Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skrift ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herres eller dennes ställföreträdares uppsigt
och domsrätt. Från de senare skråna skilja sig
emellertid dessa »gårdsämbeten» (ministeria, officia)
derutinnan att deras medlemmar icke hade någon rätt
att blifva upptagna i korporationen och när som
hälst af sin herre kunde aflägsnas ur densamma. De
egentliga fria skråna deremot, hvilka bildades till
främjande af sina medlemmars intressen, ekonomiska
och sociala liksom politiska, datera sig från
städernas uppkomst eller ökade betydenhet i 11:te
och 12:te årh. Den associationsanda hos de små och
svaga, som redan långt förut tagit sig uttryck i
de gamla skyddsgillena, började vid denna tidpunkt
att med dessa som föredöme med ökad kraft göra sig
gällande. Liksom köpmännen, krämarna, skepparna,
värdshusvärdarna m. fl. sammanslöto sig äfven
handtverkarna, hvilkas ursprungliga »gårdsrättsliga»
frihet uppblandningen med inflyttade fria främlingar
och ett stärkt klassmedvetande bidragit att alltmer
förminska. Denna rörelse, som gick ut på att vinna
större politisk frihet, del i stadens styrelse,
rätt att sjelfständigt ordna yrkets angelägenheter,
industriel domsrätt, växte med handtverkarnas antal
och välstånd samt kunde icke tvingas tillbaka, trots
kejsares och stadsmyndigheters motstånd. Dess resultat
vardt skråväsendet, som här och hvar uppträdde redan
i 13:de årh., men först i 14:de och 15:de nådde sin
egentliga blomstring för att sedan under ett långsamt
tilltagande förfall sträcka sig ända in i det 19:de.
Skråna hade således icke endast en industriel
betydelse; de voro äfven verksamma såsom
politisk-militäriska institutioner. Såsom sådana
hade de andel i stadens styrelse, fungerade
såsom valkorporationer vid tillsättande
af stadens råd och utöfvade stundom direkta
förvaltningsåligganden. Medlemskap i ett skrå var
ofta vilkor för borgarerätt i staden. Vakt- och
krigstjensten var fördelad på skråna o. s. v. Här
afses emellertid endast deras industriella betydelse,
sådan den tett sig i de stora kulturlanden, der
utvecklingen, på det hela taget likartad, likväl i
England och i Frankrike tidigare blifvit bestämd af
statligt inflytande än i Tyskland.
Skrånas historia företer två olika faser:
blomstringens och förfallets tid. Gränsskelet kan
sättas i slutet af 16:de årh.
I. Blomstringen. Såsom industriella inrättningar hade
skråna en egendomlig dubbelställning. Å ena sidan voro
de fria, sjelfständiga samfund, som hade att sörja för
sina medlemmars intressen, till hvilkas förverkligande
vissa rättigheter och förmåner voro dem medgifna. Men
å andra sidan voro de stadens organ, förvaltade dem
af staden anförtrodda ämbeten till den allmänna
välfärdens främjande. Rättigheterna motsvaras
derför af pligter; skråna borde äfven tillgodose
konsumenternas intressen och sitt eget handtverks
liksom stadens gagn och heder. Deraf fick skrånas
förhållande till stadens myndigheter karakteren af
en blandning af beroende och frihet. Stadens öfverhet
stod alltid som en högre instans färdig att inskrida,
der skrårättigheterna öfverskredos. Då skrået vidare
var en sammanslutning till inbördes
bistånd och dess grundtankar voro jämnlikhet och
broderskap, så måste hvarje särskild skråmedlems
individuella frihet i väsentlig mån inskränkas till
förmån för de öfriges välgrundade kraf. Den fria
konkurrensen var derför främmande för institutionen.
Dessa principer genomfördes närmare på följande sätt.
1. Skråets organisation berodde på de
industriella personernas indelning i mästare,
gesäller och lärlingar. De förstnämnda voro skråets
egentliga medlemmar, de båda senare klasserna
dess skyddsmedlemmar, hvilka icke blott i alla
yrkesangelägenheter, utan äfven i sina tvister,
med mästarna såväl som inbördes, samt i fråga om
brott mot handtverkets sed eller ära stodo under
skråets domsrätt. Lärlingarna liksom gesällerna
tillhörde mästarnas hushåll. För inträde i hvarje
klass voro bestämda vilkor föreskrifna, och vid den
tekniska utbildningen lades stor vigt. Men de
båda lägsta klasserna voro blott genomgångsstadier,
och någon särskild arbetareklass fanns ännu icke.
2. Rätten att utöfva handtverket, mästerskapet,
betingades i regel af medlemskap i skrået –
skråtvånget. Denna rätts tilldelande åt den enskilde
betraktades som ett skråprivilegium. Emellertid
förbehöllo sig stadens myndigheter att
i undantagsfall medgifva densamma äfven åt
icke-skråmedlemmar, »frimästare».
3. Mästerskapet berodde i sin ordning på bestämda
qvalifikationer i moraliskt och tekniskt afseende:
fläckfritt rykte, hvartill äfven räknades äkta börd,
och insigt i handtverket. Som förutsättningar för
denna senare gällde en bestämd läro- och tjenstetid,
vandringsskyldighet och stundom en s. k. pröfvotid.
Senare tillkommo fordringar om »mästerstycken»,
borgarerätt och viss förmögenhet. En sålunda
qvalificerad sökande fick man ej vägra inträde.
Fruktan för nya konkurrenter trädde också i bakgrunden
för tanken på skråets genom talrikare medlemmar
förhöjda makt.
4. Hvarje skrå innehade som sitt verksamhetsområde
ett visst slags produktion. Dess medlemmar egde att
ensamma inom staden och dess omkrets förfärdiga och
afyttra det resp. handtverkets alster. Men rätten
betingades af den motsvarande pligten att tillse,
att konsumenterna erhöllo goda varor till skäligt
pris. Om denna pligt ej fullgjordes, kunde
öfverheten inkalla främmande handtverkare eller
tillåta köpmännen att införa varor utifrån och i alla
händelser gifva regelbundet återkommande marknader
tillfälle till främmande konkurrens.
5. Samma dubbla syftemål, konsumenters och
producenters intresse, framkallade vidare väsentliga
inskränkningar i de enskilda skråmedlemmarnas frihet
att ordna sin yrkesdrift. I förra afseendet:
föreskrifter om produktionssättet, om det material,
som fick användas, om varornas form, storlek och
qvalitet i allmänhet, om beställningars levererande
i rättan tid, om pristaxor. Brott häremot var
belagdt med böter och till och med kroppsstraff.
Obrukbara eller förderfvade varor konfiskerades
eller förstördes. Dit höra vidare regelbundna
visitationer af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
