Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saltsjön ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
män att bekläda de högre graderna. I motsats till
andra religiösa samfund utmärker det sig vidare
gonom sitt om reklamen erinrande sätt att ådraga
sig uppmärksamheten och värfva proselyter: brandröd
uniformströja, ytterst gammalmodiga uniformshattar för
de qvinliga medlemmarna, döfvande instrumentalmusik,
blodröda fanor med valspråket »blod och eld»,
»hallelujarop» och näsduksviftningar vid mötena,
puffande tidningsannonser m. m.
William Booth, stiftaren af denna egendomliga form
af metodism, föddes den 10 April 1829. Både fadern,
som var »en mycket förvärfsam man och ej hade tid
för religion», och modern, hvars »hela lif var en
uppoffring för andras väl», tillhörde den anglikanska
kyrkan. Men redan vid tretton års ålder började sonen
bevista de wesleyanska metodisternas möten, utan
att han egentligen kunde »sätta denna tilldragelse i
samband med någon religiös verksamhetsansträngning»,
endast som det synes af ett behof efter mera
religiös »liflighet» än statskyrkans gudstjenster
kunde framkalla. »Omvänd» efter några års flitigt
bevistande af dessa möten, blef han redan 1846
metodistisk lekmannapredikant, skickades omkring i
olika delar af England och vann derunder ett stort
rykte som predikant. Men om det berodde derpå att
han »alltid känt sig född till kapten», eller på
något annat, så, ehuru han »bokstafligen dyrkade
metodismen», trädde han ut ur detta samfund på grund
af en inom detsamma förd agitation. Han var sedan
under åtskilliga år predikant och evangelist i den
nya metodistförgreningen, efter att likväl först
hafva sökt inträde bland kongregationalisterna,
men gick 1862 ut att predika på egen hand, när den
nymetodistiska konferensen vägrade antaga honom för
evangelistarbetet. Under tiden hade han gift sig,
och hans maka eggade honom energiskt under hans
verksamhet. 1865 kom Booth till London och började
väckelsepredikningar der, i Eastend. Frälsningshärens
födelse räknas från nämnda år. 1878 gaf Booth sina
redan då till stort antal uppgående anhängare en fast
organisation, hvilken, som nämndes, är alltigenom
militärisk. Naturligtvis är det hufvudsakligen,
nästan uteslutande, från de obildade klasserna,
särskildt från den fattigaste och uslaste befolkningen
i städerna, som frälsningshären rekryteras, liksom
det också var de allra lägsta lagren af Londons
befolkning, som dess förste medlemmar tillhörde. Men
i dessa lägre folkklasser har dess inflytande varit
oerhördt stort. För närvarande (1890) räknar armén,
som från England spridt sig till de aflägsnaste
delar af jordklotet, 1,424 kårer i Storbritannien och
Irland samt 1,277 kårer i öfriga europeiska riken,
Australien, Amerika, Afrika och Asien. På Sverige
gjordes det första »anfallet» 1878, då Bramwell
Booth, »generalens» son och »generalstabschef»,
anlände hit. Bland dem, som slöto sig till honom,
var en qvinna af de bildade klasserna, fröken Hanna
Ouchterlony. 1881 reste fröken Ouchterlony öfver till
England, och 1882 återvände hon för att, i egenskap
af »major» vid armén, bilda en svensk kår.
Frälsningshären, som ej försummar att begagna sig
af något nutidens medel att verka på massan, arbetar
för sin utbredning äfven genom ett ganska stort antal
tidningar, i hvilka meddelas rapporter om framgångarna
på alla de olika delarna af verksamhetsfältet samt
införas uppbyggliga afhandlingar och tal af arméns
ledande personligheter. De mest lästa tidningarna
äro de engelska »The war cry», »The young soldier»
och »The auxiliary», som tryckas i hundratusentals
exemplar. I Sverige utkomma »Stridsropet» sedan år
1883, en gång i veckan, och »Den unge soldaten», sedan
1889. Frälsningsarmén har ock upprättat åtskilliga
räddningshem, barnhem o. d. - I England hafva tvänne
samfund bildats i syfte att bekämpa frälsningsarmen,
Skeleton army, hvars medlemmar, klädda i trasiga
uniformer och med fanor, på hvilka skelett äro
målade, draga genom gatorna för att sammanstöta med
salvationisterna och störa deras möten, samt Church
army (sedan 1883), som är militäriskt organiserad
och söker, i statskyrkans anda, tillgodogöra sig
frälsningshärens principer och metoder för de fallnes
upprättande.
Salvator, Lat., räddare, förlösare, frälsare.
Salvator, Ludvig, ärkehertig af Österrike. Se Ludvig,
sp. 208.
Salvatore de Castrone. Se Marchesi, S.
Salvator mundi, adjuva nos, Lat., verldens frälsare,
hjelp oss (Gustaf I:s valspråk).
Salvator mundi, salva nos, Lat., verldens frälsare,
rädda oss (Johan III:s valspråk).
Salvator-orden, Frälsarens orden. Se Birgittin-orden
och Frälsareorden.
Salvator Rosa. Se Rosa, Salvator.
Salvatorskedjan. Se Ordnar, sp. 324.
Salva venia (förkortadt s. v.), Lat., med förlof.
Salvavi animam meam, Lat, »jag har räddat min
själ». Se Dixi.
Salve (Sölve), konung under vikingatiden, var
ursprungligen från Norge och hade lyckats sätta
sig i besittning utaf en del af Jylland, hvaraf
han äfven kallades Sölve Jute. Derifrån gjorde han
härfärd till Sverige såsom viking samt öfverraskade
och innebrände på Lofön i Mälaren sveakonungen
Östen. Efter denna bedrift for han till Sigtuna och
lyckades efter en väldig strid mot svearna vinna seger
och konunganamn. Hans regering i Svithjod, hvilken var
ganska långvarig, slutades med att han vid hemkomsten
från ett krigståg till Norge, dit han dragit för att
hämnas en slägtings död, mördades af svearna. Derefter
uppsteg åter en medlem af Ynglingaätten på tronen, med
Östens son Yngvar. K. G. L.
Salve!, Lat., var helsad! välkommen!
Salwen. Se Saluen.
Salve regina, Lat. »Var helsad, o drottning!», en till
jungfru Marias ära diktad katolsk hymn l. seqvens,
uppkallad efter textens begynnelseord och härstammande
sannolikt från 11:te årh.
Salvetat [salvöta], Louis Alphonse, fransk
kemiker, född 1820 i Paris, blef 1841 kemist vid
porslinsfabriken i Sèvres och 1846 professor i
teknologi vid ȃcole des arts et
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
