Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 14. Ruff - Sockenstämma / 117-118 (1890) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryggmärg, medulla spinalis, anat., den del af det centrala nervsystemet, som är belägen i vertebralkanalen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

märgens ursprungliga två sidohalfvor; i den
främre löper en arter, hufvudnäringskärlet för
märgens inre.

Fig. 1

På genomsnittet ser man i öfrigt i den till största delen hvita
massan en inre grå teckning, hvilken, bakåt (i fig. uppåt) smalare
och framåt (i fig. nedåt) bredare, ungefär på midten har en smal,
grå föreningsstrimma, i hvars bakre kant finnes ett i äldre
personers ryggmärg föga märkbart hål (centralkanalen). Detta är
märgens grå substans, nästan öfverallt omgifven af den
hvita. Dess ändar mot denna, fram och bak, har man kallat
horn; men då likadan massa löper genom märgen i hela dess
längd, är det riktigare att benämna dem pelare. Ur dessa utgå
långs åt hela märgen genom den hvita täckmassan rader af fina
nervtrådknippen, nervrötterna, de främre (3 i fig. 2)
och de bakre (4 i fig. 2), hvilka hafva hvar sin särskilda
betydelse, i det att de förra i allmänhet innehålla trådar, som
verka periferiskt och betinga rörelser, de senare åter verka
centralt och medföra sensationer.

Fig. 2.

De förra hafva
derför kallats centrifugala eller motoriska,
de senare centripetala eller sensibla (se
Nerver). Sedan de hunnit ett stycke ut från
märgen, till hålet mellan ryggkotorna (o i fig. 2
i art. Ryggrad), ansväller den sensibla roten
till en liten klump, ett ganglion (5 i fig. 2),
till största delen bestående af nervceller, hvilka
gifva upphof till eller åtminstone stå i samband
med nervtrådar. Till detta ganglion lägger sig
nu den motoriska roten, och derefter blandas
båda slagen rottrådar till en gemensam, kort
stam, hvilken straxt delas i de två primära
grenarna (hvardera i regeln sammansatt af både
motoriska och sensibla trådar): den främre,
större (6 i fig. 2), som förser den vidsträcktare
främre delen af kroppen, den bakre, mindre
(7 i fig. 2), som förser ryggdelen. Från de
flesta främre hufvudgrenarna gå små trådknippen
(kommunikanterna) till den sympatiska nerven
(fig. 1. A–A), som genom dem sammanhänger
med ryggmärgen (se Sympathicus). Ungefär
på sålunda skildradt sätt utgå i regeln 31
spinalnerver från hvarje sida af ryggmärgen (fig. 1)
och ut genom hålen mellan kotorna. Det
öfversta paret (fig. 1, H 1) utgår dock öfver
första halskotan, till följd hvaraf mot de 7
halskotorna svara 8 par halsnerver (H 1–8).
Derefter följa i ordning nedåt 12 bröstnerver
(Br 1–12), 5 länd- eller buknerver (L
1–5) och 1 svansnerv (Sv). De nämnas
efter ordningsnumret uppifrån i den region,
hvarifrån de utgå. Första halsnerven utgår
nästan vinkelrätt mot märgen. Detta har i den
tidigaste embryonala anläggningen varit
förhållandet med dem alla; men efter tredje
fostermånaden växa ryggkotorna, särskildt på
höjden och nervrötterna med dem på längden, allt
starkare, ju längre nedåt, och i vida raskare
fart än sjelfva märgen, hvarföre hos den vuxne
dels märgen icke räcker ned till vertebralkanalens
ände, dels nervrötterna nedåt alltmera närma
sig ett vertikalt lopp, såsom fig. 1 utvisar.
De nedersta fylla slidan i de tre nedersta
ländkotorna och i korsbenet som en qvast, hvilken
fått namnet »hästsvansen» (cauda equina).
Sedan nerverna utanför spinalkanalen delat sig i
de två stammarna, förhålla sig de främre af
dessa något olika i olika regioner, såsom antydes
i fig. 1. Bröstnerverna 2–12 löpa enkla
ut till sina ändar, afgifvande endast ett fåtal
grenar till bröstets muskler, hud, m. m.
Halsnerverna 1–4 sända svaga och vexlande
kommunikationsgrenar till hvarandra kort efter
utträdet; men H 5–8 skicka många starka
förbindelsegrenar ännu längre ut och bilda hvad man
kallat en »fläta» (plexus). Till armflätan (B),
hemtas bidrag äfven ur 4:de hals- och 1:sta
bröstnerven; derifrån förses öfre lemmarna med
nerver. Ännu väldigare flätor, »ländflätan» (C)
och »korsflätan» (D), bildas af länd- och
korsnerverna, hvilka förse de nedre lemmarnas ytor
och stora muskler med nerver. I de trakter,
der dessa flätors nerver utgå, vidgas märgen i
de s. k. hals- och ländansvällningarna, hvilka
hafva sin grund i ökning af alla märgens
nervösa element.

Märgens byggnad. Den grå substansen och
den hvita vexla regelbundet i massa på olika
trakter, men till beskaffenheten af elementardelarna
är hvardera öfverallt sig lik. Den
hvita är i det hela betydligt mäktigare. Den
består af till största delen vertikalt i märgens
längdriktning löpande, med märgslida försedda
nervrör, än blandade, än grupperade med hvarje
slag för sig. Trådarna skiljas i större och
mindre knippen af från pia mater inlöpande
trådlameller, i hvilka blodkärl framgå. Från
den vertikala riktningen afvika dock många
trådar och gå dels snedt, dels horisontalt och i
båda fallen antingen inom samma sidohalfva
eller öfver till den andra eller till samband med
celler. Den grå substansen utgöres af en
betydlig massa nervkitt, i hvilket i alla riktningar
framstryka fina nervtrådar och ligga inbäddade
nervceller, de senare för det mesta
ordnade i bestämda grupper. Dessa äro af
vexlande storlek; de största träffas lateralt framåt i
främre pelaren, och man ser ofta sådana stå i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>