Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schweiz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samhällsläror. Rousseau hade i mångt och mycket
lagt sin fädernestad Genèves författning till grund
för sitt berömda samhällskontrakt, som fick ett så
stort inflytande på de franska revolutionsidéernas
utbildning. På slottet Ferney i närheten af Genève
hade Voltaire länge hållit ett slags vittert hof,
hvarifrån han som en andlig stormakt utbytte tankar
med kejsare och konungar. I början lyckades S. att
bevara sig oberördt af revolutionens stormar,
oaktadt dess idéer snart vunno stark tillslutning
bland landets ungdom, framförallt i de vestliga
landsdelarna. Gent emot den i en hast så mäktig
vordna systerrepubliken, som sträfvade att omgifva
sig med en krets af republikanska vasallstater,
sökte S. med ängslig noggranhet undvika hvarje
anledning till osämja. En sådan var dock icke
svår att finna, och 1798 inryckte franska trupper
i S., som inom kort efter ett svagt motstånd föll
helt och hållet i deras händer. Den månghundraåriga
förbundsförfattningen kastades öfver ända och ersattes
med en ny, som i Paris blifvit tillskuren efter
den franska direktorialförfattningens mönster. Det
gamla statsförbundet aflöstes af en enkel odelbar
republik, som efter den franska vanan att upptaga
namn från den klassiska forntiden fick namnet
Helvetien, och som styrdes af fem direktorer och
två folkvalda råd eller kamrar. Landet indelades i
aderton (senare nitton) s. k. kantoner, utan skilnad
mellan de tretton gamla orterna och deras undersåtar,
men tämligen lika till område och folkmängd, så att
t. ex. Bern delades i fyra kantoner, Bern, Oberland,
Vaud och Aargau, medan de små orterna Schwyz, Uri,
Unterwalden och Zug förenades i en enda kanton
med namnet Waldstätte. Men kantonerna voro ej
längre små sjelfständiga stater, utan styrdes af
centralregeringen i Bern alldeles som de franska
departementen från Paris. De gamla feodalrättigheterna
bortsopades i ett enda drag, och det schweiziska
folket kom i åtnjutande af de allmänna friheter, som
revolutionen allestädes förde med sig. Men det ovana
centraliserade regeringssättet ledde till inrättande
af en mängd nya ämbeten, hvilkas rundt tilltagna
aflöning medförde påläggande af dryga skatter, som
i sin ordning väckte ej mindre ond blod hos folket
än de många oförsökta nyheter författningen eljest
innehöll. Presterskapet, i synnerhet det katolska,
försummade intet tillfälle att gjuta olja på elden och
predikade högt emot de gudlöse revolutionärerna och
konungamördarna. Detta utsäde kunde i längden icke
undgå att bära frukt; och då ryska och österrikiska
trupper ryckte in i landet, utbröto på flere ställen
häftiga uppror. Striden fördes med stor förbittring;
drag af upphöjd fosterlandskärlek och fanatisk grymhet
omväxlade oupphörligt med hvarandra. Omsider fann
sig Bonaparte 1803 föranlåten att göra slut på oredan
genom utfärdandet af den s. k. mediationsakten, hvari
han med stor skicklighet genomförde en förmedling
mellan den gamla och den nya författningen. De tretton
gamla orterna eller, som de fortforo att kallas,
kantonerna återställdes och fingo sitt
område tillökadt med närliggande förbundsorter;
men dertill kommo sex nya kantoner, Aargau, Vaud,
Thurgau, S:t Gallen, Grisons och Ticino, hvilka
bildades af sådana orter, som ej lämpligen kunde
fördelas på de gamla kantonerna. Den centraliserade
republiken upplöstes åter i en förbundsstat med
gemensam förbundsdag (»tagsatzung») och sjelfstyrelse
för kantonerna, dock ej fullt så vidsträckt som
förr. Denna författning fortfor att ega bestånd, så
länge Napoleon satt vid makten. Men det schweiziska
området hade ingalunda förblifvit oförkränkt. Genève,
biskopsstiftet Basel (vid öfre Doubs) och staden
Mülhausen i södra Elsass, som äfven anslutit sig
till S., hade förenats med franska republiken; och
kejsaredömet införlifvade äfven den nuv. kantonen
Valais, under förevändning att anlägga bättre
vägar öfver de vestliga alppassen. Neufchâtel,
öfver hvilket konungarna af Preussen gjorde anspråk
på höghetsrätt, förlänades såsom furstendöme åt
marskalk Berthier. Val Tellina hade förenats med den
cisalpinska republiken i Italien.
Efter sina nederlag 1814 sökte Napoleon skydda sig
för ett anfall från schweiziska sidan genom att
förklara landet för neutralt, men kunde dermed ej
hindra de fientliga härarnas genomtåg. Efter hans
fall utbröto der nya rörelser, och 1815 antogs
en ny förbundsförfattning, som ännu något mera
närmade sig den gamla, i det kantonernas suveränitet
ytterligare förstärktes. Det gamla namnet S. blef
å nyo upptaget, och med undantag af Mülhausen,
som Frankrike behöll, och Val Tellina, som lades
till det österrikiska Lombardiet, återfick det
sina förlorade besittningar. Deremot afvisades de
gamla kantonernas anspråk att återfå sina förra,
nu frånskilda besittningar, och Bern fick nöja sig
med stiftet Basel såsom ett slags ersättning för
Aargau och Vaud. Med Genève, Valais och Neufchâtel
utgjordes alltså förbundet af samma tjugotvå
kantoner, hvaraf det ännu i dag består. Till Genève
slogos några distrikt från den midt emot liggande
savojiska stranden, hvarjämte S. jämte närliggande
delar af Savojen af makterna tillerkändes en ständig
neutralitet. Från den heliga alliansens sida gjordes
starka och ofta förnyade påtryckningar för att
förmå S. till upphäfvande af den asylrätt, som der
lemnade en fristad åt politiska flyktingar från alla
land, och som nu blef af stor betydelse till följd
af de ideligen återkommande revolutionsförsöken
och sammansvärjningarna. Men dessa påtryckningar
förblefvo utan väsentligt resultat, liksom de ständigt
fortsatta och från samma håll understödda sträfvandena
att bringa till stånd en fullständig återgång till
det gamla samhällsskicket. Alltför djupa spår hade
revolutionsidéerna lemnat efter sig, för att dessa
försök skulle krönas af en nämnvärd framgång.
Detta visade sig i synnerhet efter Julirevolutionen
1830, som i S. liksom öfverallt annanstädes gaf
nytt lif åt de fria idéerna samt nytt mod och hopp
åt deras försvarare. Under 1830- och 1840-talen
företer S:s historia en enda oafbruten följd af
häftiga partistrider, som stundom öfvergå till
blodsutgjutelse. Två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
