Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socker, kem. Med sockerarter förstår man i allmänhet kolhydrat, som hafva söt smak och kunna kristallisera - Sockerbeta, hvitbeta l. foderbeta, bot. tekn., benämnas afarter af Beta vulgaris L. och B. maritima L. - Sockerkistträ l. vestindiskt cederträ, tekn. - Sockerkulär. Se Karamell - Sockerlönn, bot. Se Lönn - Sockerpalm, svensk benämning på en af de palmarter, som lemna socker. Se Arenga - Sockerröret, Saccharum officinarum L., bot., tekn., med., är ett ståtligt gräs - Sockerrötter. Se Scorzonera - Sockersjuka, Diabetes mellitus, Glykosuri, Hydruri, Mellituri, en vanligen kronisk sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inkokning af bär och frukter till sylter o. d. Att
hvitbetan innehåller socker upptäcktes 1747 af
Marggraf. Hvitbetssockerindustrien uppstod i början
af innevarande århundrade, först i Schlesien.
P. T. C. O. T. S.
År 1889 tillverkades i Sverige 6,763,962,5
kg. hvitbetssocker. F. n. finnas i landet sex
fabriker för tillverkning deraf, samtliga belägna
i Skåne. Afgiften till staten för tillverkning af
hvitbetssocker utör 2/5 af gällande tullsats för
utländskt råsocker af mörkare färg än n:o 18 af den i
handeln antagna holländska standard. För beräkning af
sockerutbytet vid denna fabrikation antages, att 100
kg. råa (ej torkade) hvitbetor lemna 6,25 kg. och 100
kg. torkade hvitbetor 31,25 kg. råsocker. Afgifterna
för år 1889 uppgingo till 635,812,46 kr. Importen
s. å. utgjorde 40,486,903 kg., hvaraf 29,070,228
kg. utgjordes af oraffineradt socker mörkare än
n:o 18 enligt holländsk standard. Tullsatsen för
socker vid import är 33 öre pr kg., med undantag af
råsocker mörkare än n:o 18 enligt holländsk standard,
som betingar 23,5 öre pr kg.
Sockerbeta, hvitbeta l. foderbeta, bot. tekn.,
benämnas afarter af Beta vulgaris L. och B. maritima
L. (se Beta, bot.). Sockerbetan anses vara en
icke röd varietet af den vanliga rödbetan. Den
har roten hvitaktig, kägellik eller cylindrisk,
ofta äfven rofformig. Örtståndet är ljusgrönt och
bladskaften mycket tjocka. Under senare årtionden har
odlingen af denna växt fått en vidsträckt utbredning
i mellersta Europa, i synnerhet i Tyskland och
Frankrike. Hvitbetan trifves väl äfven i Skåne,
men odlingsförsök i mellersta Sverige hafva gifvit
dåligt utbyte, emedan sockerhalten i den odlade
betan blef för ringa, för att sockerberedning ur
henne skulle löna sig. Hvitbetan fordrar mycket djup
och näringsrik samt väl redd jord. Å sådan jord kan
betan af B. maritima innehålla 11–13 proc. rörsocker,
och man kan tillgodogöra omkr. 8–9 proc. Sockerhalten
kan under ogynsamma klimatiska förhållanden gå ned
till under 1/10 proc. I sådana fall kunna betorna
användas endast till boskapsutfodring. Hvitbetssockret
är i nat. tillstånd identiskt med rörsocker ur
Saccharum officinarum L., de varma landens sockerrör.
O. T. S.
Sockerkistträ l. vestindiskt cederträ, tekn.,
kallas det träslag, som merendels begagnas för
inpackning af det Vestindiska råsockret. Det har
en mahognyliknande färg, men icke samma täthet,
hårdhet och styrka som mahogny. Se Cedrela.
O. T. S.
Sockerkulör. Se Karamell.
Sockerlönn, bot. Se Lönn.
Sockerpalm, svensk benämning på en af de palmarter,
som lemna socker. Se Arenga.
