Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogshushållning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under den första medeltidsperioden, patristiken,
hade att såsom kyrkans »patres» (fäder) fixera
de särskilda dogmerna i kyrkans troslära, utan
hufvudsakligen gjorde till sin uppgift att,
med utgångspunkt från dessa såsom fastställda,
uppträda såsom kyrkans »magistri» (lärare), de der
med användande af den antika filosofiens resurser till
ett vetenskapligt helt systematiserade dogmatiken och
sålunda åstadkommo en kristen filosofi. Kyrkofäderna,
för hvilka det kristna innehållet varit hufvudsaken,
hade vid sökandet af anknytningspunkter inom den
antika vetenskapen förnämligast vändt sig till i
afseende på innehållet befryndade tänkare, såsom
framförallt Platon och ny-platonikerna. Men vid
skolastikens sträfvande efter en vetenskaplig form
för det redan i hufvudsak fastställda innehållet
var det naturligt, att man alltmer anslöt sig till
de logiska formernas mästare, Aristoteles. Dessa
antika formers omotsvarighet mot det nya, kristna
trosinnehållet gjorde emellertid, att dettas specifikt
kristna karakter ofta undertrycktes, och deri låg
den grundbrist, som småningom medförde skolastikens
undergång.
I skolastikens utveckling urskiljas tre perioder:
I. Skolastikens ungdomstid (omkr. 800–1200),
hvarunder hvarken den antika vetenskapen eller den
kristna dogmatiken, hvilkas försoning var skolastikens
mål, kom till sin fulla rätt, i det af den förra
blott den formella logikens former tillgodogjordes
och tänkandet emellanåt afvek från kyrkoläran.
I början gjorde sig rent af en tendens gällande att
underordna tron under förnuftet; så hos Johannes
Scotus Erigena. Sedan användes den antika
formen såsom bevis för kristendomen af Anselm
af Canterbury. Dylika försök ledde till striden
mellan realisterna, representerade af Vilhelm af
Champeaux, och nominalisterna, såsom Roscellinus
m. fl.; hvarefter Abailard och Gilbert de la Porré
gjorde de första försöken att under platonskt
inflytande fullständigt systematisera trosläran.
Dervid förlorade de sig dock i en begreppsformalism,
mot hvilken reaktion inträdde genom det ensidiga
betonandet af det kristna innehållet hos mystikern
Hugo af S:t Victor, de ortodoxe s. k. summisterna
(Robertus Pul-us, Petrus Lombardus, Alanus) och de
pietistiske victorinerna (Richard och Walter från
klostret S:t Victor). Med den sistnämndes verop
öfver allt hvad den föregående skolastiken lärt,
med medeltidsakademikern Johannes’ från Salisbury
inventarium öfver de föregåendes sträfvanden
och med Amalriks af Bena reaktionsförsök
tillbaka till Erigena, slutar så perioden i
fullkomlig upplösning.
II. Skolastikens storhetstid
(omkr. 1200–1350) införes sedan genom ött nytt
uppslag. Man började nu nämligen äfven i afseende
på de metafysiska begreppen tillgodogöra sig den
genom muhammedanska och judiska lärde förmedlade
fullständigare bekantskapen med den aristoteliska
filosofien. Och på så sätt närmade man sig
skolastikens mål i och med vunnen enhet mellan
den kyrkliga trosläran och denna ombildade antika filosofi. Detta
verldsvishetens besegrande genom den kristna trons
(»philosophia ancilla fidei», filosofien trons
tjenarinna) förbereddes af Alexander af Hales och
Bonaventura samt genomfördes af skolastikens trenne
stormän, Albertus Magnus, Tomas från Aquino och
Johannes Duns Scotus. Men redan genom den kritik
af föregångarnas bevis för trossatserna, som upptog
hufvudintresset hos Duns Scotus (och hvarför han af
Hasse, Erdmann m. fl. räknas till nästa period),
förbereddes periodens upplösning, som äfven kan
röjas i formväsendet hos Lullus och populariseringen
hos Dante.
III. Skolastikens förfall (omkr. 1350–1500)
framträder under lossandet och slutligen upplösandet
af bandet mellan filosofien och kyrkoläran. Början
härtill gjordes af nominalismens återinförare,
Occam; hvarefter en del, såsom Pomponatius och
hans anhängare, fördes till ett hemligt brytande
med ortodoxien, under det att deremot varmare
anhängare af tron, såsom mystikerna Taulerus, Suso
och» Gerson samt reformatorerna, öppet togo parti
mot skolfilosofien, fordrande en mera omedelbar
hängifvelse åt den öfver allt menskligt tänkande
upphöjda uppenbarelsen. Samtidigt gjordes dock nya,
ehuru fruktlösa nydaningsförsök inom filosofiens
eget område, dels under upplifvande af äldre
system, särskildt ny-platonismen, dels äfven
genom sjelfständigare ansatser, såsom hos
Telesius. Jfr Barth. Haureau: »Histoire de la
philosophie scolastique» (1872–80), Alb. Stöckl,
»Geschichte der philosophie des mittelalters»
(1864–66), Maurice, »Mediaeval philosophy» (1870)
och A. Harnack, »Lehrbuch der dogmengeschichte»
(1886, ny uppl. 1888). Skolastiskt plägar man kalla
hvarje förfarande inom tänkandet, som söker öfvervinna
svårigheter i innehållet genom lärd formalism med
abstrakta resonnemang och spetsfundigadistinktioner
– ett fel, hvartill skolastiken ofta förföll, och
som derför ej utan skäl bär dess namn. –
Skolastiker, filosof af den skolastiska riktningen.
S-e.
Skolbibliotek, boksamling för underlättande af
skolundervisning. Man skiljer mellan
lärjungebibliotek, för eleverna, och lärarebibliotek,
för undervisarna. De förra åsyfta att underhålla
lärjungarnas håg för läsning och att fullständiga
hvad som i skolan blifvit dem meddeladt samt
utgöras derför af s. k. barnböcker och öfrig
för skolungdomen fattlig literatur. Enär
en del af denna senare äfven är njutbar för
vuxna, ingå lärjungebiblioteken ofta såsom en
beståndsdel i de för allmänheten afsedda, socken-
eller församlingsbiblioteken. Lärarebiblioteken
deremot äro ämnade speciell för undervisare, till
ökande af deras rent fackmässiga bildning samt
till hjelp vid förberedelserna för skolarbetet;
de utgöras derför dels af pedagogiska verk, dels
af preparationsliteratur: läro- och läseböcker,
handböcker o. s. v.. Mera betydande lärarebibliotek
hafva hittills i Sverige funnits endast vid åtskilliga
af de allmänna läroverken, men under de senare åren
har, i samma mån folkskoleväsendet vunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
