Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skytteanska professuren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven sträcka sig under den stenkolsförande
formationen i nordvestra S., hvilken senare, tillika
med den s. k. Hörs sandsten, tillhör rät-liassystemet
och förekommer inom tre områden af tillsammans nära
7 qvadratmils (800 qvkm.) areal. Det nordligaste
och största omfattar trakterna mellan Höganäs,
Skelderviken, Hallandås, Söderåsen och nejden norr om
Landskrona samt bearbetas genom stenkolsgruvorna vid
Höganäs, Bjuf, Billesholm och Bosarp. Det mellersta
området är beläget vid Eslöfs köping, och det
sydligaste bildar ett smalt bälte längs silursystemets
gräns från Vombsjön till trakten nordöst om
Ystad. – Kritsystemet, näst urberget upptagande den
största arealen af härvarande lagersystem, är utbredt
öfver en stor del af sydvestra S. samt i trakten
omkring Kristianstad och utgör således hufvudsakliga
underlaget för de skånska slättbygderna, hvilka för
öfrigt bestå af mäktiga lösa jordslag. Kritsystemets
aflagringar utgöras af mergel (äldst) och flere olika
slag af kalksten samt skrifkrita; yngst är den vid
Limhamn m. fl. ställen brutna s. k. Saltholmskalken.
Med undantag af urbergets gneis träda de förenäinnda
geologiska lagersystemens bergarter mycket sällan
i dagen. Mestadels äro de betäckta af qvartära
jordaflagringar, stundom ända till hundra och
flere hundra fot mäktiga. Största utbredningen
i jordytan har den s. k. krosstensleran eller
jökelleran, en under istiden genom inlandsisens
verksamhet bildad lera och mergel bemängd med sand
och glacierrepade stenar. Det är denna jordart,
som bildar hufvudmassan af S:s odlade jord. Såväl
inuti som under krosstensleran förekomma bäddar
af skiktad sand och lera. På ytan af densamma
hafva här och der afsatt sig yngre bildningar,
bland hvilka särskildt må framhållas bränntorf,
som inom den skogfattiga södra delen af provinsen
ur otaliga mossar tillgodogöres såsom bränsle. S:s
geologiska byggnad och den nuvarande fördelningen af
de olika lagersystemen är till stor del orsakad genom
i hufvudsakligen nordvestlig-sydöstlig riktning
utsträckta sprickförkastningar, längs hvilka
vissa delar af berggrunden nedsänkts i förhållande
till andra. Silur- och triaslagren, de kolförande
bildningarna samt kritsystemets bergarter torde
hafva bevarats mot förstöring under istiden och
äldre perioder just på grund af det, i förhållande
till urberget, nedsänkta och skyddade läge de genom
förkastningar då redan erhållit. E. E.
Historia. S. blef tidigt befolkadt och utgjorde
måhända till en början ett särskildt rike med egen
konungaätt. Vid den tidpunkt, då danska monarkien
samlades till ett helt, finna vi S. höra dit, tills
det i slutet af 900-talet för en kort tid kom till
Sverige under Erik Segersäll, efter hvars död det
dock skildes från detta land. Många drabbningar
utkämpades der, t. ex. vid Foteviken (nära Skanör)
1134 och vid Dysiebro 1180, och farliga uppror af
allmogen förekommo. I Lund upprättades 1104 ett
ärkebiskopsdöme, hvars innehafvare en tid utgjorde
Nordens högsta andliga auktoritet. Bekanta i Danmarks
historia äro ärkebiskoparna
Absalon (slutet af 1100-talet) och Jakob Erlandsson
samt Esger Juel. Under början af Magnus Erikssons
regering i Sverige förenades S. (1332) för en kort tid
med detta rike. Åren 1370–85 innehade hansestäderna
såsom pant Skanör, Falsterbo, Ellenboghen (Malmö)
och Helsingborg med underlydande härad. Med
hansestäderna stod för öfrigt S., särdeles under 1300-
och 1400-talen, i liflig handelsförbindelse, som var
af stor betydelse för provinsens kultur och gaf sin
prägel åt de i landskapet uppblomstrande städerna. Det
var i synnerhet det under medeltiden rika sillfisket
vid S:s kuster, som gjorde denna handel så
lockande för hanseaterna. Hårdt led den uppspirande
blomstringen af de ofredens dagar, som ofta under
senare medeltiden inbröto. Så härjades landet 1452 af
den svenske konungen Karl Knutsson. Vid nyare tidens
början hemsöktes provinsen af örlig under Norrbys
strid mot Fredrik I liksom äfven under grefvefejden
(1534–36) samt led mer eller mindre hårdt i striderna
mellan Danmark och Sverige (1563–70, 1611–13 och
1643–45). Genom frederna i Roskilde 1658 och Köpenhamn
1660 inträdde en afgörande vändning i landskapets öde:
det kom då att tillhöra Sverige. Svenska regeringens
omsorger under den närmast följande tiden gingo ut på
att främja den nya provinsens försvenskning. Många
dithörande frågor reglerades genom den s. k. Malmö
recess 1662. Skånska städerna fingo skicka ombud till
de svenska riksdagarna, skånska adeln införlifvades
med det svenska riddarhuset, och särskildt
befordrades det afsedda ändamålet genom upprättandet
af universitetet i Lund 1668. Öfverstyrelsen
utöfvades i början af en generalguvernör (dennes
verkningskrets omfattade, utom S., äfven andra forna
danska landskap) med vidsträckt befogenhet både
i civila och militära ärenden; under honom stodo
närmast landshöfdingar. Genom det 1675 med Danmark
utbrutna kriget stärktes provinsens ställning till
Sverige. Allmogeupproren (snapphanekrigen) kufvades,
och segrarna vid Lund 1676 och Landskrona 1677, der
danskarna slogos, följdes 1679 af freden i Lund, som
lemnade Sveriges besittning af S. orubbad. Derefter
indrogs provinsen inom den nyskapade svenska
förvaltningens nät, svenska lagar infördes till
efterrättelse, och svenska språket blef småningom
förherskande. Öfverstyrelsen sköttes fortfarande af
generalguvernören (eller i hans ställe viceguvernören)
till år 1719, då detta ämbete indrogs; från sistnämnda
år daterar sig den nuvarande indelningen af landskapet
i Malmöhus och Kristianstads län. Under Karl XII:s
senare regeringsår led S. liksom det öfriga Sverige
mycket af de täta gärderna, rekryteringarna och
kontributionerna. I flere år rasade en svår pest,
och till råga på olyckan hemsöktes landsänden åter af
fienden. Generalguvernören M. Stenbocks seger d. 28
Febr. 1710 vid Helsingborg tvang dock danskarna att
åter inskeppa sig. Sedan dessa år har S. förskonats
från krigets olyckor samt alltmera utvecklat sin
kultur och sitt välstånd. De upprorsrörelser bland
allmogen, hvilka 1811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
