, efter
Luís de Góngora (d. 1627). Denne var dock i botten
en verklig skald och står vida framom den i hans
spår följande skaran af efterhärmare. I den satiriska
och epigrammatiska arten framstod Francisco Quevedo
Villegas (d. 1645), som dock vunnit större rykte
genom sina prosaverk. Liksom lyriken hemtade äfven
den genom Spaniens politiska storhet framkallade
nya epiken sina mönster från Italien (Ariosto,
Tasso). Men ingen af dessa visserligen rätt många
episka dikter är af större värde, ingen kan tåla en
jämförelse med broderlandets storslagna nationalepos
»Os Lusiadas». Bland de bättre episka skalderna äro
Alonso de Ercilla (d. 1595) och Cristobal de Virúes,
och vidare må erinras om Lope de Vegas misslyckade
försök att imitera Ariosto och Tasso. I det komiska
epos lyckades spaniorerna något bättre, och inom denna
art äro Lope de Vegas »Gatomaquia» och Villaviciosas
(d. 1658) »Mosquea» ganska underhållande. Från
Italien infördes också herderomanen, börjad med
Jorge de Montemayors (d. 1561) »Diana enamorada»,
måhända renaissancens bästa herdedikt, och vidare
representerad bl. a. af Cervantes’ »Galatea» och Lope
de Vegas »Arcadia», samt likaså äfventyrsnovellen,
som efter Cervantes, i hans »Novelas ejemplares»,
odlades af en mängd författare. Deremot uppenbarar
sig en kraftig originalitet i den sedeskildrande
s. k. pikareska novellen, en alldeles ny, af
spaniorerna uppfunnen art af universel betydelse. Den
börjar med den berömda »Vida de Lazarillo de Tormes»
(1554), såsom hvars författare brukar anföras
den förut nämnde Mendoza, ehuru detta ingalunda är
afgjordt. På denna följde en rad noveller af liknande
art, bland hvilka de mest bekanta äro »Guzmán de
Alfarache» (1:sta delen 1599), af Mateo Alemán,
och »Historia y vida del gran Tacaño Pablo de
Segovia» (1626), af Quevedo. Emellertid rönte denna
nationella art äfven i någon mån inflytande af den
italianiserande äfventyrsnovellen, och till denna
något modifierade pikareska novell hör bl. a. Vicente
Espinels högst genialiska »Vida y aventuras del
Escudero Marcos de Obregón» (1618) och Luis Vélez
de Guevaras »Diablo cojuelo» (1641), efterbildad af
Lesage. Ett verk, som nog i visst afseende närmar
sig den pikareska novellen, men som är alltför stort
för att inrangeras i kategorier, är Miguel de
Cervantes Saavedras (1547–1616) odödliga mästerverk
»Don Quixote» (första delen 1605, den andra 1615;
se vidare Cervantes). – Originelt och
nationelt i eminentaste mening är periodens drama, som
icke blott är den spanska literaturens praktblomma,
utan en af verldsliteraturens intressantaste
företeelser. Produktiviteten inom detta område är
rent af fabulös och de ämnen, som behandlas, af den
mest vexlande art. Från innehållets synpunkt brukar
man dela den enorma mängden af stycken i A) religiösa,
hvilka i sin ordning delas i a) autos (se ofvan) samt
b) comedias divinas och comedias de santos (comedia =
hvarje längre tragiskt eller komiskt stycke) med ämnen
ur bibeln eller helgonhistorien, men annars ordentliga
skådespel som de verldsliga; B) verldsliga, hvilka
delas i a) comedias de capa y espada, med ämnen ur
det dagliga lifvet och der de handlande personerna
tillhöra medelklassen samt äro caballeros i den
vanliga drägten med kappa och värja, samt b) comedias
de riudo l. de teatro, med större teatralisk apparat
och der konungar eller deras vederlikar införas. Utom
dessa längre stycken förekomma en mängd korta, mest
komiska för-, mellan- och efterspel: loas, entremeses
(hvarur sedan utvecklades sainetes), bailes (dans
med sång), zarzuelas (operettartade). Den, som med
rätta kan kallas skaparen af denna nya dramatik,
är Lope Felix de Vega Carpio (1562–1635), hvarvid
dock må erinras, att bland Lopes samtida fanns en
liten krets sjelfständiga dramatici i Valencia,
som icke kunna sägas tillhöra hans skola, och
bland hvilka den mest berömde är Guillem de Castro
(d. 1631), hvars »Mocedades del Cid» blef förebilden
för Corneilles Cid. Men från Lope utgick dock, som
sagdt, det följande dramat. I afseende på formen
fastställande treaktsindelningen och användandet
af den nationella åttastafviga versen (romansens
mått), har denne produktive författare skrifvit
tallösa stycken af alla de ofvan antydda arterna och
dymedelst en gång för alla fixerat konstarten. Hans
starkaste sida var invecklade intrigstycken af kapp-
och värjklassen och stycken med nationalhistoriskt
ämne, men i allmänhet kan sägas, att han skref för
fort och för mycket improviseradt för att nå en
verklig fulländning. Af Lopes talrika skola må blott
nämnas Fr. Gabriel Tellez (d. 1648), mer känd under
psevdonymen Tirso de Molina, hvars mästerstycke är
»El burlador de Sevilla» (= D. Juan), den bekanta
urtypen för talrika efterbildningar (Molière),
och Juan Ruiz Alarcon (d. 1639), hvars berömda
karakterskomedi »La verdad sospechosa» blef förebilden
för Corneilles Menteur. En Lopes efterföljare, den
ryktbaraste af dem alla, är också Pedro Calderón
de la Barca (1600–81), med hvilken man brukar anse,
att den spanska dramatiken når sin höjdpunkt. Något
egentligt nytt kunde Calderón icke skapa, men
han visar i det hela en noggrannare utarbetning,
en större formel fulländning än Lope, hvartill han
lade mera vigt vid karakteren och särskildt mera
exklusivt än förut gjorde äran till ett väsentligt
motiv för sina personer. Hans storartade autos äro
allegorisk-teologiska dissertationer, ofta hårfint
klyftiga, men utan större konstvärde. (Om honom och
hans verk se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
