Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spanien (Sp. España), konungarike i södra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dess äldsta befolkning tillhör den stam, som blifvit
kallad den iberiska, och som bevisligen utom halfön
äfven innehaft ansenliga delar af norra Afrika och
södra Frankrike, men möjligen utbredt sig öfver hela
vestra Europa ända till Irland. Denna stam torde
ännu utgöra kärnan af landets befolkning, men har,
liksom öfverallt annänstädes, fullständigt uppgifvit
sitt språk och gått upp i de folk, som senare
besatt landet. Endast der Pyrenéerna vid gränsen
mot Frankrike nalkas till Atlanten, hafva några
hundra tusental basker (se d. o.) troget bevarat
sitt uråldriga, från alla andra fullständigt skilda
tungomål.
Till följd af sitt sydliga läge hör halfön till
de tidigast befolkade land i Europa, och fynden
från dess förhistoriska tid bära vittne om en i
sitt slag betydande odling. Redan i dessa aflägsna
tider voro de rika silfvergrufvoma i dess sydliga
del kända och bearbetade. Sannolikt omkr. 1100
f. Kr. lärde fenicierna känna dessa grufvor och
förmåddes deraf att fatta fast fot i landet, som då
kallades Tarsjisch. Dess rikedom på silfver gjorde
det till ett forntida Kalifornien, genom hvars
besittning Tyrus höjde sig till främsta rummet
bland de feniciska städerna och dermed äfven till
verldens rikaste handelsstat. 1 Kon.-b. 10: 21 och 2
Kr.-b. 9: 20 vittna om det ringa värde, som silfver
egde på konung Salomos tid, till följd af den rikliga
tillförseln deraf. Utanför det nuv. Gibraltars sund –
då uppkalladt efter de pelarestoder åt guden Melkart
eller Herakles, som de tyriske sjöfarande upprest på
ömse sidor derom – hade desse på och vid kusten anlagt
staden Gades (nuv. Cadiz), som snart blef en betydande
ort genom sitt läge invid den verldshandelns stråkväg,
som förenar Atlantiska hafvet med Medelhafvet. Läget
vid denna farled har genom alla tider öfvat ett högst
vigtigt inflytande på halföns öden. Öfver sundet
hafva folken sedan urminnes tider dragit fram och
åter mellan de i lockande närhet vinkande fastlanden,
blandande sig med hvarandra i fredlig täflan eller
blodig kamp; och om besittningen af det sund, som
förbinder de bägge vattnen, hafva hvar i sin ordning
alla de förnämsta handelsfolken vid deras stränder
kämpat på lif och död.
De händelser, som lade Asiens vestra kust under
persiskt välde, sträckte sina verkningar äfven till
vestra delen af Medelhafvet. Der var Kartago oberoende
efter Tyrus’ fall och täflade med det fokiska Massalia
(Marseille) och de etruskiska städerna om väldet på
hafvet. Alla tre medtäflarna hade sina blickar fästa
på sundet, och på det ej de joner, som från Asiens
kust flydde undan perserna, måtte fästa sina bopålar
der och stänga vägen till Atlanten, gjorde Kartago
sig till herre öfver den svagare systerståden Gades
(före 500 f. Kr.) och anknöt genom Hannos och Himilkos
bekanta sjötåg handelsförbindelser med Afrikas och
Europas atlantiska kuster. Halftannnat århundrade
senare kringseglades halfön af massalioten Pythias,
som genom sundet uppsökte sjövägen till bernstens-
och tennkusterna vid Nordsjön och Kanalen, till hvilka
hans födelsestads
gamla handelsvägar öfver land torde blifvit
afskurna genom oroligheter i det inre af Gallien;
men hans färd synes dock blifvit utan mera betydande
följder. – Sannolikt i fjerde årh. f. Kr. – enligt
den vanliga åsigten långt tidigare – hade
kelter gått öfver Pyrenéerna och framträngt ända till
Sierra Morena. Deras område utmärkes genom ortnamn
med ändelsen -briga, och af deras blandning med
infödingarna uppkommo keltiberernas krigiska stammar,
som sedermera gjorde romarna svårt afbräck. Långt
förut hade på östkusten ligurer, ett vidt utbredt
forntidsfolk af ännu okänd härkomst, satt sig ned,
och äfven Massalia hade der anlagt nybyggen.
På allvar gör dock Spanien sitt inträde i historien,
först sedan den hundraåriga jättekampen mellan Rom
och Kartago brutit ut. Barkasättens store fältherrar
Hamilkar och Hasdrubal sökte der ersättning för
Kartagos förluster i första puniska kriget, och
grundade der (237–221 f. Kr.) ett mäktigt rike
med ett nytt Kartago (Cartagena) till hufvudstad,
hvars snabba tillväxt snart väckte Roms farhågor. Då
det antog sig det af den unge hjelten Hannibal
hotade Saguntum, utbröt det andra puniska kriget
(218 f. Kr.); men illa understödd af moderstadens
snåle krämare, kunde Hannibal hvarken fullfölja sina
lysande segrar eller ens hindra Rom att förflytta
kriget till sjelfva Spanien. Efter några år (211–207)
hade Scipionerna, framförallt den lysande Scipio
Africanus major, Kartagos hela med så stor möda
grundade spanska rike i sitt våld; och det af
handelsafund tillbakasatta Gades’ frivilliga
underkastelse öppnade för Roms flottor vägen till
Atlanten. Dermed var dock halföns eröfring ingalunda
fullbordad. De frihetsälskande bergfolken i dess
inre kämpade med förtviflans mod och ihärdighet
för sitt oberoende, och det stridssätt som i vår
tid fått namn af guerrilla-krig, nådde redan då
sin högsta fulländning. Den lusitaniske höfdingen
Viriathus (omkr. 140) och den obetydliga keltiberiska
staden Numantia (omkr. 134) hafva genom sitt
hjeltemodiga försvar beredt sig ett oförgängligt
minne i historien. Då Spanien genom Sertorius (till
72 f. Kr.) gjordes till skådeplats för ett flerårigt
krig mellan romerska medborgare, var detta tidtals
nära att antaga formen af en kamp för nationell
oberoende. Det var först under Augustus’ tid, som
de sista sjelfständiga stammarna, kantabrerna i de
nordliga bergen, genom Agrippa år 27 f. Kr. tvungos
att böja sig under Roms välde.
Sina eröfringar från Kartago hade Rom fördelat i
två provinser: främre Spanien och bortre Spanien
(Hispania citerior och H. ulterior). Augustus delade
hela halfön i tre provinser: Tarraconemis (efter
hufvudstaden Tarraco, nu Tarragona), i n. och ö.,
Boetica i s. och Lusitania i v. Vid Konstantins
nya riksindelning blef Spanien en af dioceserna
i den vestra prefekturen och fördelades i sju
provinser, hvartill äfven hörde Tingitana på den
motliggande afrikanska kusten. Med afsigt hade
romarna sönderbrutit den gamla stamindelningen,
för att försvaga folkets förmåga af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
