Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schinckel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skref tidigt tyska tragedier och dikter. 1743 åtföljde
han den sachsiske ministern till Köpenhamn, der han
1745–46 utgaf veckobladet »Der fremde», som behandlade
alla slags danska förhållanden, samt på tyska skref
sorgspelet Canut (Knut den helige). 1748 blef han
professor i Sorö, men dog redan 1749. – 2. Johann
Heinrich S., den förres broder, tysk-dansk historiker,
f. 1726 i Meissen, kom 1748 till Danmark för att
blifva hofmästare för en dansk adelsmans söner och
följde dessa 1758 till Sorö akademi, der han egnade
sig åt studiet af den danska historien. Sedermera
blef han sekreterare i danska kansliet och professor
i historia vid universitetet. S. bearbetade och
öfversatte på tyska Slanges Kristan IV:s historie
(1757–71) och författade Geschichte der könige von
Dänemark aus dem oldenburg. hause (2 bd, 1769–77);
båda arbetena gå ej längre än till 1629. Vidare
utgaf han Sammlungen zur dänischen geschichte
(2 bd, 1771–76). S. var sedan 1763 sekreterare i
»Selskabet for de skjönne videnskaber» och blef 1778
bibliotekarie vid kungl. biblioteket. Död 1780. –
3. Johan Frederik Vilhelm S., den förres son, dansk
rättslärd, f. 1765 i Köpenhamn, blef 1789 professor
i lagkunskap och dog 1836 som konferensråd. Hans
förnämsta arbeten äro: Naturrettens grundsætninger
(1798, 2:dra uppl. 1805), en ofullbordad Danmarks
og hertugdömmenes statsret (1:sta del. 1827) samt
lärda afhandlingar om De gamle danskes retssedvaner
og autonomie (1827) och om Grágás (1832). Vidare utgaf
han 1797–1805 tidskriften »Astraea», hvari han skref
en Frimodig prövelse af den engelske admiralitetsdom
. . . i den svenske convoj-sag (1800), som blef
öfversatt både på engelska och franska, samt 1816 en
flygskrift Aperçu, sur la liaison politique entré
les duchés de Slesvig et de Holstein emot den då
uppdykande slesvig-holsteinska läran.
E. Ebg.
1. Schlegel, August Wilhelm von, tysk kritiker,
skald och öfversättare, föddes 1767 i Hannover,
der fadern var prest. Ämnad för den presterliga
banan, studerade han i Göttingen först teologi, men
lemnade snart detta ämne för filologiska forskningar
och tillbragte derefter trenne år i Amsterdam som
huslärare hos en rik bankir. Sedan 1796 bosatt i Jena,
der han snart blef professor och erhöll rådstiteln,
lemnade han bidrag till Schillers tidskrifter
och utgaf (1798–1800) i förening med sin broder
(se nedan) tidskriften »Athenäum», som snart intog
en fruktad plats som kritiskt organ. Den största
tjenst han vid denna tid gjorde literaturen var
dock hans öfversättning af Shakspeare (1797–1810),
som ännu i dag sättes högt och på sin tid var
epokgörande. Som vitter författare uppträdde S. år
1800 med en samling dikter. Samtidigt inledde han en
fejd mot Kotzebues dramatiska författareskap, hvilken
polemik af romantikerna fortsattes i »Zeitung für die
elegante welt». 1801–02 var S. verksam som föreläsare
i Berlin. 1803 gjorde han ett mindre lyckadt försök
att dikta ett sorgspel i antik anda, Ion. Men kort
derefter fick den tyska vitterheten ökad anledning till tacksamhet
mot honom, genom hans mästerliga öfversättningar
af Calderon, offentliggjorda under titeln Spanisches
theater 1803–09, äfvensom genom hans tolkningar af
Dante och åtskillig italiensk lyrik. En ny period
i hans lif inleddes genom bekantskapen med m:me
Staël, i hvars sällskap han företog vidsträckta
resor, såsom lärare för hennes söner, äfven i
Sverige (1812–13), der han skall hafva blifvit
upphöjd i svenskt adligt stånd. Stort uppseende
väckte hans 1807 utgifna Vergleichung der Phädra
des Euripides mit der des Racine, hvari han skarpt
klandrade sistnämnde skald. Liknande, för de franske
klassiske dramaturgerna nedsättande åsigter uttalades
äfven i hans i Wien 1808 hållna Vorlesungen über
dramatische kunst und literatur (tr. 1809–11), der
författarens lifliga förkärlek för antiken i motsats
mot de franska härmningsförsöken framträder samt
der karakteristiken öfver det grekiska sorgspelet
och Shakspeare innehåller många nya idéer och
särskildt läran om dramat som en förening af
tragiska och komiska element stödes med Shakspeares
exempel. Efter m:me Staëls död, 1817, mottog S. 1818
professuren i Bonn, på kallelse af konungen i
Preussen, och derefter egnade han sig alltmer åt
filologiska forskningar. Närmaste frukten deraf
blef öfversättningar från sanskrit: »Bhagavad-Gîta»
(1823) och»Kamajana» (1829). Derjämte meddelade han
resultaten af sina konsthistoriska undersökningar i
Vorlesungen über theorie und geschichte der bildenden
künste (1827). Han dog i Bonn d. 12 Maj 1845. Som
personlighet var han utmärkt för lättretlighet och
en starkt utpräglad sjelfkänsla. Hans äktenskap med
Karoline Michaelis, genom sina memoarer bekant
som begåfvad skriftställarinna, ingicks 1796, men
upplöstes 1803, och samma öde drabbade äfven hans
andra äktenskap, som upplöstes 1821. Hans samlade
arbeten, på tyska, franska och latin, utgåfvos af
Böcking 1846–48. H-n L.
2. Schlegel, Karl Wilhelm Friedrich von, tysk
estetiker och literaturhistoriker, den förres broder,
föddes 1772 och studerade i Göttingen och Leipzig,
der han företrädesvis egnade sig åt filologi. I
sin Geschichte der poesie der griechen und römer
(1798), hans första arbete af större betydenhet,
upptog han och utvecklade Schillers idé att
uppvisa motsatsen mellan den antika poesien och
den moderna. Som utgifvare af Athenäum (se föreg.
art.) egnade han sig åt kritisk verksamhet, men
ådrog sig större uppmärksamhet först med sin roman
Lucinde (1799), ett uttryck för den romantiska
sinligheten, drifven till sin spets. Romanen
förblef ofullbordad, och dess författare sysselsatte
sig som privatdocent i Jena med föreläsningar, ehuru
med ringa framgång. Han uppehöll sig i Paris 1802,
der han föreläste i filosofi, grundade 1803 ett
nytt tidskriftsföretag, »Europa», och försökte sig
som diktare 1809. Kort förut hade han framlagt sina
forskningar i indiska literaturen, i sitt arbete Über
die sprache und weisheit der indier (1808). Alltsedan
han 1803 tillika med sin maka öfvergått till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
