Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Runeberg, Johan Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess ämne. Dermed fick det inre religiösa spörsmålet
från trettiotalet sin afslutning. Som ett moment
deri kan man anse äfven uppsatsen Är Macbeth en
kristlig tragedi? (1842), som föranledts af ett
samspråk med Stenbäck. Emellertid var tiden inne,
då de krigsminnen skulle poetiskt utföras, hvilka
han bevarade hos sig från barndomen (då han i sin
hemstad såg v. Döbeln och hans trupp och i sina
föräldrars bostad Kulnev) och från ungdomen (då han
hos Enehjelm umgicks med männen från »våra segrars,
våra sorgers och vår äras gyllne tid», bl. a. med
underofficeren Pelander, som, hälften vapenbroder
och frände, hälften nådehjon i Enehjelms gård,
gaf honom ämnet till sjelfva »Fänriken»). Att dessa
krigsminnen under tiden lefvat hos honom har man spår
af i episoden om det gamla geväret i »Elgskyttarne»,
i »Grafven i Perrho», i Pistols parti i »Julqvällen»
och i romanfragment i »Morgonbladet». Slutligen hade
stoffet börjat forma sig i och med de båda romanserna
i tredje dikthäftet. Hvad skalden i inledningsdikten
Fänrik Stål förmäler om den stora diktcykelns uppkomst
vill han att man skall fatta representativt: af hvad
han under sin kondition såg och hörde väcktes öfver
hufvud hans varma kärlek till fosterlandet jämte
en djup aktning och beundran för dem, som blödt och
lidit för detsamma, och ur denna fosterlandskänsla,
som helt visst klarnade under inflytelsen af den
nationella tendensen i »lördagsqvällarnas» samqväm,
framgingo de odödliga gestalterna i Fänrik Ståls
sägner. Såsom sina egentliga källor angifver
han Montgomerys »Historia öfver kriget emellan
Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809» (1842)
och traditionen, till hvilken han i Borgå och på
herrgårdarna deromkring hade en rikligare tillgång, än
hvad fallet skulle hafva varit i hufvudstaden. Förra
delen af »Fänrik Ståls sägner» utkom i Borgå 1848,
den senare först 1860 i Helsingfors. Efter första
häftets utgifning hade nytt material begynt tillflyta
i form af berättelser, som sändes honom från olika
delar af landet, men icke dess mindre syntes honom
svårt att uppbringa styckena i det senare häftet
till 17, eller samma antal som i det förra. Lika
rädd för att upprepa sig sjelf, som han tidigare
varit mån om sin sjelfständighet gentemot andra,
förkastade han ämnen, som eljest varit tacksamma;
hos andra saknade han »den fond af individualitet»,
ur hvilken de borde erhålla saft och lif. Måhända
var det ock en förändring i sjelfva hans skaplynne,
som gjorde romans- och balladdiktandet mindre och
mindre tilltalande. Jämte det han för v. Beskow
klagar öfver bristen på ämnen, tillägger han: »Det
dramatiska hållet kunde erbjuda vidsträckta rymder,
vore jag blott yngre och egde mera speciela historiska
studier». Den så i ögonen fallande skilnaden mellan
sägnerna i förra och i senare häftet beror till en
god del på ett mer dramatiskt uppfattningssätt. Redan
på femtiotalet återtog han den lustspelsdiktning han
i Heibergs manér öfvat i »Morgonbladets» spalter,
men hvars alster, äfven det sjelfständigt uppfunna
lustspelet Friaren från landet (1834), han med sin stränga sjelfkritik
uteslutit från sina samlade dikter. I samma
riktning, hvad versmått, diktion och en del
karakterer vidkommer, går Kan ej. Familjemålning i
2 akter (1862), som han sände till v. Beskow för
att tilläfventyrs uppföras i Stockholm. Tidigare
hade han begynt sysselsätta sig med Kungarne på
Salamis. Tragedi i 5 akter (tryckt 1863). Lyckligare
som komposition än »Kan ej» och lika storslaget
i anseende till form som till uppfattning, är
detta sorgspel såsom en bild af antikens lif och
tänkesätt någonting af det yppersta den moderna
poesien eger. Det kan dock ifrågasättas om det
i anseende till den dramatiska och särskildt den
sceniska framställningen är så mönstergillt och
mästerligt som R:s episka verk. Sjelf kallar han det
ock endast ett lärospån. Det var öfver hufvud icke
många teaterrepresentationer R. sett i sina dagar, och
om hans skaldskap nu skulle utveckla sig på dramats
område, hade bosättningen i Borgå, i detta hänseende,
kunnat medföra en svår olägenhet. Men all vidare
utveckling afbröts genom det slaganfall, som träffade
skalden hösten 1863, samtidigt med att »Kungarne på
Salamis» trycktes. – Både »Kan ej» och »Kungarne på
Salamis» hafva med stort bifall gått öfver scenen.
Till det långa uppskofvet med andra delen af »Fänrik
Ståls sägner» bidrog väsentligen det psalmboksarbete,
till hvilket R. kallats jämte ungdomsvännerna
Lille och Stenbäck. Det vidtog 1854, och först
till påsken 1856 hade han fullbordat sitt förslag,
som vid den slutliga redaktionen våren 1857 lades
till grund för den nya psalmboken. Af hans varmt
religiösa och på samma gång folkliga sinnelag
och hans stora formförmåga kunde man vänta sig,
att omarbetandet skulle utfalla lyckligt; med
mera tveksamhet frågar man sig om i hans egna
psalmer, till antalet vid pass 60, det dogmatiska
innehållet kunnat medföra i alla stycken en rätt
inspiration. Sjelf erkänner han sig hafva haft många
bekymmer och anfäktats af en osäkerhet, vid hvilken
han ej varit van. En ny psalmbokskomité uteslöt 16
af hans originalpsalmer samt företog uteslutningar
och tilldiktningar vid flertalet af de öfriga, så
att endast få ingingo oförändrade i den slutligen
antagna psalmboken. R:s Förslag till svensk psalmbok
för de evangelisk-lutherska församlingarne i
Storfurstendömet Finland utkom i Juni 1857 till
jubelfesten med anledning af 700-års minnet af
kristendomens införande. Allmänheten anslogs den
tiden af den ljusare, mera förtröstansfulla och
försonande ande, i hvilken den var affattad, och
genom en subskription, som inbragte 68,000 mark,
ville man gifva skalden ett bevis på nationens
erkänsla. Vid promotionen s. å. emottog han
teol. doktorsvärdigheten, hvars insignier räcktes
honom af Lille. Af offentliga hedersbetygelser och
enskilda tacksamhetsgärder erhöll han åtskilliga i
hemlandet och från Sverige. Den första var professors
titeln (1844). Den enda ynnest, om hvilken han sjelf
anhöll, var afsked från lekturen med bibehållande
af löneförmånerna. Han hade 1842 utbytt lekturen i
latin mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
