Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sekular ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solicitor-general och 1863 till attorney-general,
tog han verksamt del i lagstiftningsfrågors
behandling. 1871–72 var han medlem af
Alabama-kommissionen. S. blef 1872 pär och
lordkansler, i hvilken befattning han genomförde
en omorganisation af domstolarna i London. Efter
att hafva af gått 1874, var han å nyo lordkansler
1880–85. 1882 upphöjdes han till earl of S.
Selbu-sjön, sjö i Norge, i Söndre Trondhjems
amt, s. ö. från Trondhjem, belägen 160 m. öfver
hafvet. Arealen 55 qvkm. Den vackra, af skog och
välodlade bygder omgifna sjön genomflytes från ö. till
v. af Nidelfven (se d. o.).
Selby [se’lbi], stad i engelska grefskapet York,
West Riding, vid den segelbara floden Onse och flere
jernvägslinier. 6,057 innev. (1881) Skeppsbyggeri,
garfverier och segeldukstillverkning. Handel
med boskap, lin och potates. Af det forna
benediktinklostret återstår en kyrka.
Selden, John, engelsk skriftställare och politiker,
född i Salvington i Sussex d. 16 Dec. 1584, blef
advokat i London 1603 och var från 1620 upprepade
gånger medlem af underhuset. 1626 tog han en
framstående del i oppositionen mot Buckingham och
1628 i genomdrifvandet af petition of right (se
d. o.). En af ledarna af det genom Karl I:s olagliga
skatter framkallade tumultet i underhuset 1629,
kastades han för någon tid i Towern. Sedan han blifvit
lösgifven, närmade han sig det rojalistiska partiet,
men invaldes 1640 i »långa parlamentet» och deltog,
en anhängare af det mera moderata partiet, i flere
af dess komitéer för religiösa, militära och andra
frågors ordnande. Död d. 30 Nov. 1654. Sin förnämsta
betydelse vann S. som skriftställare. Efter att
hafva offentliggjort några arbeten öfver de engelska
rättsförhållandenas utveckling, utgaf han Titles
of honour (1614), ett ännu värdefullt arbete, De
diis syriis (1617), ett förträffligt verk i semitisk
mytologi, och History of tithes (1618), hvilket arbete
ådrog honom en anklagelse af presterskapet inför privy
council. Mest bekant är hans Mare clausum (se d. o.),
en 1635 publicerad skrift, åsyftande att mot Grotius’
»Mare liberum» bevisa Englands eganderätt till
de haf, som skölja dess kuster. Dessutom författade
S. De jur e naturali et gentium juxta disciplinam
ebraeorum (1640), De synedriis et prefecturis
juridicis veterum ebraeorum (1650–55) m. m.
Seldsjuker, en turkisk folkstam, som efter sin
omvändelse till islam i 11:te årh. började utbreda
sig från sina gamla hemvist på stepperna öster om
Kaspiska hafvet inåt det sönderfallande kalifatets
land. Efter bujidernas fall erhöll deras anförare
Togrul Beg 1060 värdigheten af »emir-el-úmara»
och dermed äfven det verldsliga herraväldet inom
återstoden af kalifernas rike. Under honom och hans
båda efterföljare, Alp Arslan och Malek sjah hvilka
antogo den i österlandet alltmera öfliga titeln af
sultan, nådde den seldsjukiska makten sin största
höjd. Alla folk från Indien till Bysans fingo känna
tyngden af deras segrande vapen, på samma gång de uppträdde icke
som råa barbarer, utan som främjare och beskyddare
af den då ännu blomstrande österländsk-islamitiska
odlingen. Sannolikt skulle de samlat spillrorna af
kalifernas rike och å nyo förenat vestra Asien till
ett stort och mäktigt helt, om ej deras kraft brutits
af de evinnerliga, i Österlandet så vanliga striderna
mellan herskarehusets olika grenar. Deras historia
upplöser sig i brödrastrider, och slutligen gingo
deras försvagade välden under, ett efter annat. Det
förnämsta, hvars sultan som emir-el-úmara herskade i
Bagdad och Ispahan, föll år 1197 för kovaresmiernas
nya makt (se Persien, sp. 1095–96). I vester höllo
de syriske sultanerna tidtals sitt välde vid makt
under oupphörliga strider mot korsfararna, utan
att dock någon af dem kunde göra anspråk på ett
namn i historien. I Mindre Asien hade Malek sjahs
frände Sulejman omkr. år 1075 grundat ett välde,
som snart blef farligt för bysantinerna och, sedan
sultanen tagit säte i Nicaea, hotade sjelfva deras
hufvudstad. Den sluga bysantinska politiken förstod
emellertid med vanligt mästerskap att mot dem vända
den fara, hvarmed det samtidigt från ett annat håll
hotades af korsfararna, hvilka snart i förbund med
bysantinerna återtogo Nicaea och frånryckte sultan
Kilidsj Arslan det mesta af hans eröfringar. Dermed
var Konstantinopel för mer än tre århundraden räddadt
åt kristenheten, om än de seldsjukiske sultanerna
snart återvunno sin makt. Med säte i Ikonium,
bestod deras välde ända till 1245, då det störtades
af mongolerna, som dock ännu ungefär ett halft
århundrade unnade de siste sultanerna en skugga af
makt. Det var på spillrorna af deras välde, som det
osmanska väldet omedelbart derefter började växa upp;
och under dess skydd lefver ännu som privatman en
ättling af de forne sultanerna i Ikonium, hvilken inom
den muhammedanska verlden åtnjuter stort anseende.
E. Sn.
Sele, flod i italienska provinsen Salerno, flyter
först i sydlig, sedan i sydvestlig riktning och
upptager derunder från v. Tanagro, från h. Calore. Den
utfaller i Salernobukten, efter ett lopp af 90
km. Fordom kallad Silarus, utgjorde den under
romaretiden gräns mellan Kampanien och Lukanien.
Selebo, härad i Södermanlands län, ingår i
Lifgedingets domsaga och Gripsholms fögderi
samt omfattar socknarna Toresund, Öfver-Selö,
Ytter-Selö, Aspö, Kernbo, Taxinge, Öfver-Enhörna,
Ytter-Enhörna. Areal 38,174 har. 7,272
innev. (1888). Till Selebo tingslag höra dessutom
Ärja socken samt delar af Åker och af Strengnäs’
landsförsamling.
Selektion (af Lat. seligere, välja), urval. –
Selektionsteorien, läran om det naturliga urvalet. Se
Darwinism, sp. 935.
Selen (af Grek. selene, måne, med hänsyn till
likheten med tellur, af Lat. tellus, jord), kem.,
ett af Berzelius 1817 upptäckt icke metalliskt
grundämne, som i naturen förekommer såsom väsentlig
beståndsdel i några få, sällsynta mineral och som en
ringa inblandning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
