Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schlegel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tysklands folk skulle drifva försvaret mot Napoleon
till det yttersta, lemnade han sitt ämbete, då Halle
skildes från Preussen, samt återvände till Berlin,
der han nitiskt verkade för upprättandet af ett
universitet. 1810 utnämndes han till teologie
professor vid det nya universitetet. I denna
befattning verkade han, under åtnjutande af stort
anseende, till sin död, d. 12 Febr. 1834.
S:s verksamhet omfattade ej blott teologien. Den
är af epokgörande betydelse äfven för flere
filosofiska discipliner, företrädesvis etiken, och
för uppfostringsläran samt har i flere afseenden
verkat lifgifvande på den tyska och skandinaviska
bildningen. Någon egentlig skola ville han ej
grunda. Som sin hufvuduppgift ansåg han vida mer
att gifva väckelser till religiöst lif samt till
eftertanke och forskning på olika områden. Ett
utmärkande drag för honom var att öfverallt vilja
göra gällande det enskildas eller individuellas, af
de flesta samtida riktningar förbisedda rätt. Också
egde S. ett särdeles skarpt öga för det egendomliga i
alla det menskliga lifvets former och öfver hufvud
hos allt, som kan blifva föremål för menskligt
vetande. Men de filosofiska resurser, som stodo honom
till buds, tilläto honom endast att betrakta detta
enskilda som en visserligen väsentlig uppenbarelse
af det allmänna, och i enlighet härmed modifierades
hans läror. I allmänt filosofiskt afseende rönte han
inverkan från flere håll, hufvudsakligen från Kant och
Fichte, från Leibniz, Spinoza och Platon samt under
en senare period af sitt lif från Schelling. Från
eklekticism kan han på detta område ej fritagas, men
han är en originel eklektiker, som till föregångarna
intager en sjelfständig ställning. Det absoluta såsom
det rena, öfver alla motsatser höjda allmänna kan
enligt honom ej blifva föremål för vårt förstånd, ej
häller kan det utgöra motiv för vår vilja. Förståndet
är inskränkt till ändlighetens verld, som konstitueras
af två faktorer, den ideella och den reella, hvilka,
till väsendet motsatta, i innerlig förbindelse med
hvarandra konstituera all ändlig verklighet. Den
ideella eller andliga faktorn får dervid alltid
mer eller mindre betydelsen af ett allmänt, och
först i och genom materien framträder egentlig
individualitet. Sin största betydelse har S. på det
religiösa och det etiska området. Religionen ville
han hvarken med ortodoxien förvandla till en lära,
ej häller ville han med upplysningsliteraturen samt
Kant och Fichte fatta den som ett blott korollarium
af sedligheten. Han ville fastmer fasthålla densammas
väsentligen sjelfständiga ställning inom det menskliga
lifvet. Endast med sin känsla kan menniskan, enligt
honom, tränga fram till det absoluta. Religionen
blef derför för S. en känsla af absolut beroende,
hvilken skall genomtränga hela menniskans lif och
gifva detta dess egendomliga form. Synden är denna
känslas frånvaro. I enlighet härmed blifver teologien
väsentligen en redogörelse för den religiösa känslans
innehåll, och dogmerna fattas som uttryck för vissa
fakta inom det på ett visst sätt, t. ex. i kristlig
form, gestaltade religiösa
lifvet eller få en väsentligen subjektiv
betydelse. All religion är positiv och historisk, i
den meningen, att den anknyter sig till historiska
fakta; kristendomen får ej identifieras med en
allmän eller s. k. naturlig religion, utan den
är en alldeles specifikt bestämd religionsform,
ehuru visserligen den högsta. Dess egendomlighet
ligger i det innerliga förhållandet till stiftarens
person, såsom förmedlande menniskans förhållande till
Gud. Från Jesus utgår ett nytt lif i menskligheten,
ej i första hand en ny lära. Genom delaktighet i detta
lif varder menniskan medlem af det af Jesus upprättade
gudsriket. För öfrigt intog S. en mycket fri ställning
till flere dogmer, företrädesvis läran om de yttersta
tingen. Äfven som bibelforskare har han en stor
märkvärdighet, derigenom att han, med vida större
eftertryck än förut skett, tillämpade en egentligen
historisk forskningsmetod. Han är ock egentligen den
förste, som i Nya testamentet funnit eller trott sig
finna spår af en djupare meningsskiljaktighet emellan
apostelen Petrus och den judekristna församlingen
å ena sidan samt Paulus och de hedningkristna å den
andra, en åsigt, som sedan spelat en så framstående
rol i den s. k. Tübingenskolans bibelkritik. –
På det etiska området sökte S. grunda en moral,
som i motsats till den Kant-Fichteska kunde gifva
individualiteten dess rätt och tränga fram till ett
positivt uppfattningssätt. Det sedliga handlandet,
framhöll han, afser ej blott att af aktning för
pligtbudet inskränka begären – det afser väsentligen
att omdana sinligheten till ett medel och ett uttryck
för anden. Företrädesvis vinnes detta mål genom det
menskliga samhällslifvet i alla dess former. För
öfrigt ville ock S. i sin »kritik af den föregående
sedeläran» visa hvilken oreda alstrats deraf att
de för all etik väsentliga synpunkterna den vise,
lagen och det goda samt deras yttringar dygden,
pligten och opus morale ej fattats på en gång i sin
sjelfständiga ställning till hvarandra och i sitt
innerliga samband inbördes. Hans hufvudsakligen
i brefven öfver Schlegels roman Lucinde uttalade
åsigter om äktenskapet och förhållandena mellan könen
i allmänhet hafva ock sin märkvärdighet såsom på
samma gång ett uttryck för nyromantikens uppfattning
af denna sak och i viss mån föregångare till senare
tiders betraktelsesätt i dessa ämnen. Flere der
uttalade läror äro dock betänkliga och återkallades
sedan af S. Äfven i pedagogikens historia har
S. en epokgörande betydelse. Han var äfven der
individualitetens apostel. Utan att på något sätt
öfvergå till Rousseaus ensidiga naturdyrkan fordrade
han gent emot alla klassfördomar aktning för barnets
individualitet. En glanspunkt är här läran om den
religiösa uppfostran, från hvilken allt tvång måste
bannlysas och målet sättas i en innerlig hjertats
fromhet. Emot flere missbruk bland de högre klasserna
i Tyskland i fråga om barnuppfostran uppträder han
med skärpa. – Hans största betydelse ligger inom det
teologiska området. Flere teologiska riktningar hafva
från honom utgått, och hela den teologiska vetenskapen
är genom honom reformerad. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
