Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schulze ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barnen, och ständerna bekostade hans introduktion
på riddarhuset. 1775 förordnades han till förste
läkare vid det nya barnbördshuset, hvilket genom
hans eget uppoffrande nit och utan statsverkets
betungande kommit till stånd. Men plötsligt, 1778,
nedlade han alla sina befattningar, af missnöje
med den allt tydligare hos regeringen framträdande
absolutismen, mot hvilken »hans frisinniga och
medborgerligt fosterländska anda reste sig». S. slog
sig i stället ner på ett landtgods, som han egde,
samt egnade sig med ifver åt åkerbruket, införde
flere förbättringar i detsamma och uppdref i synnerhet
fårskötseln till en betydande höjd. Derjämte idkade
han ett rätt omfattande skriftställeri. En af honom
skrifven afhandling om Fårskötseln öfversattes till
engelska. Hans tankerika Bref om rikets penningeverk
och allm. hushållning (1794–96) äfvensom hans Bref om
Sveriges bank och riksgälds-kontor (1796) anses som
klassiska i sitt slag och oumbärliga för den, som
behandlar Sveriges ekonomiska historia. S. deltog
ock på ett framstående sätt i ridderskapets
och adelns förhandlingar från och med 1789,
hvilket år han ihärdigt motsatte sig förenings-
och säkerhetsakten. Under riksdagarna var han på
olika tider revisor i banken, riksdiskonten och
riksgäldskontoret samt ledamot i bankoutskottet,
hemliga utskottet och statsutskottet. 1812 invaldes
han i Landtbruksakademien. För öfrigt var han
ledamot af många in- och utländska vetenskapliga och
patriotiska samfund.
Med regeringsförändringen 1809 återtog S. sin
verksamhet i statens tjenst. Han utnämndes nämligen
detta år till preses i Collegium medicum och till
konungens förste arkiater. När Collegium medicum 1813
omorganiserades och fick namnet Sundhetskollegium,
erhöll S. för sig personligen rang med presidenterna
i rikets öfriga ämbetsverk. 1822, vid nittio års
ålder, tog han afsked från sina befattningar och dog
d. 24 April 1823. Utom redan nämnda skrifter hade han
utgifvit Anmärkningar vid svenska språkets skrifsätt
(1807), tragedien Thorkil Knutsson (1812), medicinska
uppsatser, grift- och åminnelsetal m. m.
2. Schulzenheim, Karl Fredrik von, kirurg, den
föregåendes broder, född d. 17 Juli 1745 på Svartskär
i närheten af Falun, studerade i Upsala och aflade
der 1769 de medicinska examina efter att redan
1767–68 hafva förestått den anatomisk-kirurgiska
professuren i Stockholm och 1769 hållit de
obstetriska föreläsningarna. Hemkommen från en
utrikes resa, anställdes han 1772 som Acrels
medhjelpare på Serafimerlasarettet och innehade
denna befattning tills han 1806 efterträdde honom som
öfverkirurg vid nämnda lasarett. Derjämte utnämndes
han 1780 till assessor i Collegium medicum, 1798 till
lifmedikus hos hertig Karl och 1806 till direktör vid
frimurarebarnhuset. Han adlades 1782 och blef ledamot
af Vet.-akad. 1799. Död d. 2 Sept. 1808. S. var en
af sin tids mest ansedde kirurger. Han inrättade
1807, i samråd med andra hufvudstadens läkare, ett
medicinskt läsesällskap, det första upphofvet till
svenska läkaresällskapet.
3. Schulzenheim, David von, ämbetsman, den
förstnämndes sonson, född d. 27 Aug. 1788 på, Grönsö,
blef 1802 student i Upsala, 1808 e. o. kanslist
i inrikes civilexpeditionen, 1809 hofjunkare och
s. å. andre sekreterare i kabinettet för utrikes
brefvexlingen samt avancerade sedan hastigt
såväl inom hofvet som inom kabinettet, delvis
utan tvifvel på grund af sin berömde farfaders
inflytande. 1825 utnämndes han till hofkansler,
i hvilken egenskap han ofta förestod utrikes
statsministerns portfölj, 1838 till statsråd och
1840 till president i Bergskollegium. 1830 erhöll han
friherrlig värdighet. Död d.. 4 Jan. 1848. S. var en
rutinerad ämbetsman, men ingen framstående politisk
personlighet.
Schumacher, Peder. Se Griffenfeld.
Schumacher, Heinrich Christian, dansk-tysk astronom,
f. 1780 i Holstein, blef 1810 e. o. professor
i Köpenhamn, 1813 direktör för observatoriet
i Mannheim och 1815 ord. professor i Köpenhamn,
hvilken befattning han behöll till sin död, ehuru han
aldrig skötte densamma, utan lefde i Holstein. Han
erhöll i mängd utmärkelser från såväl Danmark som
utlandet och dog i Altona 1850. S. utförde den danska
gradmätningen samt utgaf Astronomische hilfstafeln
(l820–29), af stor praktisk användbarhet,
»Astronomische nachrichten» (från 1821, fortsatta
efter hans död), och »Astronomische jahrbücher»
(1836–44).
Schumann, Robert, en af den musikaliska romantikens
störste representanter, föddes d. 8 Juni 1810 i
Zwickau i Sachsen. Ehuru hans ovanliga musikaliska
begåfning redan under barndomen röjde sig i begäret
att komponera, och fantisera, bestämdes han dock
för juristbanan samt studerade 1828–30 juridik i
Leipzig och Heidelberg. Efter 1830, då han ändtligen
erhöll tillstånd att följa sin böjelse, gjorde han
i Leipzig musikstudier under Heinrich Dorn i teori
och Friedrich Wieck i pianospel. Hans afsigt att
utbilda sig till virtuos omintetgjordes emellertid
genom en fingerförlamning, som han ådrog sig under
sina försök att medelst mekaniska medel påskynda
fingerfärdighetens utbildning. Han måste derefter
mera uteslutande egna sig åt komposition. Derjämte
grundade han 1834 det af honom i tio år redigerade
musikaliska framstegsorganet »Neue zeitschrift für
musik», hvari han i motsats till den föregående
rent grammatikaliska musikkritiken sökte bygga en
sådan på tondikternas andliga halt, trädde i harnesk
mot de klassiske epigonernas urartade formalism,
»den pleyelska nattmössestilen», förfäktade
den poetiska subjektivismens rätt samt bröt en
lans för många unga genialiska talanger, såsom
Chopin, Berlioz, Gade och Brahms. Sina liktänkande
umgängesvänner kallade han »Davidsbündler» och gaf
dem fantastiska namn, som ofta förekomma i hans
skrifter och hans tidigare kompositioner, hvilka
äfvenledes gingo i en afgjordt oppositionel och
banbrytande riktning, närmast för pianot (op. 1–23
äro uteslutande pianokompositioner). Sedan S. 1838–39
förgäfves försökt att med sin tidskrift vinna fast
fot i Wien, der han upptäckte och ur glömskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
