Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sollohub ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lyckodagen, Belugins giftermål, Lysande men icke
värmande och Vildinnan. Ensam har han utgifvit det
farsartade lustspelet På tröskeln till arbetet,
Lagrar, en till sin tendens föga hållbar, men
på teatereffekter rik komedi m. fl. arbeten. –
3. Aleksandr Konstantinovitj S., rysk nihilist, född
1846, var först lärare i Toropez samt blef sedan smed,
för att med större framgång kunna drifva socialistisk
agitation, och slutligen amtsskrifvare. 1878 begaf
han sig till Petersburg för att mörda Alexander II
och aflossade d. 14 (2) April 1879 fem revolverskott
på kejsaren, dock utan att såra honom. S. aflifvades
genom hängning d. 10 Juni (29 Maj) 1879.
Solparallax. Se Parallax 1.
Solring. Se Halo-fenomen.
Solros, bot. Se Helianthus.
Solrosfrökakor. Se Fodermedel.
Solrosolja, kem. tek., fet olja, som erhålles genom
pressning af solrosfrö. Den användes till matolja
och förfalskning af bomolja.
P. T. C.
Solrök (T. höhenrauch, moorrauch), meteor., är
en grumling af atmosferens genomskinlighet, en
s. k. torr dimma, hvilken ger sig tillkänna derigenom
att himlen får en oren, grå eller rödbrun färgton,
aflägsna föremål synas liksom genom en blåaktig
slöja, solen förlorar sin glans och kan betraktas med
blotta ögonen samt antager en blodröd färg, då hon
närmar sig horisonten. Företeelsen orsakas vanligen
af rök från skogseldar eller torfbränning, hvilket
ger sig tillkänna af den karakteristiska rök- eller
brandlukten. Den i Ostfriesland och vissa delar af
Holland brukliga mossbränningen i och för kulturen
af bokhvete och hafre alstrar under torra och varma
somrar en myckenhet rök, som med nordvestliga vindar
sprider sig öfver hela Tyskland, någon gång ända ned
till Adriatiska hafvet. Äfven vulkaniska utbrott och
deraf orsakad jordbrand, såsom den, hvilken härjade
på Island 1783, kunna framkalla solrök. Sistnämnda
år utmärkte sig också för en ovanlig intensitet
och utbredning af detta fenomen. Det observerades i
Köpenhamn d. 24 Maj, i Tyskland, Frankrike och Italien
d. 16–18 Juni, i Nederländerna d. 19 s. m., i Buda
d. 23 s. m., i Stockholm d. 24 s. m., i Moskva d. 25
s. m. och i Syrien vid månadens slut. Röken betäckte
äfven en del af Adriatiska och Atlantiska hafven,
närmast kusterna, och var så intensiv, att den icke
gaf vika hvarken för regn eller storm. Under tiden
herskade mest nordlig vind eller vindstilla. Med
vexlande täthet bibehöll sig den torra dimman till
slutet af Juli, å några orter sågs den ännu i Augusti.
R. R.
Solsicka, bot. Se Prestkrage.
Solskifte. Se Egoskifte.
Solspektrum, fys. Se Spektrum och Spektralanalys.
Solsting. Se Insolation 2.
Solstitier (Lat. solstitium, solstånd, af sol, sol,
och stare, stå), astron., kallas de tidpunkter af
året, när solen vid middagen står högst på himmelen
eller, annorlunda uttryckt, när den befinner sig i
de båda punkter af sin bana
(ekliptikan), i hvilka dess deklination, eller
afstånd från eqvatorn åt norr eller söder, är
störst. Den förra tidpunkten inträffar d. 23 Juni
och kallas sommarsolstitiet eller sommarsolståndet,
den senare, vintersolstitiet eller vintersolståndet,
inträffar den 21 December. Dagens längd är vid
dessa tider resp. störst och minst. De punkter
af ekliptikan. der detta inträffar, kallas äfven
solstitier eller solståndspunkter. Orsaken till detta
namn är den, att när solen befinner sig i granskapet
af dessa punkter, dess deklination ändrar sig mycket
långsamt, så att den för en gröfre iakttagelse synes
stå stilla.
K. B.
Solstånd, astron. Se Solstitier.
Solsystem, astron., kallas sammanfattningen af solen
och alla de himmelskroppar, som röra sig kring henne,
medföljande i hennes bana genom verldsrymden. Dit höra
först de i nära cirkulära banor löpande planeterna,
hvilka, räknadt från solen, äro följande: 1) 4 inre
planeter, Merkurius, Venus, Jorden med sin måne och
Mars med tvänne månar, 2) en svärm (till 1890 har man
upptäckt 299) af s. k. småplaneter, 3) de 4 yttre
planeterna, Jupiter med 4 månar, Saturnus med sina
ringar och 8 månar, Uranus med 4 och Neptunus med 1
måne. Angående dessa himlakroppars relativa storlek,
massa, banor o. s. v. se specialartiklarna. Afstånden
från planeterna till solen ordna sig nära efter en af
Titius och Bode uppställd lag. Man erhåller desamma
genom att addera 4 till serien af talen 0, 3, 6, 12,
24 o. s. v. såsom synes af nedanstående tabell:
| Bodes tal. | De verkliga afstånden. | ||
| Merkurius | 0 + 4 = | 4 | 4 |
| Venus | 3 + 4 = | 7 | 7 |
| Jorden | 6 + 4 = | 10 | 10 |
| Mars | 12 + 4 = | 16 | 15 |
| Småplaneterna | 24 + 4 = | 28 | 20 till 35 |
| Jupiter | 48 + 4 = | 52 | 52 |
| Saturnus | 96 + 4 = | 100 | 95 |
| Uranus | 192 + 4 = | 196 | 192 |
| Neptunus | 384 + 4 = | 388 | 301 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
