Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sergel, Johan Tobias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnes å Gefle rådhus, dit skänkt af konungen
1791. Utom af den k. familjen (flertalet i marmor
å Nationalmuseum) har han äfven utfört en kolossal
byst af Gustaf II Adolf, kransad af en genie (1782,
ibd.) samt byster af Gustaf I och Karl X Gustaf (den
senare förut i marmor i ett tempel vid Karlberg, båda
i gips i Nationalmuseum). Bland byster af enskilda
personer märkas de i marmor utförda af Karl Sparre
(börsen i Stockholm), Adelcrantz (konstakademien),
Karl de Geer (Upsala domkyrka), G. A. Reuterholm
(1794 Nationalmuseum), Kellgren (Svenska akademien),
Ax. Fersen, K. F. Scheffer, H. af Trolle, grefvinnan
Höpken, Karl R. Fersen och hans grefvinna (båda å
Bogesund), Porthan m. fl. Medaljongerna, hvilkas
antal beräknas till inemot 180 (se »J. T. Sergels
porträttmedaljonger» af G. Göthe. 1885), äro spridda
på många håll; Nationalmuseum eger öfver 30.
Under de sista tjugo åren af sitt lif ansattes
S. af en stundom mycket våldsam hypokondri och en
ganska ihärdig gikt, som beröfvade honom arbetskraft
och lefnadslust. I ett angenämt umgänge med några
liktänkande skalder och konstnärer, bland hvilka
nämnas Ehrensvärd, Masreliez, Bellman och Elias
Martin, samt i utflykter under somrarna hemtade
han vederqvickelse från det annars trägna
arbetet. Sommaren 1794 samt vintrarna 1796 och
1797 vistades han tillsammans med J. J. de Geer i
Köpenhamn, der Abildgaard, Juel, Clcmens och andra
tillhörde hans umgänge. Af de båda förstnämnda
utförde han då medaljonger, som tillhöra der varande
konstakademi. År 1803 blef han hofintendent samt
adlades d. 24 Jan. 1808, samma dag Gustaf III:s stod
aftäcktes, med bibehållande af namnet (hvilket han
sjelf dock alltid skref Sergell). Sina senaste år
egnade han hufvudsakligen åt utbildandet af lärjungar,
bland hvilka Byström låg honom mest om hjertat. Hans
bref till Byström (utgifna af C. R. Nyblom i dennes
arbete om S.) utgöra en vigtig källa för kännedomen
om den store bildhuggarens konståskådning, sådan
denna gestaltade sig under senare delen af hans lif,
samt om tillståndet i den franska konstverlden. Man
ser, att dessa år af S:s lif förbittrades både
genom långvariga lidanden och genom de intriger,
som öppet bedrefvos om arfvet efter honom i konstväg,
hans syssla och atelier. Hoppet om att Byström skulle
blifva hans efterträdare och genom sin konst ställa
hans egen i skuggan framträder såsom en ljuspunkt
i den gamles ofta melankoliska, men merendels
lärorika och varmhjertade utgjutelser. S. afled
i Stockholm d. 26 Febr. 1814 och begrofs på Adolf
Fredriks kyrkogård. Hans efterlemnade modeller och
utkast inlöstes af svenska staten och tillhöra nu
Nationalmuseum. Svenska akademien slog 1815 en
minnespenning öfver honom, hvarvid hans minne
författades af Franzén. Hans utseende är åt
efterverlden förvaradt genom flere målade porträtt
(i konstakademien och i Hammers samling) samt genom
ett par medaljonger och några teckningar af hans egen
hand. S. var nämligen en alsterrik
och särdeles framstående tecknare, af både historiska
blad, allegorier och karrikaturer. I sina bref, af
hvilka samlingar förvaras på flere håll, inflätade
han också ofta raska utkast, hvilka i genialitet
och äfven cynism föga stå efter dem hans samtida
vän Ehrensvärd brukade utföra. En större samling
af hans studier och utkast tillhör Nationalmuseum;
många andra förvaras i enskilda samlingar. Nyblom har
i sin redan anförda skrift lemnat en karakteristik
öfver innehållet af den förstnämnda.
S. är tvifvelsutan Sveriges förnämste skulptör,
icke blott genom den snillrikhet, som råder i nästan
allt hvad han skapat, utan framförallt genom den
nya, alldeles sjelfständiga och fullt medvetna
riktning han valde i sin konst. Brytande med de
akademiska arfsägner, hvilka sedan århundraden gjort
sig gällande i plastiken, fann han sitt nya ideal
i ett noggrant studium af antiken och naturen och
det så, att naturen, efter hvad han yttrar, skulle
gifva motivet sin rörelse och formerna, men antiken
skulle lära bildhuggaren att förläna dessa senare
full enhet och en klart genomförd karakter. Naturen,
sedd med en antik konstnärs blick, se der i korthet
hans hufvudformel. Att han dervid ej kände den äkta
grekiska antiken, liksom att hos honom ännu dröjde
något af den förra tidens tillgjorda eller sötaktiga
uppfattning är mindre underligt, än att han i sina
bästa verk visar en så sann och ädel naturlighet, en
så klar blick, för formernas förmåga att uttrycka den
inneboende karakteren. Jämföres S. med Thorvaldsen,
kan man, med Lange, säga att den förre aldrig fann
den utomordentliga inre säkerhet i sin konst som
den senare. Men å andra sidan få just hans bästa
verk något egendomligt tilldragande genom den
oroligare, men också varmare själ, ur hvilken de
framsprungit. Denna »diable au corps», detta »tusan
djefla», dessa jäsande safter i S:s väsende meddela
hans verk en eld, en energi, ett sammanträngdt lif,
en sinnesfriskhet, som han har framför den lugne,
kontemplative Thorvaldsen.
Jämte Masreliez, och i kanske än högre grad än denne,
bidrog S. att genomföra de nya, åskådningarna om
den antika konstens öfverherrskap och absoluta
giltighet i den konstutveckling, som Sverige
fick. Kraftigast märkes naturligtvis hans inverkan
på utöfvarna af hans egen konst. Byström och Göthe
i främsta rummet utgå helt och hållet från hans
förutsättningar och utbilda de traditioner han
qvarlemnat. Äfven på måleriet verkade han, ehuru
mindre. Och dessutom bidrog hans personliga anseende
att höja den allmänna aktningen för konstnärerna
samt öka deltagandet för konstverk. Jfr »Minne»
af F. M. Franzén (Sv. akad. handl. fr. 1796,
del 7); »Johan Tobias Sergel, Sveriges förnämsta
konstnarssnille» af C. R. Nyblom (1877);
»Sergel och Thorwaldsen» af Julius Lange (1886);
skrifter af Hammarsköld. Sander, Göthe (se ofvan),
Estlander, Ehrenström, de Piles, Acerbi, Molbech,
Gjörwell, Björnståhl (Resa, 1) och många, flere.
-rn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
