Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skraffering ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håller utspändt. Seglet liknar till formen ett vanligt
råsegel och har merendels en area af 3,5 till 4,5
qvm. Tvärt öfver detsamma löper en pik, som stödjes
mot axeln, och längs sidorna gå tvänne bamburör,
af hvilka seglaren med handen håller det ena för att
hålla duken utspänd. Med detta fortskaffningsmedel
uppnår man en mycket stor hastighet, och vid
inträffande vindstilla orsakar det lätt beslagna
seglet föga obehag.
Skrifkonsten. Se Skrift.
Skrifkrita. Se Krita 2.
Skrifläsemetoden, det förfaringssätt vid den första
undervisningen, enligt hvilket inlärandet af läsning
förbindes med inlärandet af skrifning. Denna metod
förekommer oftast i samband med ljudmetoden och är
likasom den framsprungen ur kritik af den urgamla
bokstafveringsmetoden, hvilken kännetecknas dels
deraf att den förknippar bokstafsfigurerna endast
med deras traditionella namn (be, äff, kå o. s. v.),
ej med de ljud de i språket företräda, dels deraf
att läsandet af trycktyperna enligt densamma föregår
läsandet och frambringandet af skriftyperna. Ansatser
till en skrifläsemetod finnas visserligen hos
tidigare pedagoger, såsom Ratich, De Launay, Bell
och Lancaster, men dess egentlige upphofsman är
den bajerske presten och skolmannen Johann
Baptist Graser (1766–1841), hvilken 1817 yrkade, att
läseundervisningen, för att motsvara den naturliga
utvecklingen, borde grunda sig på skrifundervisningen
och sålunda antingen komma efter denna (»den rena
skrifläsemetoden») eller åtminstone först jämnsides
dermed (»den blandade skrifläsemetoden»). I Sverige
hafva såväl skrifläsemetoden som ljudmetoden
först efter midten af 19:de årh. vunnit någon
allmännare spridning; nu torde dock båda snart i
det närmaste hafva undanträngt sin föregångare.
Frv Brg.
Skrifmaterial, den gemensamma benämningen på de
medel och redskap, som användas för åstadkommande
af skrift, fördelas naturligt i följande grupper:
det, hvarpå man skrifver (ristar, målar), det,
hvarmed man skrifver o. s. v. (penna, mejsel, pensel
m. fl.), och slutligen den vätska, hvarmed skriften
utföres (bläck, färg). De äldsta för skrift använda
ämnena voro sten, trä och metall. Den egyptiska
skriftens historia innesluter äfven de äldsta
skrifmaterialens. Under den aflägsnaste perioden
uthöggos skriftbilderna uti sten (klippväggar,
tempelmurar, sarkofager, obelisker o. d.) i upphöjdt
arbete, senare framställdes de i fördjupning, något,
som var förenadt med vida mindre tidsspillan, och
slutligen öfvergick man till konturteckningar. De
fördjupade bilderna fylldes stundom med hvit
kalk eller harts, stundom äfven med brokig emalj,
hvarigenom de kunde synas på långa afstånd. Redan
egypterna använde emellertid utom de nämnda ämnena
äfven djurhudar och tyg (linne, bomull, t. ex. i de
kring mumierna virade s. k. byssosbindlarna, hvilka
ofta i hela sin ofantliga längd voro fyllda med bilder
och skrift). De sistnämnda slagen af skrifmaterial
kräfde naturligtvis andra skrifredskap än den
förut begagnade mejseln, och så kommo pensel och rör
i bruk. – I samma mån som skrifkonstens användning
utsträcktes, erfors alltmer behofvet af ett lätt och
användbart material. Följden deraf blef uppfinningen
af konsten att förfärdiga papyrus (se d. o.), en
uppfinning, som gjordes i Memfis. Man eger ännu
i behåll en urgammal papyrusrulle af bestämbart
datum, hvars ålder går upp till öfver 3,750 år, och
säkerligen är uppfinningen vida äldre. På papyrus
skrefs vanligen med svart bläck, som bereddes af
sot och gummi. Men derjämte förekommo äfven rödt
och gult bläck, det förra tillverkadt af blyoxid,
det senare af ockra.
Assyrierna, hvilka, till följd af sitt lands
naturbeskaffenhet, hade ringa tillgång till klippor
och stenar, förfärdigade plattor och cylindrar
af ler, på hvilka skriften intrycktes, hvarpå
materialet brändes (se Kilskrift). Sålunda finnas
bevarade i assyriska och babyloniska byggnader
fortlöpande inskrifter på väggar, golf, pelare
o. d., hvilka äro sammansatta af vid hvarandra
fogade lerplattor, alabasterskifvor o. d. Men äfven
för kilskriften användes tidigt lättare material,
såsom djurhudar, papyrus, väfnader o. d., på hvilka
skriften framställdes medelst färg. Så skall, enligt
araben Abu Djafir Attavaris vittnesbörd, lagstiftaren
Zarathustras (Zoroasters) skrifter hafva nedskrifvits
på 12,000 kohudar.
Kineserna använde i forna tider taflor af metall eller
bambu, på hvilka skriften utfördes medelst spetsiga
grifflar. I 2:dra årh. af vår tidräkning började man
måla på tyg (linne och siden) medelst en trästicka
med uppmjukad spets. Hundra år senare infördes i
Kina bruket af papper, och samtidigt trädde penseln
i trästickans ställe. Ännu i dag utgöras kinesernas
skrifmaterial af papper, pensel och tusch.
Ett urgammalt skrifmaterial är palmens blad, som
särskildt i Indien, på Ceylon m. fl. st. haft och
ännu har en vidsträckt användning. Skriften ristas
med ett skarpt instrument och framträder inom kort i
en mörkare ton än sjelfva bladet, beroende af luftens
inverkan på det ristade stället.
De klassiska folken begagnade till underlag för skrift
utom sten och metall äfven trätaflor försedda med ett
öfverdrag af vax, hvarpå skrefs med en metallgriffel
(Lat. stylus). Skriften kunde i detta fall lätt
utplånas (Lat. tabula rasa) och taflan följaktligen
användas förnyade gånger. Likaledes begagnades tidigt
papyrus, som hemtades från Egypten, och detta material
var under en följd af tusen år det förherskande, till
dess Ptolemaios II i Egypten förbjöd all utförsel
deraf. Papyrusbristen framkallade då till fullt
lif en redan förut här och der drifven industri:
beredningen af djurhudar till skrifmaterial (se
Pergament). Pergamentet var under den äldre medeltiden
det hufvudsakliga medlet för skrifters bevarande,
och det har aldrig fullständigt utträngts af sin
efterträdare lumppapperet (se Papper).
Från penseln öfvergick man, till följd af förändringen
i skrifmaterialet, till vassröret (Lat. calamus),
hvilket redskap ännu är allmänt i bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
