Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schopenhauer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men också ytliga framställning, som utmärker
detta skede af den italienska konsten. Slutligen
hemkallad, som hofkonterfejare efter sin forne
lärare, återkom han 1725 och tillträdde nämnda
befattning, som han sedan innehade till sin död,
i Stockholm, d. 17 Maj 1750 (ej 1740). Han blef
dessutom hugnad med hofintendentsvärdighet och lär
hafva samlat en ej oansenlig förmögenhet. De sista
åren af sitt lif var han overksam, till följd af
sjukdom. – Såsom konstnär företräder S. i Sverige
det italienska inflytandets sista skede. Bland hans
många arbeten, hvilka äro af skiftande art och värde,
må främst nämnas hans altartaflor och småbilder,
som äro spridda vidt omkring. I dem framträder han
hufvudsakligen såsom en efterföljare af de nyss nämnde
italienarna. Sammansättning, formgifning och färg äro
ofta duktiga nog, särdeles färgen, men utförandet kan
i allmänhet ej frikallas från flyktighet. Snabbmåleri
var, som bekant, hela denna riktnings arfsynd. Bland
hans mer framstående verk af detta slag äro
Kristi korsfästelse (1738, Hedvig Eleonora kyrka
i Stockholm), kanske hans bästa historiemålning,
af ovanlig ädelhet i karakteristik och färg, och
Nattvarden (flere motiv och repetitioner, i Tyska
kyrkan i Stockholm, från 1743, i Drottningholms
slottskapell, Nyköping från 1739, Norrtelge, Vexiö
m. fl. st). Smärre bilder af religiöst innehåll, de
flesta väl reminiscenser från hans italienska studier,
träffas i enskilda samlingar tämligen sparsamt. Oftare
deremot förekomma hans mytologiska, allegoriska och
historiska stycken, hvilka i Sverige utgöra uppslaget
till verkligt kabinettsmåleri. Bland arbeten af detta
slag förtjena hågkommas: Bacchus och Ariadne, Europas
bortförande (motstycken), Paris’ dom (efterbildning
efter Coypels original i Nationalmuseum), Apelles
och Kampaspe och Apelles målande Venus efter de
skönaste flickor i Athen (motstycken, af den senare
ett vackert exemplar i Göteborgs museum), Apollo
och muserna (liten plafond, 1738, Hammers museum),
De fyra elementen (fyra taflor, i Nationalmuseum),
Regni status florentissimus (två allegoriska
dörrstycken å Drottningholm, 1730) m. fl. Porträtten
voro emellertid hans hufvudsakliga sysselsättning;
och det var genom mångdubblandet af konung Fredriks
och drottning Ulrika Eleonoras konterfej som han,
enligt en gammal biograf, »drog vackra slantar
utur det vördade konungahuset». I synnerhet
drottningen öfverhopade honom med beställningar
på sitt konterfej, likasom på altartaflor, dem hon
med frikostig hand utdelade. Dessutom målade han en
mängd andra framstående personer: M. Stenbock (1708,
det tidigaste kända af konstnären; Gripsholm),
M. G. Gyllenstierna, S. Triewald, J. P. Lemke,
(1729, i Konstakademien), N. Keder, de turkiske
envoyéerna Mastafa Aga (1727) och Sahid Mehemed
Efendi (1733) med deras sviter, m. fl. De förekomma
i högst betydligt antal spridda öfver hela landet,
ehuru sällan signerade. I Konstakademien finnes ett
af honom måladt sjelfporträtt. Gravyrer efter hans
bilder hafva utförts af Geringius, Bergqvist och
Gillberg. S.
utbildade flere lärjungar, bland hvilka den berömde
Roslin och den framstående porträttören Fr. Brander
torde varit de förnämste. -rn.
Schröder, Friedrich Ludwig, tysk skådespelare och
dramatisk författare, född 1744 i Schwerin, medföljde
som litet barn ett resande teatersällskap, till
hvilket såväl hans moder som hans styffader hörde (se
Ackermann), och fick redan som treårig uppträda
i roller på scenen. Efter några års kringflackande
sattes han i skola i Königsberg, och 1759, då han
fick sammanträffa med sina föräldrar i Schweiz,
började han i Solothurn utbilda sig till dansör
och skådespelare. När styffadern dött, öfvertog
S. 1771 tillsammans med sin moder ledningen
af teatersällskapet, hvilket sedan 1764 varit
stationeradt i Hamburg. Som skådespelare tillhörde
han sjelf under början af sin bana det komiska
facket; men snart egnade han sig företrädesvis
åt tragedien, och genom sin kung Lear höjde han
sig med ens till samtidens förnämste framställare
af tragiska roller. Som teaterföreståndare vann
han ett af de främsta rummen i den tyska teaterns
historia, så till vida som Hamburg-teatern under hans
ledning eröfrade sitt stora anseende för utmärkt
repertoar, förträffligt samspel och strängt sedlig
hållning. Repertoaren riktade han ej allenast genom
egna arbeten, hvilka mer utmärkte sig genom tekniska
än genom poetiska förtjenster, utan vida mer genom
öfversättningar och bearbetningar af företrädesvis
engelska original. Det var t. ex. hans förtjenst att
Shakspeare infördes på den tyska scenen, 1776. Med
undantag af en kortare tid, då han under omätligt
bifall gjorde en konstresa och derefter gaf gästroller
i Wien, förestod S. Hamburg-teatern till 1798,
då han drog sig tillbaka till privatlifvet. 1811
öfvertog han åter ledningen af teatern. Död 1816
på godset Rellingen i Holstein. Hans Dramatische
werke, med inledning af Tieck, utgåfvos af Bülow
(4 bd, 1831). Biografier öfver S. hafva skrifvits
af F. L. W. Meyer, »Friedrich Ludwig Schröder,
beitrag zur kunde des menschen und künstlers»
(1819), och Brunier, »Friedrich Ludwig Schröder,
ein künstler- und lebensbild» (1864).
Schröder, Antoinette Sophie, född Bürger, tysk
tragisk skådespelerska, född d. 23 Febr. 1781 i
Paderborn, debuterade vid tolf års ålder som subrett
i Petersburg och spelade sedermera i Reval, der
hon 1795 gifte sig med teaterdirektören Stollmers,
samt vid hofteatern i Wien och i Breslau, alltjämt
naiva roller. 1801 mottog hon engagement i Hamburg
och skaffade sig der som tragisk skådespelerska ett
lysande namn. 1804 gifte hon sig med tenorsångaren
Fr. Schröder. Under krigshändelserna 1813 flydde
hon från Hamburg, gjorde sedan en konstresa med
storartad framgång och blef slutligen, efter ett
långvarigare gästspel i Prag, engagerad vid hofteatern
i Wien. Efter sin andre mans död gifte hon sig 1825
med skådespelaren Kunst, men skilde sig inom kort
från honom. Med åtskilliga afbrott, hvarunder hon
bl. a. spelade i München, var hon engagerad i Wien
till 1840, då hon med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