Sockerröret, Saccharum officinarum L., bot., tekn.,
med., är ett ståtligt gräs (nat. fam. Gramineae
Juss., kl. Triandria L.), hvars höjd vexlar mellan
2 och 5 m., med en tjocklek af 3–5 cm. Det fasta,
hårda strået är fylldt af en märg, rik på sockerhaltig
saft, samt ihåligt endast i den öfversta delen,
som bär den stora, månggreniga och vidt utbredda,
pyramidala blomvippan. Bladen äro omkr. 1–1,5 m.
långa och 4–5 cm. breda, med grof, hvit medelnerv
och hårigt bladsnärp. Sockerröret har sitt hemland
i Bengalen, de indo-kinesiska landen samt malajiska
ö-verlden, men finnes numera veterligen ingenstädes i
vildt tillstånd. Sedan urminnes tider var det kändt
och odladt i Indien. Sockret framställdes sannolikt
allra först i Bengalen samt var möjligen bekant
redan för Herodotos och Theofrastos, men först i
kristna tidräkningens första århundrade omtalas
otvetydigt socker af Dioskorides under benämningen
»den stelnade honing, kallad sakcharon, hvilken
finnes på rör i Indien och Lyckliga Arabien och som
till sin massa och brytbarhet liknar salt». Plinius
benämner socker saccharum, hvilket namn sockerröret
fortfarande bär. Odlingen af sockerröret utbredde sig
småningom inom tropiska och subtropiska land. Under
7:de årh. e. Kr. infördes sockertillverkningen
från Indien till Kina, genom araberna utbreddes
under 9:de och 10:de årh. sockerrörets odling till
medelhafstrakterna, och ännu i dag är Egypten ett i
stor skala sockerproducerande land. Sockerrörsodling
qvarlefver likaledes ännu på Sicilien å ett
begränsadt område vid Siracusa. I Spanien fortgår
odlingen af sockerrör kring Malaga, der flere
sockerbruk finnas. Straxt efter Amerikas upptäckt
öfverflyttades sockerröret till Vestindien, Brasilien
och de varmare trakterna af Nord-Amerika, i hvilka
land sockerproduktionen drifves i största omfång, och
hvarifrån Europa hufvudsakligen förses med sitt behof
af denna nödvändighetsvara. Odlingen af sockerröret
är äfven öfverförd till Indiska oceanens öar, till
Australien och Stilla hafvets ögrupper. Under den
mer än 1000-åriga odlingen hafva flere arter eller
artförändringar uppkommit. Så har man strimmigt
sockerrör, med purpurfärgade och gula ränder längs
efter strået; Bourbon-(l. Otaheiti-)rör, som är mera
långsträckt och rikt hårigt samt mycket gifvande. Å
Java odlas en varietet med violett strå (S. violaceum
Tussac). Det i Kina odlade, högväxta sockerröret anses
såsom en egen art (se Kinesiska sockerröret), som der
odlas upp till 30°–31° n. lat. Ehuruväl sockerröret
egentligen är en tropisk eller subtropisk växt och
sålunda trifves bäst inom de varma jordbältena,
kan det dock i Brasilien och Mejico fortkomma ännu
på en höjd af 1,500 till 1,800 m. öfver hafvet.
O. T. S.
Sockerrötter. Se Scorzonera.
Sockersjuka, Diabetes mellitus, Glykosuri, Hydruri,
Mellituri, en vanligen kronisk sjukdom, som består
deri att blodet har för stark sockerhalt (0,2–0,5
proc. i stället för det normala 0,04–0,1 proc.) och
att urinen, som normalt icke håller socker, afsöndrar
ända till 10–12 proc. drufsocker. Orsaken till
sockerbildningen är ännu icke fullt klar. Att
nervsystemet dervid har inflytande visades af
Bernard, som med konst framkallade sockersjuka
genom stick i 4:de ventrikeln i förlängda märgen
(»Bernardska sticket»). Mering, som med floridzin
framkallat sockersjuka hos hundar, anser icke, att
sockerproduktionen är för hög, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
