Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behålla den. Men det spanska arfvet blef ej ostyckadt
hans; S:s biland i Europa tillföllo vid freden i
Utrecht hans medtäflare Karl – numera kejsar Karl
VI – utom Sicilien, som tillföll Savojen, hvilket
under kriget med slughet och skicklighet spelat en
partigängares rol, men snart (1718) måste lemna
ifrån sig Sicilien i utbyte mot det vida mindre
vigtiga Sardinien. Betydelsefullast för S. var
Englands besättande af Gibraltar (1704), hvilket
det jämte Minorca behöll i freden samt ännu innehar,
sålunda beherskande sundet och det så ofta omtvistade
inloppet till Medelhafvet.
Den med så mycken blodspillan köpta freden såg dock
ej ut att blifva långvarig. Filips andra gemål,
Elisabet af Parma, var en ränkfull och hersklysten
qvinna, hvars hela sträfvan gick ut på att skaffa
kronor åt hennes söner, framför hvilka Filips barn i
förra giftet hade arfsrätt till spanska tronen. Hon
beherskade fullständigt sin svage gemål, som tog till
förste minister hennes landsman, kardinal Alberoni,
en man af stor begåfning och vidtgående planer. Hans
mål var att efter Ludvig XIV:s död göra Filip äfven
till Frankrikes herre och Europas skiljedomare; och
till den änden satte han alla krafter i rörelse och
invecklade den ena makten efter den andra i sina fint
spunna nät; bland annat skulle äfven den försoning,
som Görtz ville bemedla mellan Peter den store och
Karl XII tillkomma för att tjena hans syften. Men hans
vidtsväfvande planer och de förbindelser han öfverallt
förstod anknyta framkallade en allmän skräck; och
gent emot den hotande qvadruppelalliansen, som hans
planer uppkallat mot honom, såg Filip sig tvungen
att låta honom falla (1719). Hade han lyckats, skulle
han varit århundradets störste statsman; nu står han
i historien såsom en om ock genialisk äf-ventyrare.
Filip förblef till sina känslor fransman och var
derför ej rätt väl förstådd af sina undersåtar. Men
ehuru ej mycket bättre än de föregående konungarna
och liksom de ledd af sina ministrar, var han dock
som fransman fri från deras bigotteri, och hans
regering innebär derför ett afgjordt framsteg. Detta
är äfven fallet med hans son Ferdinand VI (1746–59),
en svag, men välvillig man, under hvars regering
och under ledning af hans utmärkte minister
Ensenada en väl behöflig början gjordes till ett
raskare framåtskridande. Men det var först under
hans halfbroder Karl III (1759–88), Filips och
Elisabets äldste son, som en ny dag skulle randas
för S. Elisabet hade rört upp himmel och jord för att
få sina barn försörjda; hon hade indragit S. i krig
med Österrike 1733 under stridigheterna om polska
konungavalet och verkligen bragt det derhän att
Karl VI, som för att trygga pragmatiska sanktionen
och Maria Teresias arfsrätt var villig till de
största offer, afträdde Neapel och Sicilien, som
förenades till ett rike under den unge prins Karl. S:s
deltagande i de krig, som följde efter Karl VI:s död,
bragte vid freden i Aachen 1748 hennes yngste son,
Filip, i
besittning af hertigdömet Parma; ett samtidigt krig med
England, framkalladt af tvistigheter om Englands
sjöfart och slafhandel på det spanska Amerika, aflopp
utan vidare förluster för S. Elisabet fick upplefva,
att hennes son Karl efter styfbrodern Ferdinands död
satte den spanska kronan på sitt hufvud, hvarvid han
afstod sitt rike i Italien till en yngre son. Karl
var fullkomligt genomträngd af de idéer, som tillhörde
den upplysta despotismens tidsålder, och ansåg sig
kallad till sitt djupt sjunkna rikes reformator,
hvilken uppgift han fyllde på ett sätt, som ställer
hans regering utan motstycke i dess historia. S. hade
väl under de två föregående konungarna, särdeles
under Ferdinand, börjat långsamt resa sig ur sitt
förfall; men nu vidtog ett reformarbete, som värdigt
ställer sig vid sidan af en Fredrik II:s, en Josef
II:s och en Pombals. Det var samma tidsströmning,
som under upplysningstidehvarfvet utbredde sig öfver
hela Europa; furstarna ansågo sig kallade till sina
folks välgörare och sökte af all makt höja deras
ställning, likvisst utan att påkalla eller ens tåla
deras medverkan genom folkvalda representanter. Sådan
var äfven Karls styrelse i S. Biträdd af en följd af
visa ministrar, en Campomanes, en Florida Blanca
m. fl., men framförallt Aranda, som under sin
korta styrelsetid (1766–73) ej ovärdigt ställer
sig vid sidan af den portugisiske Pombal, egnade
han hela sin regering åt ett rastlöst, ej sällan
framgångsrikt arbeta för folkets höjande på alla
områden. Det allmänna välståndet ökades genom ett
nät af vägar och kanaler, som genomskar riket i
alla riktningar; åkerbruk, handel och industri, som
allestädes lågo nere, bragtes med hastigt och kraftigt
verkande medel att uppnå en blomstring, som dock var
alltför litet naturlig för att blifva varaktig. Den
allmänna undervisningen – i fall man ens kan tala
om en sådan förut – reformerades från ofvan till
nedan, till stor harm för den katolska hierarkien,
som med bestörtning såg det farliga upplysningsgiftet
sprida sig och af all makt motarbetade de kungliga
reformerna. I spetsen för detta motstånd gingo
jesuiterna, och Karl beslöt sig derför på Arandas
råd att följa Frankrikes och Portugals föredöme
samt jaga dem ut ur sitt rike (1767). Detta väckte
hos det okunniga, blindt fanatiska folket stor
förbittring, hvilken stegrades till det yttersta,
då rykten började gå, att äfven inqvisitionen var
bestämd att upphäfvas. Karl såg sig tvungen att låta
Aranda träda tillbaka; men inqvisitionen fick dock
under hans regering ej sända mer än fyra offer till
bålet. Hären och flottan upphjelptes, hvartill de
under en ypperlig finansförvaltning rikligt flödande
statsinkomsterna gåfvo godt tillfälle, och äfven i
den yttre politiken reste S. sig ur sin förnedring,
väl ej till en stormakt som fordom, men dock till en
ställning, der dess ord med aktning hördes i Europas
rådslag. Karl slöt 1761 med Frankrike, Neapel och
Parma det bourbonska familjefördraget, som under en
vis ledning kunde blifvit begynnelse till en union
mellan de latinska folken. Hans deltagande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
